- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
695-696

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hill ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

La Prusse contemporaine (1867), Études italiennes
(1868), De la réforme de l’enseignement
supérieur
(s. å.) m. m. och Zwölf briefe
eines ästhetischen ketzers
(1873) samt en
samling mästerliga, i uppfattningen djupa
och till formen glänsande uppsatser i 7 bd:
Zeiten, völker und menschen. Frankreich und die
franzosen,
1872, 4:e uppl. 1898, Welsches und
deutsches,
1875, 2:a uppl. 1892, Aus und über
England,
1876, Profile, 1878, 2:a uppl. 1892,
Aus dem jahrhundert der revolution, 1881, 3:e
uppl. 1902, Zeitgenossen und zeitgenössisches,
1882, Kulturgeschichtliches, 1885). Se biogr.
öfver H. af Homberger 1884.

Hillebrandt, Alfred, tysk sanskritist,
f. 1853 i Grossnädlitz (nära Breslau), 1883
e. o. och 1888 ord. professor i sanskrit och
jämförande indoeuropeisk språkforskning vid
universitetet i Breslau. H:s vetenskapliga
skrifter röra sig företrädesvis på den indiska
mytologiens och offerritualens område, delvis
i polemik särskildt mot den af Pischel och
Geldner företrädda riktningen i tolkningen af
Rigveda (jfr hans under pseud. Fritz Bonsens
utgifna skrift Die götter des Ṛgveda. Eine
euhemeristische skizze,
1894). H:s hufvudsakliga
arbeten äro Über die göttin Aditi (1876), Varuṇa
und Mitra, ein beitrag zur exegese des Veda

(1877), Das altindische neu- und vollmondsopfer
(1880), Vedachrestomathie (1885), Die
sonnenwendfeste in Alt-Indien
(1889), Vedische
mythologie
(I—III, 1896—1902), Alt-Indien,
kulturgeschichtliche skizzen
(1899),
Rituallitteratur. Vedische opfer und zauber
(1897, i Bühlers "Grundriss der indoarischen
philologie", III, 2). För "Bibliotheca Indica"
i Calcutta har H. utgifvit text och kommentar
till Çānkhāyana Çrāutasūtra (4 bd, 1888 ff.).
K. F. J.

Hillel. 1. Berömd judisk rabbin, f. omkr. 75
f. Kr. i Babylon, d. omkr. 10 e. Kr.,
förvärfvade en tid som daglönare sitt och sin
familjs uppehälle i Jerusalem samt egnade sig
samtidigt åt studiet af den mosaiska lagen
l. läran (torah) och blef sin tids störste
lärare i lagen. Han var den fariseiska
judendomens ädlaste representant. Det för
hans skrifttolkning utmärkande var, att
han, i motsats till den bokstafsträldom, som
gjorde sig gällande hos samtida skriftlärde,
betraktade lagen som ett organiskt helt och
gjorde dess anda till norm för uppfattningen af
detaljerna. Att akta människovärdet och älska
sin nästa som sig själf var för H. hufvudsumman
af lagen. Allt det öfriga var blott förklaring
och tillämpning. Gud, lagens gifvare, var
framför allt allgod, barmhärtig. Äfven i de
meningsstrider, som egde rum mellan honom
och hans motståndare på skrifttolkningens
område, den stränge Schammaj, ådagalade
H. städse stort saktmod. Hans inflytande på
sitt folks andliga utveckling var stort och
välgörande. H. uppgifves ha varit ordf. i Stora
rådet (Sanhedrin) i Jerusalem. — 2. Lärd rabbin,
antagligen en ättling af den föregående, lefde
i 4:e årh., som skolföreståndare i Tiberias
och gjorde sig förtjänt om fastställandet af
den judiska kalendern med en solcykel på 19
år. — 3. H. ben Samuel, framstående
läkare och filosof i Italien, d. omkr. 1192.
G. K—n.

Hillemacher [ilmaʃä’r], Paul Joseph William och
Lucien Joseph Édouard, två bröder
och städse oskiljaktigt samarbetande franska
tonsättare, födda i Paris, den förre 1852,
den senare 1860, vunno hvar för sig Rom-priset
vid konservatoriet och ha sedan, under samnamnet
"P. L. Hillemacher", vunnit anseende genom
sånger, pianosaker, orkesterverk och icke
minst operor, bl. a. S:t Mégrin (1886), Le drac
(1896, med tydlig inverkan från Rich. Wagner),
Circé (1899) och Orsola (1902), hvarjämte
de skrifvit en monografi Gounod (1905).
E. F—t.

Hiller, zool. Se Illern.

Hiller, Philipp Friedrich, tysk psalmdiktare,
f. 1699, d. 1769, blef 1748 kyrkoherde i
Steinheim, men förlorade redan tre år därefter
talförmågan och nödgades afstå från offentlig
ämbetsutöfning. Så mycket flitigare egnade han
sig åt andligt skaldskap, och hans diktning,
hvars andliga jordmån är pietismen i dess af
Bengel omgestaltade form, utmärkes af biblisk
kärnfullhet, osökt folkligt tonfall och frihet
från pjunkig känslosamhet. H:s hufvudverk,
Geistliches liederkästlein (1762—67), har formen
af en två år omfattande dagbok för kristlig
andakt. På svenska ha hans sånger blifvit tolkade
af K. V. Skarstedt och N. J. Cervin-Stéenhoff
(1852—55). En samlad upplaga af hans dikter
med H:s biografi utgafs 1844 af K. Ehmann.
E. N. S—g.

illustration placeholder

Hiller (Hüller), Johann Adam, tysk tonsättare,
f. 1728 nära Görlitz, d. 1804 i Leipzig,
studerade klaver och generalbas för Homilius
vid Kreuzschule i Dresden och kom 1751 till
universitetet i Leipzig. Han blef 1754 husläkare
hos grefve Brühl i Dresden, stiftade 1763 i
Leipzig de "concerts spirituels", hvilka 1781
öfvergingo i de berömda Gewandhauskonserterna
(se d. o.), inrättade 1771
en sångskola samt var 1789—1801 kantor vid
Thomas-skolan. H. fick epokgörande betydelse
genom sina "Singspiele", hvilka bildade
utgångspunkten för den tyska speloperan
och uppstodo på fullt nationell botten,
om än efter initiativ från den franska opéra
comique. De mest bekanta af dessa sångspel —
i hvilka H. följde den egendomliga principen
att lägga arior i munnen på ståndspersoner,
men låta det lägre folket endast sjunga visor —
äro Lottchen am hofe (1767), Der dorfbarbier
(1770) och framför allt Die jagd (1771),
hvilken fortlefde på scenen ännu efter hundra
år. F. ö. skref H. en mängd visor, kantater,
symfonier m. m. Äfven på det litterära området
var han verksam. Hans "Wöchentliche nachrichten"
(1766—70) är den första verkliga musiktidningen,
och i Lebensbeschreibungen berühmter
musikgelehrten und tonkünstler
(1784) lämnade
han en mängd musikaliska porträtt. Äfven skref
han läroböcker för sång och violin m. m. Hans
koralbok har varit den gällande i Sachsen
ända till våra dagar. Biogr. af Peiser (1894).
A. L.*

Hiller, Ferdinand von, tysk musiker, f. 1811
i Frankfurt a. M., d. 1885 i Köln, lärjunge af
A. Schmitt, Vollweiler och Hummel, vistades 1828—35
i Paris, där han nära umgicks med Cherubini,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:25 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free