- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
671-672

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hiisi ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af svenske botpredikanten Læstadius’ verksamhet,
och utbredde sig under loppet af 1870-talet öfver
norra och östra Finland, men har sedermera
gått tillbaka. Ett grunddrag i sektens
åskådningssätt är skarp fientlighet mot den
bestående statskyrkan. Hihhuliterna anse, att den
människa, som en gång affallit från döpelsenåden,
icke kan vinna syndernas förlåtelse eller blifva
"kristen" på annat sätt, än att hon bekänner
sina synder inför "församlingen" af troende
och därefter får syndernas förlåtelse medelst
händernas påläggning af någon framstående medlem
af samfundet. Hihhuliterna anse vidare, att
statskyrkans präster icke kunna meddela sådan
syndaförlåtelse och att såväl det skrifna som
det af statskyrkans lärare predikade ordet är
dödt och kraftlöst. Endast det i de troendes
församling predikade ordet har kraft till
salighet. Missledd af hihhuliternas nattliga
sammankomster, deras egendomliga sätt att hälsa
på hvarandra med omfamningar o. s. v., har man
orättvist beskyllt dem för osedlig vandel. (Jfr
"Tidskrift för teologi och kyrka", 1879).
M. G. S.

Hiisi [hīsi], finsk myt., förekommer hos Mikael
Agricola (se d. o.) i betydelserna "helig skog
l. höjd" och "skogsrå". Den dubbla betydelsen
torde vara mycket gammal; det motsv. ordet
i estniskan hiis betyder "lund", "buskage",
hvarjämte estn. hiid = "jätte", och därmed
synes böra sammanställas det lapska sieidde,
seite
"offerställe med gudabild, gudabild,
gudomligt väsen". I finska folkpoesien betyder
ordet "aflägsen, obesökt ort", "jätte" och,
genom kristligt inflytande, "det ondas boning,
helvete", "ett ondt väsen, sjukdom, djäfvul". Af
detta ord är härledt Hiitola, "Hiisis boning".
E. N. S.

Hiitis [hītis], svensk skärgårdssocken af Halikko
härad, Piikkis domsaga, Åbo och Björneborgs
län, Finland. Landareal 122,4 kvkm. 1,901
inv. (1907). H. är ett imperiellt pastorat af
3:e kl., som hänföres till Bjerno prosteri af
Åbo ärkestift.
O. I. (A. G. F.)

Hiitola [hītåla]. 1. Finsk myt., Hiisis hem,
tillhåll för onda andar (se Hiisi). — 2. Finsk
socken vid Ladoga sjö, af Keksholms härad och
domsaga, Viborgs län, Finland. Landareal 463,8
kvkm. 7,334 inv. (1907), 6,917 lutheraner och
417 grekisk-ortodoxa, de sistnämnde hörande
till Tiurila grekiska församling, hvars
kyrka ligger inom H., men hvars medlemmar,
till antalet 1,354, äro bosatta inom
flera sammanstötande socknar. H:s lutherska
församling utgör ett imperiellt pastorat af
2:a kl. af Jääskis prosteri och Nyslotts stift.
O. I. (A. G. F.)

Hikena, bergstopp. Se Ahaggar.

Hikone, stad i japanska länet (ken) Shiga,
i mellersta delen af Nippon, vid östra
stranden af Bivasjön, genom järnväg
förenad med Osaka. Omkr. 20,000 inv.
(J. F. N.)

Hila. 1. Ö i holländska residentskapet
Amboina. — 2. Ett af de fem hufvudspråk, som
talas på Molukkerna (Kryddöarna) och bilda en
särskild grupp inom malajiska språkfamiljen. De
öfriga fyra äro sassarúa, hurunka, nusalaut
och nagari-anpat. Öfver alla dessa finnas
grammatiska skisser och ordförteckningar af
van Hoewell (1877). Till skrift begagnas såväl
det latinska som det arabiska alfabetet. Jfr
Crawfurd, "Malay grammar" (1851) och
"Descriptive dictionary of the indian islands
etc." (1856).
2. H. A. (K. F. J.)

Hilali, Badr ud-Din, persisk skald, afrättades
1532 som kättare, författade två stora dikter,
"Konung och dervisch" (öfv. till tyska af Ethé
i "Morgenländische studien", 1870) samt "Leila
och Medjnun" samt en mängd lyrik, utgifven 1864
i Cawnpore.

Hilara, zool. Se Sväfflugor.

Hilarion den helige, grundläggaren af
munkväsendet i Palestina, känd hufvudsakligen
blott genom en biografi af Hieronymus,
hvars historiska värde är omtvistadt
(jfr Hieronymus). H. var född af arameiska
hedniska föräldrar nära Gasa 291, vanns för
kristendomen och asketlifvet i Egypten, kom
åter till Palestina, lefde en tid som eremit
nära Gasa, lifnärande sig med korgflätning och
kämpande med demoner. Särskildt berömd blef han
genom sin förmåga att bota sjukdomar; i hans
tillvägagående spåras tydligt den hedniska
grundåskådning, som var inmängd i det äldsta
orientaliska munkväsendet. Omkr. 329 grundlade
han en eremitkoloni efter egyptiskt mönster,
och snart var Palestina uppfylldt af eremiter och
kloster. H. gaf sig senare ut på långa resor och
hamnade slutligen på Cypern, där han 371 dog. Jfr
Grützmacher, "Hieronymus" (I, 1901, II, 1906).
Hj. H—t.

Hilarius. 1. H. den helige. gallisk teolog,
f. omkr. 300 i Pictavium (Poitiers) i Gallien af
hedniska föräldrar, öfvergick till kristendomen
och blef omkr. 300 biskop i sin fädernestad. Han
tog liflig del i de arianska stridigheterna och
var ifrig försvarare af läran om sonens fulla
väsenslikhet med fadern, hvarför han ock af Hase
fått namnet "Västerlandets Athanasius". Han
kallades "kättarnas hammare och gissel"
(lat. hæreticorum malleus et flagellum). Af
den semiarianskt sinnade kejsar Konstantius
förvisades H. till Frygien, 356. Redan 360
fick han dock återkomma. H. dog omkr. 366 och
vördades sedermera som ett stort helgon. 1851
upphöjdes han t. o. m. till doctor ecclesiæ (se
d. o.). Han författade, på latin, vidlyftiga
arbeten öfver treenigheten, kommentarer
öfver Matteus, Pauli epistlar, Davids psalmer
m. m. Han är den förste egentlige exegeten bland
de latinske kyrkofäderna. Jfr Ambrosius. Litt.:
Schiktanz, "Die Hilariusfragmente" (1905). —
2. Romersk biskop 461—468, fullföljde sin
företrädares, Leo den stores, påfliga politik
och häfdade romerska stolens supremati öfver
de fleste galliske och spanske biskoparna. Han
berömmes ock för stora förtjänster om de romerska
klostren. — 3. Biskop af Arles, d. omkr. 450,
af förnäm familj, ingick vid 5:e årh:s början
i klostret Lerinum i Gallien och blef genom
sin ödmjukhet dess prydnad. Omkr. 415 flyttades
Galliens regering från det af folkvandringarna
förstörda Trier till Arles och Arles’ biskopar
begynte då sträfva efter att lyfta sig till
hela galliska kyrkans ledare, i fullkomligt
oberoende af Roms vaknande primatanspråk
(se Gallikanska kyrkan). Som försvarare af
Galliens kyrkliga oberoende valdes H. 429
till metropolit i Arles, och i 20 år styrde han
galliska kyrkan med järnhård energi, fast rotande
dess själfständighetskänsla. Äfven i dogmatiskt
afseende var han betydande, i det han bidrog till
galliska kyrkans långa motstånd mot Augustinus’
predestinationslära och till semipelagianismens
faktiska seger. I kyrkopolitiskt afseende måste
han dock slutligen (445) böja sig för Leo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:25 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0356.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free