Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 693-694 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hill ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och H. är till stor del byggdt af tegel därifrån. Jfr
Babylon, sp. 571.
J. F. N.

Hillared, socken i Älfsborgs län, Kinds härad.
3,907 har. 593 inv. (1908). Annex till Sexdräga,
Göteborgs stift, Kinds kontrakt.


Hillberg, Emil, skådespelare, f. 18 febr. 1852
i Stockholm, blef student i Uppsala 1870,
debuterade 1873 på K. teatern i Stockholm, var 1873—74
anställd vid V. Åhmans sällskap i Göteborg och spelade 1874—78 på Svenska teatern
i Helsingfors. Hösten 1878 tog han engagemang vid Nya teatern i Stockholm och
fick där regien om hand, öfvergick 1879 till K. teatrarna, ledde hösten 1880 eget
teaterföretag i Göteborg, ingick 1881 åter vid Nya teatern, men bröt kontraktet
1882, uppträdde i Göteborg samt 1883—84 i Helsingfors och Kristiania, återkom
1884 till Nya teatern, fästes 1886 vid K.
dramatiska teatern, tillhörde Ranfts Stockholmsscener
1897—1908 och antog sistn. år engagemang
vid K. dramatiska teatern. Vid sin debut på k.
teatern som Härved Boson i "Bröllopet på Ulfåsa"
visade sig H. vara utrustad icke blott med de
yppersta yttre förutsättningar: en imposant gestalt,
ett ansikte med sällsynta mimiska möjligheter och
en stämma, som i makt och fullhet sökte sin like
— han uppenbarade äfven en själfständig
uppfinningsförmåga och en intelligens, som endast i
undantagsfall brukar komma sceniska artister till
del. Men först fem år senare (hvilken mellantid
han tillbragt vid Göteborgs och Helsingfors teatrar)
vann han i Stockholm 1878 på dåv. Nya teatern
som Hertig de Septmonts i "Främlingen" sin
första stora seger. Den s. k. realistiska karakteristiken
var vid den tiden något okändt hos oss, och
därför frapperade så mycket mera denna skarpa
profilering af de personliga egendomligheterna och
kom bilden att framstå som något fullständigt nytt,
något originellt lefvande. Nu följde några år, som
kännetecknades af en sjudande och mångsidig
alstring, under hvilken H. alltmer utvecklade sin
träffsäkra djärfhet i uppfattningen, sin psykologiska
konst att genom kontraster bestämma personligheten
och sin ovanliga förmåga att själf fullständigt
försvinna bakom den diktade varelse han gaf gestalt
och lif. Hans Doktor Klaus, Henrik Plantagenet i
"Bertrand de Born", Jago, Wallenstein, Krogstad
i "Ett dockhem", Jacques i "Gillets hemlighet",
Gerdt bokpräntare i "Mäster Olof" (prosauppl.)
voro lika många lefvande gestalter, hvar och en
präglad med individuella drag ej blott i den yttre
apparitionen, utan äfven i åtbörden och stämman.
Hans med originell hänsynslöshet formade Gerdt
bokpräntare blef af den nya realistiska vitterhetsskolan
uppfattad som en manifestation af dess inre
väsen. Men H. blef lika litet någon varaktig
representant för realismen som för den Dahlqvistska
traditionen. Han har aldrig kunnat finna sig i
något tvång eller skolväsen och har öfver hufvud
alltid gjort något annat, än hvad man väntat. En
mer oberäknelig scenisk konstnär ha vi icke
haft i mannaminne och ingen, som af sitt
ostadiga och oroliga lynne mer viljelöst låtit
sig ryckas med. H:s mångsidighet har varit
stor. Vid första påseendet tyckes han framför
allt skapad till tragiker. På detta område
har han också frambragt oförgätliga skapelser
sådana som Cassius i "Julius Cæsar", Corrado,
Don Manuel i "Galeotto" och Shylock. Men lika
intressanta som hans rent tragiska uppgifter
ha hans speciella karaktärsstudier varit —
de må ha rört sig inom det högre skådespelet,
den moderna dramen eller komedien, t. ex. hans
Jago, Krogstad, Samsthanaka i "Vasantasena",
godsegaren i K. Michaelsons komedier "Moln"
och "Skandalen i natt", Repholt i "Ett besök"
och först och sist hans Doktor Stockman i "En
folkfiende", en genialisk tolkning af slående
natursanning, oemotståndlig humor och personlig
kraft. Bland H:s senare framställningar böra
nämnas den andligt förlorade skådespelaren i
"Natthärbärget", Guldstad i "Kärlekens komedi",
den trohjärtade och gripande fanjunkarn i
"Tapto", den i sin vitala kraft och hårdhet
imposante godsegaren Peter i "Floden", Dags
uttrycksfulla kraftgestalt i "Daglannet",
den originellt karakteriserade anarkisten i
"Flyttfåglar" och den intellektuella altruismens
vackre representant Alberini i "Lucifer", en
bild, som framkallade starka verkningar med de
enklaste medel.
S. S—n.

Hille. Se Hillah.

Hille, socken i Gäfleborgs län, Gästrikslands
östra tingslag. 24,533 har. 4,346
inv. (1908). H. med Oslättfors kapell, som
ingår i församlingen, utgör ett regalt pastorat
i Uppsala stift, Gästriklands östra kontrakt.

Hillebard. Se Hällebard.

Hillebrand [-brant]. 1. Joseph H., tysk
litteraturhistoriker och filosof, f. 1788 nära
Hildesheim, d. 1871 i Soden, blef professor i
filosofi 1818 i Heidelberg och 1822 i Giessen
samt var 1848 president i hessiska andra
kammaren. Till följd af sin opposition blef han
1850 försatt ur tjänstgöring. Hans förnämsta
arbete är Die deutsche nationalliteratur seit
dem anfang des 18. jahrhunderts (1845—46; "3:e
uppl. utg. af hans son Karl H. 1875). Mindre
betydande äro hans filosofiska skrifter, af
hvilka Philosophie des geistes (1835) går ut
på att förmedla Hegels och Leibniz’ åsikter. —
2. Karl H., den föregåendes son, författare,
f. 1829 i Giessen, d,. 1884 i Florens, tog
1849 del i det badensiska maj-upproret och
blef tillfångatagen i Rastatt, men lyckades
fly till Frankrike. Promoverad vid Sorbonne
i Paris, antogs han 1863 till lärare i tyska
vid militärskolan i S:t Cyr och kallades
s. å. till professor i utländsk litteratur
vid filosofiska fakulteten i Douai. Vid
utbrottet af fransk-tyska kriget 1870 lämnade
han sin professur och åtföljde som "Times’"
korrespondent den italienska expeditionen till
Rom. Därefter bosatte han sig i Florens, där
han utgaf samlingsverket Italia (1874—77), och
började därefter att för Heeren-Ukerts samling
af de europeiska staternas historia utarbeta
Geschichte Frankreichs von der thronbesteigung
Ludwig Philipps bis zum fall Napoleons III. (2
bd, till 1848, 1877—79; 2:a uppl. 1881—82). Han
utgaf vidare i bokform Dino Compagni (1862),
Des conditions de la bonne comédie (1863, prisbelönt),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>