Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hillevik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Himeros (grek.; "längtan"). Se Eros.
Himilkon (Himilko), namn på flera
kartagiska fältherrar, bland hvilka särskildt kan
nämnas H. Phameas, som i tredje puniska
kriget (149—146 f. Kr.) oroade romarna genom
lyckliga ströftåg, men sedermera öfvergick på
deras sida.
R. Tdh.
Himinbjorg, nord. myt., "himmelsbergen",
hette Heimdalls vid himmelens ända belägna boning.
Th. W.*
Himjarer. Se Sabéer.
Himjariter. Se Sabéer.
Himjaritiska språk. Se Sabéer.
Himlahvalfvet, den skenbara, på horisontplanet
stödda hvalfformiga yta, på hvilken
himlakropparna tyckas vara fästa. Denna yta är
icke en halfsfär (jfr Himmelssfär), utan synes
afplattad, så att himlahvalfvet i zenit förefaller
oss ligga närmare än vid horisonten. Denna
skenbara afplattning hos himlahvalfvet har varit
föremål för en mängd studier och teorier, men
någon allmänt antagen, fullt tillfredsställande
förklaring däraf finns icke; de olika teorierna
strida mot hvarandra. Fenomenet är utan tvifvel
en följd af flera samverkande fysikaliska,
fysiologiska och psykologiska förhållanden;
af de först nämnda torde refraktionen och
absorptionen i atmosfären i främsta rummet
vara bidragande. — I nära sammanhang med denna
sak står frågan om solens och månens skenbara
förstoring nära horisonten. Denna är särdeles
i ögonen fallande, ehuru i själfva verket,
såsom man lätt inser, dessa himlakroppar,
när de stå i horisonten, under f. ö. likartade
omständigheter äro något aflägsnare från oss
än när de stå högt på himlen. På denna grund
ha de en något mindre apparent diameter i
förra fallet än i senare, hvilket ock kan
genom noggranna mätningar lätt konstateras,
särskildt hvad månen beträffar. Fenomenet
beror sålunda på en synvilla, som möjligen
kan förklaras genom himlahvalfvets skenbara
afplattning. På grund af denna tenderar ögat
ofrivilligt att förlägga en himlakropp, som
står nära horisonten, på betydligt större
afstånd än eljest, och då nu den apparenta
diametern ej för blotta ögat är märkbart mindre,
får man det intrycket, att himlakroppen i
själfva verket skulle vara större. Äfven andra
omständigheter kunna bidraga till denna synvilla.
B—d.
Himlakroppar, en gemensam benämning på
solen, månen, planeterna, kometerna och
fixstjärnorna. De sedan uråldriga tider
bekanta himlakropparna kunna indelas i två
väsentligt skilda hufvudklasser, af hvilka den
ena omfattar fixstjärnorna, den andra solen,
månen, planeterna och kometerna. Under det
himlakropparna af den första klassen, om man
bortser från deras af jordens rörelser betingade
skenbara förflyttningar, ständigt synas stå i
nästan oföränderliga lägen i förhållande till
jorden och till hvarandra, äro himlakropparna af
den andra klassen oupphörligt stadda i mer eller
mindre starkt framträdande rörelser i förhållande
till fixstjärnorna (egenrörelse). Den verkliga
orsaken till denna skillnad mellan de två slagen
af himlakroppar är den oerhörda olikheten i deras
afstånd. Himlakropparna af den andra klassen
bilda jämte jorden det s. k. solsystemet, hvars
dimensioner äro försvinnande små i förhållande
till fixstjärnornas afstånd. Under det att ljuset
äfven från den aflägsnaste af planeterna når
oss på några timmar, behöfver det flera år för
att komma till oss från den närmaste
af fixstjärnorna. Sedan man i nyare tid
kommit till insikt om jordens verkliga
ställning i förhållande till världsalltet i
det hela, måste man från en högre synpunkt
räkna äfven jorden till himlakropparna.
B—d.
Himle, härad i Hallands län, ingår i Hallands
läns Mellersta domsaga och Varbergs fögderi
samt omfattar socknarna Grimeton, Rolfstorp,
Hvalinge, Stamnared, Skällinge, Nöslinge,
Tvååker, Spannarp, Hunnestad, Gödestad, Lindberg,
Torpa, Träslöf. 42,036 har. 13,137 inv. (1908).
Himmel. 1. Astron, och fys., betecknar i
sfäriska astronomien det ihåliga, klotformiga
hvalf med godtycklig radie, mot hvilket
himlakropparna tänkas projicierade (se
Himlahvalfvet och Himmelssfär); i fys. och
meteor. det skenbara hvalf, som atmosfären
bildar och som synes ha olika färg och hvälfning
alltefter belysningen och luftens större eller
mindre renhet och täthet. Då hvalfvets skenbara
afstånd från ögat alltid är betydligt större vid
horisonten än i zenit, i synnerhet om utsikten
är vidsträckt, så synes himlahvalfvet icke
halfklotformadt, utan betydligt tillplattadt. En
följd däraf är, att solens eller månens skenbara
storlek är större nära horisonten än högre upp på
himmelen. Många människor ha en omedveten, men
ganska bestämd föreställning om himlahvalfvets
afstånd från ögat, hvilket visar sig däri,
att t. ex. fullmånen eller solen säges ha
ung. 1 fot i tvärmått. Då de upptaga en
synvinkel af 1/2 grad, skulle detta motsvara ett
afstånd af endast omkr. 30 à 40 m. Det rätta är
naturligtvis att, såsom i sfäriska astronomien,
angifva längder och ytor på himlahvalfvet
efter den synvinkel de upptaga. Den molnfria
himmelens färg är i regel blå, men närmare
horisonten mera hvitaktig och vid lågt solstånd
skiftande i andra färger, i synnerhet rödt
(se därom vidare Skymning). Under en natt utan
månsken är himmelen djupt mörkblå, vid månsken
synes den ljusare och vid solsken ännu mycket
ljusare blå. Ju högre man befinner sig öfver
hafvet, dess mörkare synes himmelen. För att
förklara himmelens blåa färg uppställde
Clausius den hypotesen, att i luften sväfva
fina vattenblåsor, hvilka förhålla sig som
mikroskopiska såpbubblor och återkasta en af
blåsans tjocklek beroende färg, som hos de allra
tunnaste hinnor är blå. Oaktadt det matematiska
skarpsinne, hvarmed Clausius sökte bevisa denna
hypotes, måste den numera förkastas, sedan man
vet, att det i luften sväfvande vattnet består
af mikroskopiska droppar och icke af luftfyllda
blåsor. Den rätta förklaringen är gifven af lord
Rayleigh och bekräftad ur mätningar af Abney,
Langley och andra. Solstrålarna försvagas vid
sin gång genom atmosfären på två olika sätt. En
del absorberas och uppvärmer luften, en annan
del återkastas och sprides åt alla möjliga
håll eller, som det kallas, diffunderas,
och det öfriga går oförändradt igenom. Men
därvid förhålla sig de olika färgerna eller
ljusböljorna mycket olika. De kortaste böljorna,
de ultravioletta, violetta och blå strålarna,
diffunderas så starkt, att nästan intet ljus
slipper direkt igenom, de spridas åt alla håll,
och de blå strålarna gifva därigenom himmelen
dess blåa färg; de längsta synbara böljorna,
de röda strålarna, däremot diffunderas mindre
starkt, men absorberas i någon mån i de lägre
luftlagren; de allra längsta böljorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
