- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
563-564

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herrnhut - Herrnhutare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Herrnhut [-hot], kommun i konungariket Sachsen,
kretsen Bautzen, vid järnvägen mellan
Löbau och Zittau. 1,240 inv. (1900). H. är
märkligt som stamort för herrnhutarna
(se följ. art.). I H. ha dessa
kyrka, uppfostringsanstalt, 3 korhus (stora
bostäder och arbetshus för änkor och ogifta),
pilgrimshus (härbärge för missionärer), arkiv
med tafvelsamling, etnografisk-historiskt museum
m. m.
(J. F. N.)

Herrnhutare (den förnyade brödraförsamlingen
l. evangeliska bröder, evangeliska
brödraförsamlingen
), 1700-talets viktigaste
religiösa bildning på luthersk mark. Genom de
förmåner Karl XII i Altranstädt-freden skaffade
Schlesiens protestanter väcktes lifaktigheten
äfven bland Böhmens och Mährens förtryckta
protestanter (se Böhmiska bröderna). Vid
nya förföljelser flydde många öfver gränsen;
en hop flyktingar hamnade slutligen 1722 på
grefve N. L. von Zinzendorfs (se d. o.) gods
Bertelsdorf i öfre Lausitz, där de fingo slå
sig ned på Hutberget och snart bildade byn
Herrnhut. Efter några års split och oreda
erhöll kolonien 1727 genom Zinzendorf och
Fr. von Wattewille en fast religiös författning,
i namn och former nära anknuten till den märiska
kyrkoordningen, ehuru den historiskt ej är
att betrakta som en fortsättning af den gamla
brödrakyrkan, utan närmast var en af 1700-talets
många konventikelbildningar. Af Zinzendorf och
hans efterträdare, biskop A. G. Spangenberg,
leddes den utöfver detta stadium till en säreget
formad kyrkobildning. Grundtanken var pietistisk:
att utgöra en sammanslutning af idel sanna Guds
barn; vid bekännelseståndpunkt fästes likväl
mindre afseende. 1749 antogs augsburgiska
bekännelsen, hvarigenom statsligt erkännande
i Tyskland vanns; från ortodoxien upptog
herrnhutismen läran om rättfärdiggörelsen
genom tron allena. Under påverkan af mysticismen
betonades starkt Kristi blod och sår, särskildt
i den rika psalmdiktningen (en samling 1727;
den ännu gällande från 1778). Med 1740-talet togo
de svärmiska elementen i åskådningen öfverhand,
och hela rörelsen vreds betänkligt på sned (den
s. k. sållningstiden), men räddades framför
allt genom Spangenberg. Från mysticismen härrör
äfven bruket att afgöra viktigare frågor genom
lottkastning, ej genom beslut under personligt
ansvar. — Författningen blef, då särskild
bekännelse ej fanns, det enande bandet. Enligt
1727 års ordning infördes biskopsförfattningen;
under biskoparna stod en presbyteriansk
anordning med äldste, föreståndare för de olika,
efter ålder och kön uppdelade "körerna", och
predikande bröderna. Författningen utbildades
vidare genom det specialförbund,
hvarigenom brödraförsamlingen 1741 i London
korade Jesus till öfveräldste och egentlig ledare
(med lottkastningen som medel); förbundsdagen (16
sept.) firas som särskild pingstfest. På synoden
i Marienborn 1764 reviderades författningen
genom Spangenberg; kyrkans ledning lämnades åt
en generalkonferens af äldste.

Från början visade rörelsen tendens att vidga ut
sig; redan 1727 utgingo flera beskickningar till
andra länder; 1729 ff. bedrefs ett ifrigt arbete
i Livland och Estland, hvarifrån herrnhutarna
likväl fördrefvos 1743. — Till Sverige fördes
herrnhutismen af K. H. Grundelstjerna (se
d. o.); alltfrån 1731 kommo emissarier från Herrnhut,
och 1735 besökte Zinzendorf Skåne samt utgaf
kort därefter ett "Sändebref till konungen
af Sverige", af vikt för rörelsens framgång
här. De förnämste männen inom den tidigare
svenska herrnhutismen voro docenten i Uppsala
Arvid Gradin, pastor Tore Odhelius och magister
Jonas Hellman i Stockholm, skomakaren Elias
Östergren och kyrkoherden Anders Tengbom i västra
Sverige. 1741 erkändes rörelsen i Stockholm
och Uppsala som luthersk. Den var säkert en
sund reaktion mot pietismens och mysticismens
lagiskhet eller svärmeri och återförde skaror af
separatister till svenska kyrkan under en kort
blomstringsperiod, då den äfven fick sin första
sångbok, "Zions sånger" (1743—45). 1745 indrogs
den svenska herrnhutismen i "sållningstiden",
med dess dyrkan af sidohålet i Jesu kropp och
berusandet i "den söte Jesus’ blod"; bland
denna urartade riktnings företrädare voro
magister Peter Werwing, Andreas Karl Rutström,
som med "Zions nya sånger" (1778; senast 1898)
gaf församlingen dess mest spridda psalmbok,
och professor M. B. Malmstedt (se d. o.).

Under senare hälften af 1700-talet blef den
åter sunda herrnhutismen inom den lutherska
världen (inom den reformerta hade den ställts
i skuggan af metodismen) af stor betydelse,
dels emedan den under rationalismens torka
i vida kretsar vidmakthöll den lutherska
grundprincipen om rättfärdiggörelse genom tron
(detta gäller ej minst Sverige), dels emedan
den blef bevararen af kärleksbudet som det
centrala i kristendomen, hvilket framträdde
i dess storartade missionsverksamhet, som
igångsattes redan 1732 och var banbrytande
för den tyska protestantismen. Snart funnos
herrnhutiska missionärer i Amerika, Ostindien,
Afrika o. s. v., mest obildade handtverkare,
hvarför deras mission haft framgång blott bland
s. k. kulturlösa folk.

Med det religiösa lifvets återuppvaknande på
1800-talet miste herrnhutismen allt mer sin
betydelse inom Europa. F. n. finnas omkr. 40,000
herrnhutare, delade på 140 församlingar i
Tyskland, Schweiz, England och Nord-Amerika. I
fråga om hednamissionen är samfundet likväl
alltjämt ett föregångsfolk med 139 stationer
och 101,000 själar under sin vård (1905). Trots
de i åskådningen liggande frestelserna till
svärmiska extravaganser och sentimentalitet
har herrnhutismen hållit sig uppe som en värdig
och väl ordnad religiös sammanslutning. I den
spangenbergska författningen ha i senaste tid
viktiga förändringar vidtagits; generalsynoden
1899 upphäfde den gemensamma öfverledningen
och lät bröderna i Tyskland, England och
Amerika bilda skilda, själfständiga provinser;
hednamissionen är däremot gemensam. 1901
publicerades en mot nutida förhållanden svarande
kyrkoordning för de tyska brödrauniteten,
hvari författning, gudstjänst, kyrkotukt,
skolväsen m. m. regleras. Litt.: M. Goebel,
"Geschichte des christl. lebens in der rheinisch
westphälischen evangelischen kirche" (2 bd,
1849—60), A. Ritschl, "Geschichte des pietismus"
(III, 1886; starkt kritisk mot rörelsen),
B. Becker, "Zinzendorf und sein christentum"
(1900; bästa herrnhutiska teckningen), H. Plitt,
"Die brüdergemeinde in Livland" (1861),
L. Schröder, "Om brödremenighedens betydning
for kirkelivet i Danmark" (1902), J. Lundbye,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:25 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0302.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free