Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heterocyklisk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
taktos, ordnad), bot., säges om en blomställning,
som är uppbyggd såväl efter den cymösa
som racemösa typen. En blomställning,
som är byggd endast efter en typ, kallas
homotaktisk (af grek. homos, samma).
G. L—m.
Heterotaxis (af grek. heteros, annan, och
taxis, bildning), anat. Se Missbildning.
Heterotematisk (af grek. heteros, annan,
och thema, mönster), språkv., kallas ett ords
böjning, då man inom samma paradigm har minst
två stammar. Jfr Böjning.
Heterotricha, zool., en ordning
inom urdjursklassen Infusoria, hvars
medlemmar utmärkas genom förekomsten af en
fullständig ciliebeklädnad och dessutom
genom en särskildt starkt utbildad
cilieapparat omkring munöppningen. Hit
höra släktena Stentor, Balantidium o. a.
L—e.
Heterotristyli, bot. Se Heterostyli.
Heterotrofa växter (af grek. heteros, annan,
och trofe, näring), bot. Se Autotrofa växter.
Heterotrop (af grek. heteros, annan, och
tropos, vändning), fys., detsamma som anisotrop
(se d. o.).
Heterotypisk, bot. Se Reduktionsdelning.
Hethiter. Se Hettiter.
Het-Ka-Ptah. Se Egypten, sp. 1460.
Hetluftbehandling, lokala luftbad med
mycket höga temperaturer, vanligen 120 à
150° C. Behandlingen gifves dels med ett
slags luftbehållare eller lådor, dels
med en hetluftduschapparat. "Lådorna",
af hvilka finnas många konstruktioner af
olika uppfinnare och särskilda former för
de olika kroppsdelarna, begagnas på följande
sätt. Sedan den sjuka kroppsdelen, ofta löst
invecklad i ett bomullsskynke, inneslutits
i apparaten och öppningarna tilltäppts,
upphettas luften i lådan under 3/4—1 timmes
tid långsamt och jämnt, så mycket patienten
utan brännskada kan tåla, vanligen till högst
150°, stundom något mer. Vid användning af
somliga apparater, de Tallermannska, lägger
man vikt vid att åstadkomma allmän svettning
och insveper därför den öfriga kroppen i ylle
och ett gummitäcke. Svettningen blir i regel
ytterst stark. Vid användning af de öfriga är
det den lokala inverkan, blodöfverfyllnaden
i den behandlade lemmen, som är hufvudsak, och
behandlingen anordnas så, att ringa eller ingen
allmän svettning uppstår. Somliga apparater,
däribland de Reitlerska, ha en liten behållare
för klorkalcium, som uppsuger all fuktighet
ur luften och därigenom lär göra det möjligt
för patienten att uthärda högre temperatur än
eljest. De i vårt land mest använda lådorna
äro säkerligen de Bierska, hvilka utmärkas
genom billighet och lättskötthet och tillåta
behandlingens utförande äfven i patientens
hem. Lådbehandlingen har visat sig mycket verksam
mot reumatism, gikt, ledskador, neuralgier och
frostskador. Hetluftdusch gifves på så sätt,
att det sjuka området grundligt bestrykes med
en luftstråle af omkr. 200°. Äfven härvid
uppstår en stark blodöfverfyllnad. Somliga
apparater, såsom Freys och Hahns, äro försedda
med en elektrisk motor, som försätter luften i
rörelse. Strömmen är i vissa fall så stark, att
ett slags samtidig luftmassage eger rum. Dessutom
finnas mycket enkla, men fullt användbara
hetluftduschapparater utan motor, t. ex.
den Bier-Eschbaumska. Hetluftduschen är verksam
mot samma åkommor som lådbehandlingen, men
är först och främst ett ypperligt medel mot
neuralgier. Hetluftbehandling bör kombineras med
massage och sjukgymnastiska rörelser i alla de
fall, där de äro lämpliga att använda.
Hetluften har varit i bruk sedan början af
1890-talet, då man gjorde försök med ett
slags tegelstensugnar. Bier (professor
i kirurgi vid universitetet i Berlin)
var den förste, som publicerade försök
med fullt användbara hetluftlådor. Detta
skedde år 1893. Ett par år senare väckte
metoden ett allmännare intresse, tack vare
Tallermannska apparatens framträdande. Sedan
dess har metoden förts framåt till allmänt
erkännande inom hela den civiliserade världen,
framför andra af Bier, som behandlat den
vetenskapligt i sitt uppseendeväckande
arbete, "Hyperämie als heilmittel".
E. B—n.
Hetman, benämning på en ämbetsman i det forna
Polen-Litauen och i kosackländerna. I Polen
och Litauen betecknades därmed rikstruppernas
högste befälhafvare. Själfva ordet torde stamma
från ty. hauptmann (heubtmann), i Polen närmast
inkommet under 1400-talets senare hälft med
då införskrifna tjechiska legotrupper (tjech.
hejtman). Säkra uppgifter om ämbetets namn och
innebörd har man först från 1539, då i Polen den
förste fälthetmanen (po. hetman polny)
omtalas, och samtidigt framträder det också
i Litauen; som yttre tecken på hetmanens
myndighet nämnes bl. a. fältherrestafven
(po. bulawa). Icke egentligen räknadt till de
stora riks- och hofämbetena, hade det länge
tillfällig karaktär och växlande innebörd:
utom fälthetmanen framträder, stundom som hans
öfverordnade, storhetmanen (po. hetman wielki),
medan också en hofhetman (po. hetman nadworny)
omtalas, troligen som chef för konungens liftrupper.
Från Jan Zamovskis hetmanstid (1581—1605)
växte ämbetet under de ständiga krigen
hastigt i betydelse och anseende; hetmanerna
utnämndes till kastellaner eller vojvoder och
fingo därmed säte och vidsträckt inflytande i
senaten; ursprungligen med tillfälligt uppdrag,
behöllo de snart ämbetet på lifstid. Ännu under
Johan Sobieski (från 1666) behöll detta sin gamla
glans, men med det polsk-litauiska härväsendets
inträdande förfall under den sachsiska
dynastien gick det alltmer tillbaka; dess
befogenheter inskränktes genom konstitutionen
af 1717 och öfvertogos efter 1764 till stor
del af den nyinrättade krigskommissionen; det
bestod dock formellt ända till republikens
undergång. Vid vakans på hetmansplatserna
omtalas stundom ett slags e. o. hetman under
benämningen regimentarz. — I Lill-Ryssland
innebar hetmans-(atamans-)värdigheten
ursprungligen en ursurpation af kosackernas
själfvalde höfvitsman (starsjoj), först efter
stora svårigheter erkänd af polska regeringen;
1649 fick dock Bogdan Chmielnicki mottaga
hetmanstafven (bulawa). Efter Lill-Rysslands
snart följande splittring i en polsk och en rysk
andel (från 1654) nedsjönk hetmansvärdigheten
till en stundom ursurperad, men oftast af Polens,
Rysslands eller Turkiets härskare förlänt titel
för de olika kosackhöfdingar, som där kifvades
om makten. I början af 1700-talet gjorde den i
Sveriges historia bekante hetmanen Mazepa ett
försök att upprätta ett af Ryssland oberoende
kosackfurstendöme. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
