- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
735-736

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hippias ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Polybios —, och redan de gamle gjorde sig mycken
möda att undersöka, hvilka af de hippokratiska
skrifterna verkligen härstamma från H. själf. Af
de skrifter, som innehållas i den hippokratiska
samlingen, anses följande af de fleste kritiker
som äkta (af praktiska skäl anföras de här med
sina latinska titlar i stället för de grekiska):
De prisca medicina, hvars mening är att bevisa,
att läkarkonsten ej får stödja sig på hypoteser,
utan på iakttagelser; De aëre, aquis et locis,
resultatet af H:s undersökningar om klimatets
inflytanden på olika folks kroppsliga och andliga
egendomligheter; Prognostica, en framställning
af de akuta sjukdomarna; De ratione victus in
acutis,
som behandlar terapien och dietetiken;
Epidemiorum lib. I, III, en skildring af
under fyra år iakttagna epidemier; De capitis
vulneribus; De officina medici; De fracturis;
De articulis; Vectiarius,
de viktigaste källorna
för kunskapen om den hippokratiska kirurgien, och
slutligen Aphorismi. Med undantag af fyra smärre
uppsatser, som tillhöra tiden före H., anses
alla de öfriga i samlingen af H:s verk intagna
skrifterna tillhöra tiden efter honom. — I sin
största allmänhet är den medicinska åskådning,
som H. framställer, af följande innehåll. Han
tillrådde att som grundläggning till
läkekonstens studium gifva akt på den lefvande
människan och huru kroppsförrättningarna under
hälsan gestalta sig. Hälsan blef sålunda den
måttstock, efter hvilken sjukdomens farlighet
bedömdes. Beträffande sjukdomen vände sig H. med
större uppmärksamhet åt det allmänna tillståndet
än åt det lidande organet i och för sig. Han
uppfattade sjukdomen som ett helt, hvilket,
oberoende af det organ den angripit, har sin
gång, sin utveckling och sitt slut, hvaremot
han ansåg, att dess form och säte i kroppen voro
något mera tillfälligt och underordnadt. Därför
studerade han också de tecken, som antydde
utvecklingen af sjukdomstillståndet med
synnerlig noggrannhet. Under det att H. i de
sjukdomshistorier han meddelar utelämnat allt,
som kan hänföras till lesion af något visst
organ, har han däremot med största omsorg
antecknat patientens sedvanliga diet, de
afvikelser därifrån, som föregått sjukdomen,
uttömningarnas beskaffenhet, respirationens
tillstånd o. s. v. Sjukdomarnas orsaker såg
H. dels i inflytandet af klimat, ålder, årstider
och i synnerhet epidemiska omständigheter,
dels i dietiska förhållanden. Om blandningen
(krasis) af kroppens vätskor genom dessa
inflytelser förändrades, så uppstod sjukdom;
så länge vätskornas blandning var normal, var
individen vid hälsa. Under sjukdomens förlopp
iakttogos vissa märkbara förändringar hos själfva
vätskorna. Sålunda voro vid lunginflammation de
upphostade ämnena i början rostfärgade och tunna,
men blefvo, då sjukdomen nalkades sin lyckliga
utgång, tjocka och skummiga. Denna vätskornas
förändring under sjukdomen kallade H. bildlikt
"kokning"; då vätskan ännu var tunn och skarp,
var sjukdomen på sin höjd, men förbättring
inträdde i samma mån den genom "den inneboende
värmen" blef kokt. Genom kokningen kunna de
sjuka vätskorna afskiljas från kroppen; de
vanligaste utvägarna härtill äro svetten, urinen,
kräkningar, o. s. v. Den ansträngning kroppen
därunder gör kallade H. kris (krisis). Vidare
fann han, att krisen icke kom när som helst,
utan på vissa tider; detta ledde till läran om de
kritiska dagarna, hvilka för bedömande af
sjukdomens utgång för H. voro af största
vikt. — Läkarens skyldighet gentemot den sjuke
är att intränga i hans föregående, närvarande
och blifvande tillstånd, att fullständiga det,
som patienten i sin beskrifning själf uteglömt,
och att med sin aktivt ingripande verksamhet
icke afse annat än att understödja naturen. Ty
sjukdomens verklige läkare är naturen; det är
den, som framkallar kriserna, som förändrar
och aflägsnar sjukdomsämnena. Läkarens åtgärd
bör framför allt riktas på att uppehålla den
sjukes krafter, en något för riklig diet är
mindre skadlig än fullkomlig fasta. Också utgör
dietetiken medelpunkten i hela den hippokratiska
terapien. Se P. Hedenius, "Om den hippokratiska
medicinen" (1859). — Af H:s skrifter har ett
mycket stort antal upplagor utkommit. Den bästa
har utgifvits af Littré, med åtföljande öfv. till
franska ("Oeuvres complètes. Traduction nouvelle
avec le texte grec en regard, suivie d’une
table générale des matières" 1839—61). En
öfversättning af de hippokratiska skrifterna
till svenska, verkställd af prof. M. K. Löwegren
i Lund, har utarbetats och är under tryckning.
1. (I. F.) 2. R. T—dt.*

illustration placeholder

Hippokrates’ halfmånar (lat. lunulæ
Hippocratis
), mat., kallas vissa
halfmånformiga figurer, hvilka begränsas af
två cirkelbågar. En sådan figur kan erhållas
genom att på hypotenusan och ena kateten af
en rätvinklig triangel uppritas halfcirklar,
såsom vidstående figur utvisar, hvarvid
uppkommer en figur, M = triangeln A och som just
tillhör det enklaste slaget af Hippokrates’
halfmånar. Se Hippokrates 1.
(I. F.)

Hippokratiker kallas med ett gemensamt
namn författarna till de skrifter,
som äro sammanförda under namn af
Hippokrates’ arbeten. Jfr Hippokrates 2.
R. T—dt.

Hippokratiskt vin. Se Hippokras.

Hippokratisk uppsyn. Se Facies 2.

Hippokrene (af grek. hippos, häst,
och krene, källa), eg. hästkällan,
en åt sånggudinnorna helgad källa på
norra sluttningen af berget Helikon i
Beotien. Enligt sagan har källan framkallats
genom ett hofslag af Pegasos. Drickandet
af dess vatten troddes medföra poetisk
inspiration. Källan finnes ännu i behåll.
A. M. A.

Hippolais, zool. Se Hypolais.

Hippolithus a lapide, pseudonym för B. Ph. von
Chemnitz
.

Hippolog (af grek. hippos, häst, och logos,
lära), hästkännare. — Hippologi, hästkännedom. —
Hippologisk, som hör till hippologien, som
rör hästkännedom.

Hippolyte (grek. Ἱππολύτη, lat. Hippolyte),
grek. hjältes., drottning öfver amasonerna (se
d. o.). Bortröfvandet af hennes gördel, en gåfva
af krigsguden Ares, utgjorde ett af Herakles’
tolf storverk (se Herakles). Då H. gjorde
motstånd, dödades hon af Herakles. Enligt en
annan saga har H. i spetsen för sina kvinnoskaror
anryckt mot Aten och därvid antingen blifvit
tillfångatagen af Theseus eller intagits af
kärlek till honom. Hon blef med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbk/0388.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free