Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Heuglin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hexameron (Hexaemeron; af grek. hex, sex,
och hemera, dag, dagsverk), världens skapande
på sex dagar; titel på böcker, som fördelas på
sex dagar, såsom Anders Sunesöns och Arrebos
skildringar af skapelsen, Wielands på sex dagar
berättade noveller, "Hexameron von Rosenhayn",
m. fl.
Hexameter (grek. hexametron, af hex, sex,
och metron, mått, versfot), metr., betyder i
allmänhet en af sex versfötter sammansatt metrisk
period. I de ojämförligt flesta fall förstås
dock därmed den daktyliska hexametern,
hvilken, häfdvunnen och utbildad genom de
homeriska sångerna, sedermera var det stående
och typiska versmåttet för alla slag af episk
diktning (se Epos). Den kallas af denna orsak
äfven episk hexameter l. versus heroicus.
Denna vers är ursprungligen sammansatt
af fem daktyler och en spondé eller troké,
men de fem daktylerna kunna alla utbytas mot
spondéer. Dock inträffar detta jämförelsevis
sällan i den femte foten, och hexametrar med
spondé på detta ställe, hvilka utmärka sig genom
en egendomlig, tung och släpande gång, kallas
spondeiska (versus spondiaci l. spondaici).
I likhet med andra längre verser måste hvarje
hexameter ha en hufvudcesur (se Cesur),
hvilken oftast inträder efter första stafvelsen
(vanligen kallad arsis) i tredje versfoten, men
stundom på motsvarande ställe i fjärde foten
eller efter den första korta stafvelsen i den
tredje, hvilken i sådant fall naturligtvis måste
ha sin ursprungliga daktyliska form. Hexameterns
fullständiga schema är således följande:
 |
| |
I lyriska och i synnerhet bukoliska dikter
förekommer en hexameter af en byggnad, som något
afviker från den episka. Ett utmärkande drag
för densamma är en ofta återkommande cesur efter
fjärde fotens slut (s. k. bukolisk cesur). I
romerska litteraturen infördes hexametern af
den omkr. 200 f. Kr. lefvande skalden Ennius och
undanträngde inom kort det äldre s. k. saturniska
versmåttet.
A. M. A.
Under medeltiden nyttjades latinsk hexameter
mycket; i den s. k. leoninska versen (se d. o.),
en rimmad sexfoting, sökte man förena den för
de klassiska språken karakteristiska metern med
det för nyare språk betecknande rimmet. På grund
af beundran för antiken sökte man efterbilda
hexametern på de olika nationalspråken i
Italien, Frankrike och Tyskland; först på
1500-talet utfördes längre dikter på tyska
(Konrad Gesner), italienska (Annibale Caro)
och franska (Baïf), omkr. hundra år senare
på engelska, holländska och svenska. Emellertid
är det blott i germanspråken, som den moderna
hexametern fått litterär betydelse: på engelska
har t. ex. Longfellow, på danska Öhlenschläger,
på tyska, där den spelat en stor roll, Klopstock,
Voss, Goethe, A. W. Schlegel, Hebbel och Paul
Heyse m. fl. användt den.
De äldsta kända svenska hexametrarna
förekomma i en öfversättning af Susos "Gudeliga
snilleväckare" från slutet af 1400-talet:
Hwilken som älskar thet älskande gagnar, han sälika
brinner.
Quidzens söth fylla gaar ower alla wärldzlika frög-
dher.
Johannes Bureus sammanställde ett leoninskt
hexameterpar, som finns i två något olika
affattningar. Men först med Stiernhielms
båda stora dikter, "Hercules" och
"Bröllops-beswärs ihugkommelse", upptogs
den i vår poesi. Införandet af denna versart
väckte emellertid opposition från metriker,
och med undantag af Spegels "Gudz werk och
hvila" på parvis rimmade hexametrar samt
enstaka dikter af bl. a. Sam. Columbus,
Leyoncrona, Frese och Runius begagnades
versarten föga; den besegrades fullkomligt af
alexandrinen. Öfversättarna Anders Nicander och
Gustaf Palmfelt mäkta ej heller åstadkomma dess
renässans; med Thorilds af Klopstock påverkade
"Passionerna" (1783) vardt den en stridsfråga
mellan de litterära partierna. Efter Voss’
föredöme frestar Franzén denna form, som vid
1800-talets början med öfversättarna Gustaf
Regnér, Gudmund Jöran Adlerbeth, Johan Tranér
och Marcus Wallenberg utbildades och bestämdes
för klassiska tolkningar. Med romantikerna
(tidigast Hammarsköld) började den användas i
originaldiktningen; de första större verken
voro E. Ch. d’Albedyhlls "Gefion", 1814,
och Stagnelius’ "Vladimir den store", 1817,
efterföljda af bl. a. Tegnérs "Nattvardsbarnen"
(1820) och "Kronbruden" (1841), Runebergs
"Elgskyttarne" (1832), "Hanna" (1836) och
"Julqvällen" (1841), och den används ännu,
t. ex. i Heidenstams "Isissystrarnas bröllop"
(1888), Wirséns "Far och dotter" (1890) och
Strindbergs "Trefaldighetsnatten" (1902). Äfven
i Sverige ha åsikterna varit mycket delade om,
huruvida versmåttet är förenligt med vårt språks
lynne samt om den på svenska skall bildas i
anslutning till den klassiska eller utan hänsyn
till dennas lagar. Se om modern hexameter Osmond,
"English hexameters" (1897) och J. Minor,
"Neuhochdeutsche metrik" (2:a uppl. 1902);
A. Sterner, "Några iakttagelser öfver den svenska
hexametern" (i Linköpings läroverks redogörelse
för 1886—87) och O. Sylwan, "Antik och svensk
hexameter" (i "Commentationes philologæ in
honorem Iohannis Pavlson", 1905). Jfr Distikon
och Vers.
R—n B.
Hexametylentetramin, farm., äfven kalladt
urotropin, är en s. k. kondensationsprodukt
af ammoniak och formaldehyd; dess formel är
(CH2)6N4. Medlet är nu upptaget i Svenska
farmakopén och utgöres af färg- och luktlösa
kristaller med först söt, sedan bitter smak,
lätt lösliga i vatten. Efter upptagande i
kroppen sönderdelas preparatet under frigörande
af formaldehyd, som kan utveckla antiseptiska
och andra verkningar. Hexametylentetramin
användes dels mot infektioner i njurar och
urinvägar, särskildt biåskatarr, i afsikt
att motverka utvecklingen af bakterier i
dessa organ, dels mot aflagringar af urinsyra
såväl i njurar eller blåsa som invid ledgångar
m. m. vid gikt. Formaldehyd har jämförelsevis
mycket stor förmåga att upplösa urinsyra och
dess natriumsalt, hvarpå medlets bruk mot
njur- och blåssten samt gikt grundas. Den
antiseptiska verkan synes komma lättare till
stånd än den stenlösande. Medlet verkar tillika
urindrifvande. Det intages i doser af 0,5 gr. 3—4
gånger dagligen, ibland i mängder af 4—6 gr. på
dagen, tillsammans med riklig mängd dryck. Med
hexametylentetramin som utgångspunkt ha
konstruerats flera nya preparat, bland hvilka som
exempel må nämnas helmitol, en citronsyreförening
(nämligen mellan hexametylentetramin och
anhydrometylencitronsyra). Äfven helmitol uppges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbk/0339.html
