Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hindsgavl ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hindsgavl, danskt gods, i nordvästra delen
af Fyn, på en i Lilla Belt utskjutande udde,
omkr. 2 km. n. om Middelfart. Under medeltiden
var H. en konungaborg, som 1287 brändes af Marsk
Stigs anhängare och där 1295 vapenstillestånd
slöts mellan danske konungen Erik Menved och
norske konungen Erik Prästhataren. 1409 ingicks
där förlikning mellan konung Erik af Pommern
och grefve Henrik af Holstein. 1659 förstördes
slottet, och 1695 såldes godset, hvarefter den
nya hufvudbyggningen uppfördes. 1815 gjordes
H. tills. med Fænögaard på ön Fænö till stamhus
för släkten Fönss; till hufvudgårdarna höra 485
har jord och 492 har skog; dessutom finnas där
omkr. 50 arrendegårdar.
E. Ebg.
Hindsholm, halfö på nordöstra kusten af Fyn,
hvilken skjuter ut mot norr, mellan Odensefjorden
och Stora Belt, samt slutar i Fynshoved och
är fylld af backar, delvis ljungbevuxna.
E. Ebg.
Hindu (af Hind, se d. o.), urspr. ett allmänt
etnografiskt namn för den stora massan af
den ariska befolkningen i Hindustan, begagnas
numera i Ostindien både af européer och infödda
antingen om de infödde, som bekänna sig till
hinduismen, i motsats till muhammedaner, eller
om dem, som tala indoeuropeiskt språk, i motsats
till urbefolkningen (dravida, kola o. s. v.).
K. F. J.
Hindui, "hinduiska", stundom nyttjadt
likbetydande med hindi (se d. o.), betecknar
vanligast detta språks äldre litterära form.
K. F. J.
Hinduism, sammanfattning af den skiftande
mångfalden af Indiens kulturformer och
religiösa föreställningar. De ha i stort sedt
tre huvudbeståndsdelar och förutsättningar: den i
upanishaderna nedlagda spekulationen (se Brahman)
— Skriften, Veda, betyder i hinduismen i regel
upanishaderna — bhaktifromheten och folkgudarna.
1. Upanishadspekulationen systematiserades
först af Kapila i Sankhya-läran, som antog
två principer: materien, prakriti, och en
mängd eviga själar, som, enligt den för indisk
föreställning kännetecknande själavandringstron,
bindas i materiens bojor. Den äkta sankhya är
ateistisk. Sedermera upptog den ur den ena eller
andra religionsformen en gudom och kunde då,
såsom i den sydindiska Çivadyrkan hos tamulerna,
i följd af den själfständighet, som den ger åt
de enskilda andarna, uppfatta frälsningen från
jordelifvet och återfödelsen som — icke uppgående
i gudomsväsendet, utan — personlig odödlighet. I
motsats mot sankhya utbildades Vedanta,
som blef Indiens ortodoxi och, såsom sträng
enhetslära, monism, förklarar sankhyas lära om
en mångfald själar för kättersk. Dess urkund,
Badaráyana’s grundlinjer, Vedanta-sutra’erna,
har tolkats på två väsentligen olika sätt. I
Vedantaspekulationens hemland, Deccan, skref
Çankara, brahmanismens Tomas från Aquino,
sin kommentar till den i 9:e årh. Han lär, att
världen och mångfalden och skillnaden mellan jag
och du är ett sken, en synvilla, maya (äfven
personifierad som gudinna). Gudomsväsendet,
brahman-atman, är en opersonlig enhet. Tron
på en personlig gudom, içvara, beror också
på maya. Den är nödvändig för den allmänna,
lägre uppfattningen och fromheten — så släppes
folkreligionen in, äfven Çankara dyrkade
en personlig gudom, troligen företrädesvis
Çiva. Men den esoteriska läran vet, att gudomens
personlighet är illusion. — I 12:e årh. uppträdde
Ramanuja i sin "sköna"
kommentar till vedanta-sutra’erna emot Çankaras
klassiska system med den läran, att enligt dem
såväl som Veda (= upanishaderna) är gudomen
personlig och upphof till världen och själarna,
hvilka sålunda ha del i Guds verklighet och ej
äro ett sken, samt att ingen skillnad finnes
mellan esoterisk och exoterisk kunskap. Ramanuja
har en utomordentlig vikt som skapare af den
teistiska renlärigheten i Indien och betyder
för religionen där i stort mer än Çankara.
2. Tron på en personlig gudom som
frälsningsbringare hade långt före Ramanuja
framkommit och vunnit burskap genom bhaktiläran,
som är antydd redan i upanishaderna.
Dess hufvudurkund är Bhagavad-gita
(se d. o.), till sin grundstomme några
århundraden äldre än vår tidräkning. Den gamla
offerreligionen lärde frälsning genom "verk",
karman, offerhandlingar. Upanishad-spekulationen,
sankhya, vedanta, buddismen etc. lärde frälsning
genom vetande. Bhakti är en ny frälsningsväg,
som anger sig som på samma gång högre och säkrare
än de gamla och tillgänglig för alla, äfven för
icke-arier och kvinnor. Bhakti betyder tro,
kärlek, hängifvenhet. Man behöfver åkalla
en gudom, vända sig till honom eller henne i
brinnande åtrå och kärlek, så är man frälst
från återfödelsen. Bhakti har upptagits
af alla Indiens religionsformer, äfven af den
senare buddismen. Ramanuja dyrkade Krishna och
Rama, såsom Vishnus uppenbarelser. Till
bhakti såväl som till det frälsande vetandet
hör askes som förberedelse eller fromhetens
utöfning. Näst Bhagavadgita är Tulasi-Dasas
(uttalsform Tulsi Das’, d. 1623 eller 1624)
efterbildning efter Valmikis epos Ramayana
(utg. af C. F. Pincott, 1897), bhaktifromhetens
mest kända och skönaste urkund. Särskildt i
norra Indien lefver det på allas läppar. Eljest
är bhaktifromheten nedlagd i en rad oformliga
verk af äldre och yngre datum: purana’erna, och
de senare upapurana’erna, egnade åt hinduismens
hufvudgudar, samt otaliga tantriska (magiska)
skrifter rörande skilda gudar och gudinnor.
Bhakti yttrar sig ofta i krassa och sinnliga
former. Å gudens vägnar mottages den af guru’n
(se d. o.). Med vissa formler och åtgärder vinnes
underkraft. Särskildt i fråga om gudarnas i
kvinnogestalt personifierade öfvernaturliga
makt ha frånstötande bruk fått insteg,
mest i Bengalen.
3. Dessa skilda åskådningar och
frälsningsmetoder tillämpas på de olika
gudomligheterna. De förnämsta af dem äro Çiva,
Vishnu, Krishna och Rama (se dessa ord och
Inkarnation) samt deras gemåler. Men därjämte
finnas otaliga andra, som tendera att uppslukas
af de stora kultgudarna, hvilket redan skett
med många gestalter, som nu uppträda som binamn
på dem. Talrikast äro Vishnu-dyrkarna, minst
150 millioner. I hinduismen trifvas sublim
idealism och krass vidskepelse bredvid hvarandra.
Litt.: Sir A. Lyall, "Asiatic studies" (2 bd,
1899), L. P. Larsen, "Hindu aandsliv" (1907),
J. Campbell Oman, "The brahmans, theists
and muslims of India" s. å.),
"Cults, customs and superstitions of India"
(2:a uppl. 1908), N. Söderblom, inledningen
till "Främmande religionsurkunder" (s. å.).
I detta verk finnas utförliga öfvers. af indiska
religionsurkunder af K. F. Johansson o. a.
N. S.
Hindukuh. Se Hindukusch.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
