Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 553-554 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herredagspenningar - Herredsfoged. Se Birk och Fogde, sp. 713 - Herrehus - Herrekloster - Herrelund - Herrelöst gods - Herremän - Herremöte. Se Herredag - Herrenalb - Herrengrundit - Herrenhausen - "Herrens (Jesu) Bröder" - Herrens bön. Se Fader vår - Herrens moder. Se Maria, Jesu moder - Herrens nattvard. Se Nattvarden - Herrens smorde. Se Kröning - Herrenwörth. Se Chiem-see - Herrera, Fernando de - Herrera, Juan de - Herrera, Francisco de, el viejo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

betala herredagspenningar efter förmedladt mantal
till allmogens herredagsmän, undantagandes officerare
och ryttare.
Kbg.

Herredsfoged. Se Birk och Fogde, sp. 713.

Herrehus (ty. herrenhaus), i Preussen och Österrike
det officiella namnet på folkrepresentationens
första kammare.

Herrekloster kallades i Danmark alla kloster,
som egde jord (särskildt de äldre, augustin-,
benediktin-, cisterciens- och johannitklostren) äfvensom
birgittinklostren i motsats till tiggarmunkklostren
(franciskan- och dominikanklostren).
E. Ebg.

Herrelund (så enligt donationsbrefvet), friherreskap,
som på framställning af den barnlöse
riksamiralen friherre Karl Karlsson Gyllenhielm 29 jan.
1650 gafs åt dennes hustrus systerson, riksrådet
Seved Bååt, med succession för hans broder öfversten
Nils Bååt. Friherreskapet omfattade de i
Småland, Allbo och Kinnevalds härad, belägna
Härlunda, Västra Torsås’ och Skatelöfs socknar med
alla där befintliga, ej åt andra donerade eller sålda
skatte- och kronogods äfvensom exspektans på där
möjligen hemfallande gods och räntor. Bååt fick
dock till en början njuta endast en mindre del af
friherreskapets räntor, enär hufvudparten tillhörde
en förläning, som Gyllenhielm 1645 fått att "i tio
års tid efter sitt dödliga frånfälle njuta och
behålla" (!), och då Gyllenhielms död inföll 1650,
är det osäkert, om Bååt ens efter änkans död
1656 eller om han först 1660 kom i full besittning
af friherreskapet. Dess fjärdepart torde
reducerats med anledning af 1655 års
reduktionsbeslut, återstoden indrogs enligt 1680 års
beslut 16 mars 1681 med 2,381 dal. smt ränta. Jfr
Härlunda.
S. C.

Herrelöst gods (lat. res nullius), jur., saker, som
icke befinna sig i någons ego, såsom bortkastade
föremål, cigarrstumpar, lästa tidningar o. d. (res
derelictæ), äfvensom på hafsstranden af vågorna
uppkastade döda djur och bärnsten (men icke
vrakgods). I brist på däremot stridande lagbestämmelser
anses nämnda föremål få tagas i besittning och
förvärfvas af hvem som helst. —Benämningen herrelöst
gods användes icke lika gärna om sådant,
som väl icke tillhör någon viss person, men dock
genom särskild lagstiftning undantagits från
allmänhetens fria tillegnande, såsom för det mesta
är fallet med villebråd, fisk, fornsaker m. m.
(se Fiskerilagstiftning, Fornminnen,
Fynd och Jakt).
C. G. Bj.

Herremän (da. herremænd), kanske urspr.
härmän eller hirdmän, kallades i Danmark på
1200-talet de män, som genom en särskild trohetsed hade
förpliktat sig till att draga i leding fullt rustade och
som till gengäld åtnjöto skattefrihet och vissa böter
af sina underlydande, alltså desamma som senare
erhöllo namnet adel. I nyare tid har namnet däremot
öfvergått till att beteckna godsegarna, äfven de
oadlige, i förhållande till deras arrendatorer.
E. Ebg.

Herremöte. Se Herredag.

Herrenalb [-alp], by och luftkurort (omkr. 6,000
kurgäster) i württembergska Schwarzwaldkretsen,
vid Alb i Schwarzwald, 370 m. ö. h. 1,285 inv.
(1900). 1146—560 fanns där ett munkkloster af
cisterciensorden (Alba dominorum).
Ln.

Herrengrundit Brezina (Urvölgyit), miner.,
mörkgröna, monoklina, tafvelformade kristaller af
vattenhaltigt kalcium-kopparsulfat, funna vid
Herrengrund i Ungern.
A. Hng.

Herrenhausen, förr by med lustslott n. v. om
staden Hannover, numera en del af denna stad. På H.
slöts 3 sept. 1725 ett mot Spanien och Österrike
riktadt alliansfördrag ("hannoverska alliansen") mellan
England, Frankrike och Preussen.
(J. F. N.)

"Herrens (Jesu) bröder" voro enligt evangelierna
Jakob, Joses, Judas och Simon (jfr
Mark. 6: 3). Se vidare Antidikomarianiter,
Jakobs bref, Judas’ bref och Jesus
Kristus.

Herrens bön. Se Fader vår.

Herrens moder. Se Maria, Jesu moder.

Herrens nattvard. Se Nattvarden.

Herrens smorde. Se Kröning.

Herrenwörth. Se Chiem-see.


Herrera [erre’ra], Fernando de, spansk
skald och lärd, af sin samtid kallad el divino
("den gudomlige"), f. omkr. 1534 i Sevilla, d.
1597, var besjälad af religiös och fosterländsk
hänförelse. Hans språk var klangskönt och hans versbyggnad harmonisk,
men svulst och förkonstling saknas icke i hans klassisk-italienska
diktform, som hade Petrarca och Garcilaso till mönster. Den senares
arbeten utgåfvos 1580 af H. med intressanta kommentarer: Anotaciones
sobre Garcilaso, som föranledde en häftig polemik. Af H:s lyriska
arbeten må nämnas Amores de Lausino y Corona, A
la victoria de Lepanto, A la pérdida del rey D.
Sebastián, A Juan de Austria och A la condesa de
Gelves, af historiska Relación de la guerra de Chipre
y victoria de Lepanto, del señor D. Juan de Austria,
Historia general del mundo hasta la edad del
emperador Carlos V (1590) och Elogio de la vida y
muerte de Tomás Moro. Själf utgaf H. 1582 ett
band lyrik (tillökad uppl. utg. af Pacheco 1619).
En del af H:s arbeten förstördes genom brand; hvad
som finnes i behåll, är intaget i Rivadeneiras
"Biblioteca de autores españoles", bd 32 och 52. Litt.:
A. Coster, "Fernando de Herrera (El divino)",
(1908) och "Algunas obres de Fernando de Herrera"
(s. å.).
Ad. H—.

Herrera [erre’ra], Juan de, spansk arkitekt,
lefde under senare hälften af 1500-talet, studerade
arkitektur uti Italien och fick 1567, då Juan de
Toledo dog, af Filip II i uppdrag att fortsätta den
aflidnes verk: de offentliga byggnaderna vid Escorial,
som utmärka sig för en sträng och enkel stil. Samma
karaktär tillhör H:s öfriga arbeten, såsom Katedralen
i Valladolid, Alcazar i Toledo, Börsen i Sevilla
och Slottet Aranjuez, hållna i en stil, som försmår
all öfverdrifven dekoration och som i Palladios anda
inskränker sig till den doriska och toskanska
ordningens enklare former.
C. R. N.*

Herrera [erre’ra]. 1. Francisco de H.
kallad el viejo ("den äldre"), spansk målare, f.
omkr. 1576 i Sevilla, d. 1656 i Madrid, var en af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>