- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
741-742

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hippuritidæ ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hippuritkalk. Det ena skalet var kägelformigt och
fastvuxet; det andra, plant eller svagt konvext,
bildade ett lock till det fastvuxna skalet
och var på sin undre sida försedt med 3 långa
tappar, som vid tillstängning af skalhalfvorna
passade in i lika många gropar i underskalet,
motsvarande 3 yttre fåror på samma skal.
B. L—n (A. Hng.)

Hippuritidæ, paleont., detsamma som Rudistæ
(se d. o.).

Hippuritkalk. Se Hippurites.

Hippursyra (af grek. hippos, häst, och uron,
urin), kem., en af Fourcroy och Vauquelin 1799
upptäckt syra, som förekommer företrädesvis i
gräsätande djurs urin, såsom ko- och hästurin,
hvarur den framställes. I människans urin
påträffas syran efter förtäring af bensoesyra
och enligt försök af Bunge och Schmiedeberg
vid blodets lopp genom njurarna, i hvilka
hippursyran syntetiseras. Hippursyran bildar
långa och genomskinliga eller mjölkhvita
prismor eller nålar af smältp. 187,5°
svårlösliga i kallt, lättare lösliga i hett
vatten. Sammansättningen är C6 H5 . CO . NH
. CH2 . CO2 H, bensoylaminoättiksyra. I enlighet
med denna formel kan hippursyra syntetiseras
ur bensoylklorid och aminoättiksyra (glykokoll)
och genom kokning med mineralsyror eller alkalier
åter spjälkas i bensoesyra och aminoättiksyra.
P. T. C.*

Hirado, japansk ö i Koreasundet utmed västra
kusten af Kiushiu, omkr. 30 km. lång. Ön var på
1600-talet en viktig nederlagsplats för handeln
med Öst-Asien, och såväl engelsmän som holländare
och portugiser hade faktorier där. Senare vardt
namnet ryktbart genom det där tillverkade fina
blå-hvita porslinet (Hiradoyaki)

Hiradoyaki. Se Hirado.

Hiragana l. Firakana, en japansk
stafvelseskrift. Se Japanska språket och
litteraturen
.

Hiram. 1. (Hebr. Hiram l. Huram), konung i Tyros,
där han anlade hamn och byggde ett tempel till
Melkarts och Astartes ära. I G. T. är han bekant
som Salomos bundsförvant. H. hjälpte denne vid
byggandet af palats och tempel, hvarför han fick
vederlag af hvete, olja och 20 städer i Galiléen
(1 Kon. 5: 1 ff.; 1 Kon. 9: 11). Tillsammans
med Salomo utsände han ock en flotta från Elat
till Ofir (se d. o.) enl. 1 Kon. 9: 26 ff. Om
det är samme H. som enl. 2 Sam. 5: 11 redan
hjälpte David att bygga palatset på Sion, är
något ovisst, då Josefos’ uppgifter angående
hans regeringstid (34 år) och G. T:s uppgift om
Salomos och Davids regering samt om tiden för
Davids byggande af sitt palats (i Davids 1:a
reg.-år) icke synas stämma öfverens. Jfr Fenicien.
– 2. En tyrisk konstnär, som konung Salomo
anlitade för att gjuta vissa delar och kärl, som
förfärdigades af brons till Jerusalems första
tempel (1 Kon. 7: 13 ff., Krön. 2: 13 ff.).
E. S—e.

Hiranyagarbha ("guldfoster"), ind. myt., en
i senare hymner af Rigveda (10:e boken) samt i
Yajurveda uppträdande kosmogonisk företeelse,
som säges ha "uppstått i begynnelsen", var
tillvarons behärskare, uppehållare af himmel
och jord, hvilkas själ han är; han har död och
odödlighet till sin skugga. H. är sannolikt
en form af guden Agni (Elden), såsom född af
urvattnen, samt innebär ett försök till en
enhetlig förklaring och grund för tillvaron
och de många gudaformerna. H. är den
"okände guden", som spekulationen ville
finna bakom alltet, och ursprungligen enligt
denna framgången ur Agni, öfvergår han mer
och mer uti de följande ur den filosofiska
spekulationen framgångna eller koncentrerade
gudaföreställningen såsom Prajapati ("skapelsens
herre"), Brahman o. s. v.
K. F. J.

Hiranyakaçipu (eg. "som har en matta af guld"),
ind. myt., en Daitya (demon) och broder till
Hiranyaksa, tänkes liksom denne ha lefvat
i den s. k. Krtayuga af nuv. världsålder
(kalpa). Han hängaf sig åt askes i 11,500 år
och uppnådde därigenom rätt att bekämpa guden
Indra i 100 mill. år, bli världens herre och
att icke kunna dräpas af något slags vapen
eller af någon varelse. Han öfvervann till
sist också själfva gudarna, tog sin boning i
deras himmel och blef en plåga för gudar och
människor. I gestalt af ett manlejon (Narasimha,
den 4:e avataraen) måste slutligen Visnu
företaga sig att bekämpa honom, hvaruti han
genom sin trolldomskraft lyckas. H. återföddes
som Ravana (det hemska trollet i Ramayana).
K. F. J.

Hiranyaksa ("som har ögon af guld"), ind. myt.,
Daitya och broder till Hiranyakaçipu (se
d. o.) och tillintetgjord af Visnu i hans tredje
inkarnation som vildsvin (varaha). H. ville
nämligen hindra Visnu i att på sin ena tand
lyfta och hålla jorden uppe på vattnet, när
den var öfversvämmad af hafvet, i hvilket den
sjunkit ned, när dödsgudens uppgift handhades
alltför slappt och de lefvande varelserna
förökades i den grad, att de tyngde ned
jorden 100 yojana’er (mil) i undervärlden.
K. F. J.

Hird (isl. hirð, af angls. hired, hushållsfölje)
kallades ett krigarfölje, som i det gamla
Norge stod i konungens omedelbara tjänst samt
utgjorde hans lifvakt och kärntruppen i hans
här. I äldre tider kallades hirden konungens
huskarlar. Inträdet i denna tjänst skedde under
iakttagande af vissa bruk (vidröra konungens
svärd, lägga händerna i konungens och svärja
en särskild trohetsed). Till följd däraf
kallas hirden äfven konungens svärdtagare
samt hans handgångne och edsvurne män. Från
Olof den heliges tid omtalas hirdmän, gäster
och huskarlar som tre särskilda afdelningar
af hirden. Hirdmännen bildade konungens
egentliga lifvakt och ständiga omgifning;
de bodde i konungens gård, åto vid hans bord
och voro i ledung på konungens eget skepp. De
voro skiftesvis vakthafvande hos konungen,
sex till tolf i sänder. De förnämste af
hirdmännen voro bordsvennerna (skutilsveinar),
hvilka gjorde tjänst vid konungens bord samt
ordnade vakthållningen och hade tillsyn öfver
densamma. De ringaste af hirdmännen voro de
s. k. kertisveinar, ett slags pager, som vid
högtidliga tillfällen stodo framför konungens
bord med brinnande ljus i händerna. Dessa pager,
ynglingar af de förnämsta ätterna, voro konungens
handgångne män, men blefvo hans svärdtagare och
edsvurne, först när de upptogos till egentliga
hirdmän. Ett sådant upptagande skedde med mycken
högtidlighet, och konungen kunde endast med de
förutvarande hirdmännens råd intaga en ny medlem
i hirden. Detta samfunds medlemmar hade nämligen
vissa förpliktelser icke blott till konungen och
riket, utan ock till hvarandra inbördes. De borde
bistå hvarandra vid fientliga anfall eller andra
olyckor; de fingo ej tala ondt om hvarandra,
utan skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:25 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0391.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free