Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 689-690 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hildebrand ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

historia och språk:
Ob otnosjenijach jazyka slavjanskago k drugim rodstvennym (1853),
Pisma ob istorii serbov i bolgar och
Istorija baltijskich slavjan (1854),
Bosnien—Hercegovina—Gamla Serbien, på ryska (1859),
Les slaves occidentaux,
The polish question (1864),
Slavjanskie narody v Austrii i Turcii,
Narodnoje vozroždenie Serbov Lužičan (Sorbernas nationella pånyttfödelse),
Razvitie narodnosti u zapadnych slavjan (Nationalitetsutvecklingen hos västslaverna),
Vengrija i slavjane m. fl.
Hans bredt anlagda
Istorija slavjan blef ofullbordad (1871).
Af stort värde är hans samling af 318 episka
folkdikter från guv. Olonets, "Onežskija byliny" (1873).
H:s samlade skrifter utgåfvos 1868–74 i 4 dlr.
A—d J.


Hilgenfeld [-fält], Adolf Bernhard Christoph Christian,
tysk teolog, f. 2 juni 1823 i Stappenbeck (preuss. prov. Sachsen),
d. 12 jan. 1907 i Jena, studerade i Berlin
och Halle, blef 1847 privatdocent i Jena,
1850 e. o. professor där, 1869 professor
honorarius, 1873 kirchenrath och 1890 ord.
prof. H. är en af de snillrikaste, lärdaste
och grundligaste fortsättarna af den baurska
skolans (Tübingenskolans) arbeten. Hans
forskningar gällde urkristendomen och
uppkomsten af N. T:s skrifter. Hade F. Ch.
Baur (se d. o.) hufvudsakligen fäst sig vid
dessa skrifters olika "tendenser" och därför
vid bedömandet af deras ursprung, ålder och
tillförlitlighet väsentligen hållit sig till
de inre kännetecknen, så sökte H. i samma
syfte åstadkomma en såvidt möjligt fullständig
historisk utredning. Själf betecknade han sin
metod som den litteraturhistoriska kritikens i
motsats till Baurs "tendenskritik". Resultatet
af hans undersökningar blef i allt väsentligt
en bekräftelse på dennes uppfattning om
läroskiljaktigheterna inom den äldsta kyrkan;
men tillika fann han, att N. T:s skrifter
författats tidigare, än Baur hade antagit. I
vårt nuvarande "evangelium enligt Matteus"
såg han en senare, dock redan i 1:a årh.,
från en mildrad judekristendoms ståndpunkt
gjord bearbetning och utvidgning af en
äldre, på hebreiska skrifven urkund, som
han antog vara det s. k. Hebréerevangeliet
(se d. o.). "Evangeliet enligt Markus"
betecknar han som likaledes tillhörande en
mildrad judekristen ståndpunkt och grundadt
på Petrus’ muntliga föredrag samt skrifvet i
Rom på 80-talet. "Evangeliet enligt Lukas" och
Apostlagärningarna betecknar han som uttryck
för en mildrad paulinism ("unionspaulinismen")
och förlägger deras uppkomst till Mindre Asien,
i slutet af 1:a årh. Till samma tid hänför han
den judekristna skriften Jakobs epistel. Endast
i den i tiden näst före Jerusalems fall skrifna
Uppenbarelseboken ser han ett uttryck för den
rent judekristna riktningen med en essenisk
anstrykning, likasom å andra sidan den rena
paulinismen representeras blott af Paulus’
äkta bref. Till dessa
räknar H. utom de fyra första (af Baur som
äkta erkända) äfven den första episteln till
tessalonikerna. Till den efterapostoliska
tidsåldern räknar han Petrus’ 1:a och 2:a bref,
2:a Tessalonikerbrefvet, de mot gnosticismen
polemiserande Kolosser- och Efeserbrefven, de
paulinska herdabrefven, Judas’ epistel samt de
johanneiska brefven och Johannesevangeliet. Det
sistnämndas ståndpunkt betecknar han som en
mildrad gnosticism, och tiden för dess uppkomst
bestämmer han till 130—140. Sina åsikter om
den urkristna litteraturen har H. sammanfattat i
Historisch-kritische einleitung in das neue testament (1875).
F. ö. utgaf han en mängd exegetiska och kritiska
arbeten. 1858 började han utgifva
"Zeitschrift für wissenschaftliche theologie".
Jfr Bibelkritik, sp. 239.
(J. P.)

Hilka (af mlty. hulleken, hufvudduk), ett slags
gammaldags kvinnlig hufvudbonad, hufva, "kråka".

Hilker, Georg Christian, dansk dekorationsmålare,
f. 1807 i Köpenhamn, d. 1875, utbildade sig vid
konstakademien därstädes och behandlade, påverkad
af skulptören Freund, dekorationsmåleriet
med så mycken smak och så fint stilsinne,
att han 1838 erhöll resestipendium för
att studera i utlandet. Han studerade i
Italien till 1841. Hans förnämsta arbete blef
dekoreringen af universitetshusets vestibul,
som han utförde al fresko, tillsammans
med Konstantin Hansen 1844—53 (allt det
ornamentala är af H.). Han utförde sedan
dekorativa målningar i universitetets högtidssal
(1862—65), landbohöjskolen vid Köpenhamn och
Sorö akademi. H. blef lärare vid akademien
1854 och medlem af densamma 1867. Han är
representerad i konstindustrimuseet i Köpenhamn.
Ph. W. (G—g N.)

Hilkia (hebr. = Herrens egendom) var ett vanligt
personnamn bland israeliterna, särskildt inom
Levi stam (jfr namnets betydelse). Mest känd
är den H., som var öfverstepräst på konung
Josias tid och då ledde den tempelreparation,
hvarvid lagboken (5 Mos., se Deuteronomium)
hittades i templet (2 Kon. 22 ff., se Josia).
Denne H. uppgifves som ättling af Sadok
och ättefader till Esra (1 Krön. 9: 11,
Esra 7: 1 ff.).
E. S—e.

Hill [hi’l], eng., hög kulle, lägre berg, backe.

Hill, Karl Johan Danielsson, universitetslärare,
matematiker, f. 12 jan. 1793 i Målilla
socken, Kalmar län, d. 25 aug. 1875 i Lund,
blef student i Lund 1812 och filos. doktor
med andra hedersrummet 1817, sysselsatte sig
sedan någon tid med medicinska studier samt
var 1818 vice bataljonsläkare vid Skånska
husarregementet. Snart egnade han sig dock
uteslutande åt de matematiska vetenskaperna,
blef docent i fysik i Lund 1819 och astronomie
observatör 1821 samt förestod 1821—22 och 1826—27
professuren i fysik. Han utnämndes 1827 till
professor i fysik vid Teknologiska institutet i
Stockholm och 1830 till professor i matematik i
Lund. 1870 erhöll han afsked från professuren som
emeritus. H. blef 1822 led. af Fysiogr. sällsk. i
Lund, 1848 af Vet. akad. och 1850 af Vet. soc. i
Uppsala. H. uppträdde under sina yngre år som
författare äfven inom fysiken och astronomien,
men lämnade snart dessa vetenskaper för
att nästan uteslutande egna sig åt den rena
matematiken, inom hvilken vetenskapsgren han
visade en för svenska förhållanden mindre vanlig
produktivitet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>