Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hierokrati ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hierokrati (af grek. hieros, helig, och
kratein, härska), kyrklig regeringsform,
prästvälde. Jfr Hierarki.
Hieromanti (af grek. hieros, helig,
och manteia, spådom) l. Hieroskopi (af
grek. hieros, helig, och skopein, se), konsten
att af offerdjurs inälfvor förutsäga tillkommande
ting. De, som öfvade denna konst, kallades i
Grekland hieroskopoi. Jfr Haruspices.
Hieromnemones. Se Amfiktyoner.
Hieron (grek. Ἱέϱων, lat. Hiero), härskare
i Syracusæ. 1. H. I, den äldre, d. 467
f. Kr., broder till Gelon, som 480 f. Kr.
afvärjde kartagernas anfall på Sicilien, blef
omkr. 485 härskare i sin födelsestad Gela och
lyckades efter sin broders död med hjälp af
legotrupper befästa sin makt som härskare i
Syracusæ (477 f. Kr.). Han visade sig sedan
som vän af konst och vetenskap. Flera grekiska
skalder åtnjöto hans gunst, såsom Simonides,
Pindaros, Bakchylides och Aischylos. Xenofon
har efter honom uppkallat en af sina skrifter
("Hieron"), i hvilken han behandlar en härskares
ställning och plikter. — 2. H. II, den yngre,
d. 215 f. Kr., var af Gelons släkt och fick
sin krigiska utbildning i Pyrrhus’ skola. Han
blef syrakusanernas fältherre väl 274 f. Kr. och
konung 269. Klok och förutseende, upprättade han
efter bästa förmåga den syrakusanska statens
makt. Då fejden emellan Rom och Kartago började
(264 f. Kr.), slöt sig H. först till den senare
staden, men sökte snart, varnad af ett nederlag,
som romarna tillfogade honom, förbund med dessa,
hvilka han sedermera i första puniska kriget
(264—241 f. Kr.) understödde med trupper och
lifsmedel och till hvilka han en tid bortåt
erlade en årlig tribut. Kartagerna däremot
hjälpte han mot deras legotrupper. Under
sin långvariga styrelse bragte han genom visa
anordningar Syracusæ åter till välstånd och makt,
främjade jordbruk och näringar samt använde
tillströmmande rikedomar till praktarbeten. Han
förblef till sin död en trogen bundsförvant
till Rom äfven under andra puniska krigets
(från 218 f. Kr.) motgångar för romarna.
R. Tdh.
Hieronymianer l. Hieronymiter, flera af
hvarandra oberoende ordnar, hvilka valde den
helige Hieronymus till skyddspatron. Deras
uppkomst sammanföll till tiden med "det
gemensamma lifvets" brödraskaps; de lefde
efter augustineremiternas regel. De viktigaste
äro: 1. Den helige Hieronymus’ eremiter,
munkorden, stiftad i Portugal omkr. 1370 af
tertiariernas afdelning af franciskanorden. Den
erhöll påflig stadfästelse 1374 och utbredde sig
öfver hela Pyreneiska halfön samt uti Italien
och Nederländerna. Den bibehöll sig dock blott i
Spanien, där den i hufvudklostren Guadalupe, San
Yuste, Escorial m. fl. utvecklade utomordentlig
prakt, samt i Amerika. Den portugisiska
kungafamiljens begrafningsplats, klostret Belem,
tillhörde orden. En nunneorden, stiftad 1375,
hade sitt hufvudkloster i San Pablo i Toledo,
men har nu upphört. — 2. Hieronymus-eremiterna
af observansen, en ur hufvudorden 1433 utbruten
själfständig kongregation, bibehöll sig i Italien
till midten af 1800-talet. — 3. Den helige
Hieronymus’ tiggarbröder af den sal. Peters
af Pisa kongregation, orden, stiftad 1377 uti
Italien af Pietro Gambacorti från Pisa. Dess regler voro först
mycket stränga, men mildrades 1444. Orden antog
1568 Augustinus’ regel och utbredde sig uti
Italien, Tyrolen och Bajern, men är nu inskränkt
till ett fåtal kloster (bl. a. i Viterbo och
Rom). — Jfr Heimbucher, "Orden und kongregationen
der kath. kirche", I (2:a uppl. 1907).
(Hj. H—t.)
Hieronymiter. Se Hieronymianer.
Hieronymus den helige, kyrkofader, hette
eg. Eusebius H. Sophronius och föddes i Stridon
(på gränsen mellan Steiermark och Ungern) 340 af
kristna föräldrar, erhöll sin uppfostran och sitt
dop i Rom, där han under ledning af grammatikern
Donatus utbildades till den förnämste
stilisten bland de latinske kyrkofäderna,
men där retorskolans ihåliga vältalighet och
systematik dödade hans sanningssinne. Tillika
hemföll han åt svårare utsväfningar; hans natur
var starkt sinnligt färgad, och han fick aldrig
makt öfver denna sida af sin karaktär. Under
en resa i Gallien lärde han emellertid i Trier
känna det nya munkväsendet och fördes därigenom
till en uppryckning; han beslöt att själf blifva
asket. Ett år vistades han i Aquileja (372)
och knöt där vänskapsförbindelse med Rufinos
(se d. o.). På resa till Palestina insjuknade
han i Antiokia och fördes genom en feberdröm att
efter tillfrisknandet gå ut i den af eremiter
fyllda öknen Chalkis s. ö. om Antiokia. Han
kunde dock ej uthärda med eremiternas halft
djuriska lif, utan upptog äfven studier
och afskriftsarbete; detta blef af största
betydelse för munkväsendets art och historia
i Västerlandet, dit H. väsentligen bidrog
att föra det. Hans brinnande ärelystnad förde
honom nämligen från öknen till Konstantinopel
(studier för Gregorius af Nazians) och vidare
till Rom, där han 382—384 var biskop Damasus’
förtrogne och begagnade denna ställning till
ifrig propaganda för sitt munkideal. Han
vann stor framgång bland högadelns damer, där
bl. a. en förnäm romarinna, Paula, och hennes
döttrar helt följde H:s anvisningar. Under
kampen för det asketiska idealet bidrog
ock H. mycket till Mariadyrkans utbredning
i Västerlandet; men han ådrog sig fiendskap
från både lekmän och präster, och när Damasus
dog 384, måste han snart i st. f. den väntade
biskopsstolen med djupt kränkt fåfänga välja
flykten från Rom 385. Hans vistelse i Västern
hade betydelse ej blott för munkväsendets
öfverförande dit. H. var origenist till
åskådning och beredde genom sitt författarskap
och sina öfversättningar till latin (bl. a. af
Didymos, se d. o., och Origenes’ homilier)
ingång i Västern för många af origenismens
bästa tankar, innan möjligheten härtill genom
origenistiska striden afskurits. I Rom begynte
han ock den stora bibelöversättningen till latin,
som sedan 13:e årh. kallas Versio vulgata (se
Bibelöfversättningar) och hvilken är hans lifs
storverk, det enda företag, där ombytligheten
och ytligheten i hans karaktär fingo vika för
hans äkta vetenskapliga intresse och uthållighet
och där hans för sin tid enastående lärdom (han
behärskade ej blott latin och grekiska, utan
hade äfven hos en jude under stora svårigheter
lärt sig hebreiska och kaldeiska) kom till sin
fulla rätt. Trots alla fel är "Versio vulgata"
ett vetenskapligt stordåd; å andra sidan är
det ett karakteristikum för H., att hans lifs
största verk blef — en öfversättning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
