Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hichens ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan ha varit säte för en framstående
kristen församling, ty flera kristna
martyrer omtalas därifrån. Ruiner af staden
(teater, bad, gymnasium m m.) finnas
vid det nuv. Pambuk Kalessi. Jfr Humann,
Cichorius m. fl., "Altertümer von H." (1898).
(J. F. N. E. S—e.)
Hierark (se Hierarki), eg. prästerligt
öfverhufvud; anhängare, försvarare af
prästväldet. Adj. hierarkisk.
Hierarki (af grek. hieros, helig, och arche,
herradöme), prästvälde; det med särskild
företrädesrättighet och makt utrustade
prästerskapet själft, särskildt dess högre
grader. Hierarki har mer eller mindre gjort
sig gällande hos alla folk och trossamfund,
hvilkas gudstjänst bestått i offer eller hvilkas
religiösa uppfattning varit bunden vid en
offerteori. Offren förrättades ursprungligen
af husfadern; men vid samhällets fortgående
utveckling bands småningom offerväsendet jämte
bevarandet af kunskapen om dithörande ceremonier,
bönformulär och sånger vid vissa släkter eller
korporationer. Sålunda uppstod ett särskildt,
ofta ärftligt prästestånd. Prästerna blefvo
ett slags medlare mellan gudomligheten och
folket samt kommo därigenom till stor makt och
blefvo hos en del nationer, t. ex. hinduer
och egypter, det egentligen härskande
ståndet. Hos grekerna uppkom aldrig något
utbildadt prästvälde. Romarnas religion var
väsentligen politisk; de hade därför ingen
särskild prästklass, men väl en krigisk
och politisk hierarki. Alla det offentliga
lifvets handlingar voro förenade med offer
och teckenskådningar (auspicia). Patriciernas
största skäl att motsätta sig plebejernas kraf
på tillträde till statsämbetena var alltid det,
att plebejerna icke kunde anställa auspicier. Hos
våra hedniska förfäder var riksenheten bunden vid
en prästerlig makt. Uppsalakonungens öfverhöghet
öfver de öfriga landskapen (utanför de tre
folklanden) berodde nämligen på hans egenskap
af föreståndare för de stora årliga offren i
Uppsala tempel. Först den kristna kyrkan har
emellertid realiserat begreppet hierarki, liksom
hon uppfunnit själfva namnet. Den israelitiska
teokratien (gudsväldet) var nämligen ingen
hierarki i egentlig mening. Jahve skulle icke
regera öfver sitt folk genom människor som
medlare, utan genom lag eller lära (torah). Genom
dennas iakttagande skulle Israel vara ett
"prästerligt konungarike och ett heligt folk";
teokratien var af en väsentligen sedligt
religiös art. Dock ingick offerväsendet som
en beståndsdel af mosaismen, och ett ärftligt
stånd af offerpräster fanns. De voro icke
en härskande kast som uti Indien; likväl
innehade deras öfverhufvud, öfversteprästen,
högsta ledningen af det judiska samhället vid
tillfällen, då ingen inhemsk konung fanns, och
en prästsläkt (makkabéerna fr. o. m. Johannes
Hyrkanos) förenade konungavärdigheten med den
öfversteprästerliga. Prästernas makt motvägdes
i den äldre tiden af profeternas, i den senare
af synagog-institutionens.
I den ursprungliga kristendomen fanns
intet rum för en hierarki; där härskade
"det allmänna prästadömet" under Andens
omedelbara ledning. Huru detta undanträngdes
af ett tredeladt ämbete och tillspetsades
i ett hierarkiskt episkopat se Biskop och
Cyprianus. Detta tredelade ämbetes framträdande
som ett särskildt heligt klerus, skildt från
lekmännen, laici, sammanhänger med den kristna
kultens utveckling. Redan i urkristen tid hade
nattvarden begynt uppfattas som ett offer,
sannolikt på så vis, att den offergemenskap,
hvilken i den antika världen, äfven
judendomen och urkristendomen, tillkom bönen,
öfverflyttades på den med bönen nära hopknutna
eucharistien. Denna nattvardens tolkning som
ett offer växte till seger under 2:a årh:s
senare hälft genom inträngandet af hellenismen
i kyrkan. Ämbetsmännen, hvilka ensamma fått
rätt att sköta gudstjänsten (nattvarden), fingo
då liksom andra samtida förrättare af kult-
och offerhandlingar ställningen som medlare
mellan gudomen och människan, fingo ett högre
religiöst värde. Vi kunna anse den ödesdigra
klyftan mellan clerici och laici fullt skönjbar
från omkr. 200. Prästeståndets fulla förvandling
till hierarki inträffade dock först med 4:e
årh., när kristendomen blifvit rikskyrka. Många
faktorer medverkade härtill: konsekvenserna af
den redan skedda utvecklingen, inströmmandet i
kyrkan af hedniska åskådningar, nödvändigheten
att gifva prästerna ökad auktoritet gentemot
de stora folkmassor, som nu inträdde i kyrkan,
o. s. v. Mest bidrogo de privilegier, hvilka
under 300-talet i ständigt ökadt mått kommo
kyrkan till del från statens sida. I tre punkter
kunna dessa privilegiers innehåll och resultat
sammanfattas: 1) Klerus blef ett ekonomiskt
särskildt stånd genom donationer, testamentsrätt,
befrielse från flertalet skatter o. s. v.,
2) Klerus blef ett särskildt rättsstånd genom
att den biskopliga domstolen ensam fick andlig
disciplinär- och straffrätt öfver både clerici
och laici samt i vissa fall äfven civil domsrätt;
härtill kom asylrätten; klerus vann en faktisk
frihet från världslig domstol. 3) Klerus blef
ett stånd med särskild sed och lif, framför
allt genom celibatet (se d. o.), men äfven
genom yttre dräkt (alban), tonsur o. s. v. —
Denna förändring till hierarki fortgick äfven
under 5:e och 6:e årh., liksom den då fick
sin teologiska sanktion genom Augustinus och
Gregorius den store (se Gregorius VII).
Den katolska graderingen af hierarkien
fullbordades äfven under 4:e—6:e årh., i det
då öfverbyggnaden på biskopsämbetet kom till
stånd. Den anknöt sig hufvudsakligen till kejsar
Diocletianus’ riksindelning. Den borgerliga
metropolens biskop blef kyrklig metropolit,
analog med provinsståthållaren, med rang öfver
provinsens andra biskopar, rätt att viga dessa
och att presidera vid provinssynoderna. På
Nicæamötet 325 vann metropolitinstitutionen
officiell bekräftelse. Den tillhörde dock
blott Orienten; i Västerlandet nådde den
full utveckling först vid gamla tidens
slut, och där trädde namnet ärkebiskop i
st. f. metropolit. Ännu ett steg togs vid
300-talets början. Liksom flera provinser
politiskt förenats till en dieces med en i
hufvudstaden residerande öfvermetropolit,
fick ock dieceshufvudstadens biskop en
liknande kyrklig öfvermetropolitställning
med eller utan titeln exark. Dylika voro
Rom, Kartago, Alexandria, Antiokia och
Efesos. Nicæamötet 325 erkände officiellt äfven
denna exarkinstitution, men blott för Rom,
Alexandria och Antiokia. Bredvid dessa ställdes
genom mötet i Konstantinopel 381 Konstantinopels
biskop; dessutom erhöll Jerusalems genom den
naturliga vördnaden för den heliga staden en
dylik öfvermetropolitställning (officiellt
erkänd på Chalcedonmötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
