Print (PDF) - On this page / på denna sida - Hiisi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den store, som i striden mot honom skapade
påfvedömets fulla rättsliga ställning. Jfr
E. Ch. Babut, "Le concile de Turin"
(1904).
1–3. Hj. H-t.
Hilarodi. Se Hilarotragedi.
Hilarotragedi. (grek. hilarotragodia, af
hilaros, munter), Hilarodi, "munter tragedi",
Flyakografi (se d. o.) l. Rhintonsk
komedi, en af Rhinton från Tarent (omkr. 300
f. Kr.) uppfunnen dramatisk diktart, som bestod
i komisk travestering af tragiska dramer.
Hilbert, David, tysk matematiker, f. 23
jan. 1862 i Königsberg, professor där 1893,
kallades 1895 till professor i Göttingen. H.,
som är en af Tysklands främsta matematiker, har
utöfvat omfattande verksamhet som författare
och universitetslärare. Han sysselsatte
sig till en början med invariantteorien,
där han för första gången gaf ett strängt
bevis för satsen, att en algebraisk forms
alla invarianter kunna härledas ur ett ändligt
antal dylika. H. har sedermera gjort betydande
insatser på rätt många områden, såsom den högre
aritmetiken, variationskalkylen, teorien för de
lineära integralekvationerna och geometriens
grunder (Grundlagen der geometrie, 1899, 2:a
uppl. 1903). 1903 tilldelades honom franska
Poncelépriset för undersökningar rör. rummet,
och s. å. blef han led. af Vet. soc. i Uppsala.
I. F.
Hild, ett i de fornnordiska myterna flerstädes
förekommande kvinnonamn: 1. En valkyrja,
efter hvilken striden kallas "Hilds lek". –
2. Dotter till Budle, en af de mytiske
fornkonungarna i Sverige, blef gift med Helge,
son af konung Hildebrand (se d. o.) i Hunaland. –
3. H. den smärta, från Njardö, var enligt
Halfs saga gift med Hjorleif den kvinnokäre,
konung öfver Rogaland och Hordaland. – 4. H.,
konung Hognes dotter, är frejdad i sägner hos
de flesta germanska folk. Om henne berättas
det i den yngre eddan, att hon bortröfvades af
konung Heden, son till Hjarrande, en gång då
fadern begifvit sig till ett konungamöte. Hogne
seglade efter till Orkneyöarna, där han fann
Heden på Háey (Hoy). Hild gick att medla,
men eggade i stället båda till strid, och så
började striden Hjadningavig, som slutar först
med ragnarök, ty H. väckte om natten de fallne
till lif. På annat ställe meddelas uppgift,
att det var på Odens anstiftan som denna eviga
strid framkallades. Oden älskade Freja, som dock
skänkte några dvärgar sin kärlek för den gyllene
Brisingakedjan, som dessa förfärdigat. Loke
omtalade detta för Oden, och han befallde Loke
att skaffa honom smycket. Loke stal med list
kedjan från den sofvande Freja, som, när hon
vaknat, ville ha smycket tillbaka af Oden. Men
denne svarade, att hon kunde få det endast mot
löfte att uppväcka en evärdlig strid mellan
två mäktiga konungar. Hon måste lofva detta,
och sålunda säges kampen mellan Heden och
Hogne ha uppkommit. – I en tredje berättelse är
det valkyrjan Gondul, som uppmanar Serklands
(Afrikas) konung Heden, Hjarrandes son, att
pröfva sina krafter med danske konungen Hogne. De
kämpade, men ingingo sedan fostbrödralag. Gondul
förmådde likväl med svek Heden att sedermera
dräpa Hognes drottning och segla bort med hans
dotter Hild. Kämparna möttes vid Håö, och striden
skildras på liknande sätt som i eddan. – Enligt
Saxo Grammaticus egde striden rum på Hedens ö
(Hiddensee vid Rügen), dit
sagan säkert urspr. förlagt striden mellan kung
Heden från Norge och den jylländske konungen
Hogne. De och deras kämpar dräpte hvarandra;
men Hild uppväckte af längtan efter sin man de
fallne genom trollsånger (galdrar), och sålunda
förnyades kampen ständigt. – I fornsagor från
kristna tider säges, att en af konung Olof
Tryggvessons män, Ivar Ljome, gjorde slut
på striden.
Myten om H. åsyftar att uppvisa kvinnokärlek
som en orsak till krig. Hedens kämpar kallas
hjadningar, och striden benämnes
därför i gamla kväden "Hjadningarnas oväder",
"Hjadningarnas eld" o. s. v. Sägnen om Hild
och hjadningarnas strid har varit allmänt känd
icke blott i den skandinaviska norden, utan
äfven bland angelsaxer och tyskar. Ordet Hild
betyder strid, kamp. I nyare tider har det under
formen Hilda blifvit ett vanligt kvinnonamn, och
iugår äfven i sammansättningar, såsom Alfhild,
Brynhild, Gunhild (Gunilla), Matilda m. fl.
Th. W. (B-e.)
Hilda, astron., en af småplaneterna.
Hilda, engelskt helgon, f. 614, d. 680, var af
northumbrisk konungasläkt och svägerska till
konung Anna af Östangeln, döptes af Paulinus
627 och grundlade 657 klostret i Whitby,
hvilket hon sedan som abbedissa förestod
till sin död. Hennes minnesdag är 17 nov.
V. S-g.
Hilda, storhertiginna af Baden. Se Fredrik,
storhertigar af Baden, 2.
Hildach, Eugen, tysk romanssångare, f. 1849 i
Wittenberge, var jämte sin hustru, Anna H., född
Schubert 1852, anställd som konservatorielärare i
Dresden 1880–86, hvarefter båda på konsertresor
i Tyskland, Österrike, Holland, Ryssland och
Skandinavien (Stockholm 1891) väckt bifall
genom sin romans- och duettsång. Eugen H. har
äfven komponerat trefliga och mycket sångbara
visor.
A. L.*
Hildburghausen, kretsstad i hertigdömet
Sachsen-Meiningen, vid Werra. 372 m. ö. h. 7,502
inv. (1900). Gymnasium, lärarseminarium, döfstum-
och dårvårdsanstalt. Hertigligt slott (byggdt
1685–95), nu användt till kasern. Tillverkning
af papiermaché, eggjärn, landtbruksredskap,
litografiska arbeten m. m. H. var
1683–1826 residens för linjen Sachsen-H.
(J. *. N.)
Hildebrand, fornnordiskt och forntyskt mansnamn
(af isl. hildr, strid, och brandr, svärd, brand).
Hildebrand, svensk släkt från Skånstorps by,
Hällestads socken, Östergötlands län, hvars
äldste kände stamfader hette Bengt (f. antagligen
i slutet af 1500-talet). Dennes sonsons sonson,
bergsmekanikern, egaren af Flerohopps bruk,
Hildebrand Hildebrandssons (f. 1744, d. 1811)
fyra yngsta söner, bland dem Bror Emil H. (se
H. 1), antogo som tillnamn det inom släkten
förut flera gånger som förnamn använda namnet
Hildebrand (Hillebrand), medan den äldste
sonen behöll fadersnamnet Hildebrandsson. Se
[V. Örnberg] "Svenska ättartal", 13:e
årg. (1905), art. "Bengtsläkten från Skånstorp".
1. Bror Emil H. (se ofvan), ämbetsman, historisk
forskare, f. 22 febr. 1806 på Flerohopps bruk
i Kalmar län, d. 30 aug. 1884 i Stockholm, blef
1820 student, 1826 filos. doktor och 1830 docent
i numismatik, allt vid Lunds universitet, och
förordnades 1832 att biträda vid ordnandet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
