Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hiss ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väfnader försiggående lifsfenomenen, hvarigenom
den kommit att utgöra en af biologiens allra
viktigaste vetenskapsgrenar.
Först med uppfinningen af mikroskopet, som
möjliggör iakttagandet af smådelar, hvilka
icke äro skönjbara för blotta ögat, har den
histologiska vetenskapen kunnat komma till
utveckling; och därför daterar den också sin
upprinnelse från 1600-talet, sedan (omkr. 1600)
de holländske glasögonsfabrikanterna Hans
och Zacharias Janssen i Middelburg konstruerat
sammansatta linssystem. Som histologiens
grundläggare pläga framhållas italienaren
M. Malpighi (1628—94) och holländaren
A. van Leeuwenhoek (1632—1723). Den förre
observerade blodkapillarerna samt undersökte
lefverns, hjärnans, njurarnas och mjältens
finare sammansättning. (Vissa i dessa organ
ingående strukturer bära ännu i dag Malpighis
namn). Den senare studerade flera skilda organs
finare byggnad. I Leeuwenhoek är dock, kan man
säga, histologiens barndomstid representerad;
ty hans arbeten voro — i öfverensstämmelse med
hans tids på kuriositeter riktade sinne — mindre
studier planlagda efter en bestämd princip och
vetenskaplig metod, än fastmera upptäckter
af underbara ting, hvilka han kunde påvisa
med sina optiska hjälpmedel hos föremål, där
det obeväpnade ögat ej förmådde iakttaga något
märkvärdigt. Först genom fransmannen M. Fr. X.
Bichats (1771—1802) arbeten får histologien en
fast vetenskaplig hållning. Hans grundtanke
var att söka analysera organismen i enkla
väfnader med skilda morfologiska och vitala
egenskaper, genom hvilkas spel djurkroppens
lifsyttringar ge sig till känna. Dåtidens
mikroskop voro emellertid ytterligt primitiva
och otillfredsställande, hvilket orsakade,
att cell- och väfnadslärans utveckling
förblef stillastående till fram emot midten
af 1800-talet, då genom mikroskopets högst
väsentliga förbättring en ny era inträdde. (Från
1807 och 1811 daterar sig framställningen af
akromatiska objektivlinser, genom holländaren
van Deyl och tysken Fraunhofer.) Histologien
hade lyckan att under denna af en snabb och
vidtgående utveckling utmärkta period bearbetas
af den moderna histologiens grundläggare,
tysken Th. Schwann (1810—82), som 1838
ådagalade, att den enskilda cellen utgör
utgångspunkten för organismens alla skilda
delar, och påvisade, på hvilken väg de olika
väfnaderna framgå ur cellen. Mer eller mindre
samtidigt med Schwann arbetade på histologiens
fält forskare af så utomordentligt stor förtjänst
som tyskarna J. Müller (1801—58), Schwanns
lärare, M. Schultze (1825—74), Fr. von
Leydig (1821—1908), K. A. von Kölliker
(1817—1905), genom hvilken histologien införts i
de medicinska studierna, R. Remak (1815—65),
R. Virchow (1821—1902) och J. Ev. Purkinje
(1787—1869). — Den nutida histologiens utveckling
fortskrider med sällspord kraft och snabbhet; och
det allmänt biologiska värdet af denna vetenskap
stiger jämsides med denna utveckling. Det är
emellertid ej endast de optiska hjälpmedlens
oafbrutet fortskridande fullkomning, som äro
grund till denna blomstrande kultur, utan
därjämte utvecklingen af mikrokemien och
histokemien (läran om väfnadernas kemiska
reaktioner och sammansättning), hvaraf den
moderna histologien ständigt betjänar sig och
som den själf bearbetar (härdnings-,
färgnings- och andra kemiska
behandlingsmetoder). Tyskarna W. His
(1831—1904), K. von Kupffer (1829—1902),
W. Flemming (1843—1905), Th. Boveri (f. 1862),
belgiern E. van Beneden (f. 1846), ungraren
St. Apáthy (f. 1859), italienaren C. Golgi
(f. 1843), spanjoren Ramon y Cajal
(f. 1852), de både sistnämnde Nobelpristagare,
äro moderna utländska forskare på histologiens
område med världsrykte. — I Sverige ha redan
länge funnits bearbetare af histologien af
erkänd rang. A. Retzius (1796—1860), efter
O. Rudbeck landets främste representant på det
makroskopisk-anatomiska området samt en af
den antropologiska forskningens banbrytare,
har inlagt förtjänster äfven om histologiens
utveckling. Kr. Lovén (1835—1904) upptäckte
och beskref smakorganet hos däggdjuren,
magsäckens lymfkärl m. m., A. Key (1832—1901)
studerade smakorganet hos groddjur samt mjältens
och njurens byggnad; tills. med G. Retzius
publicerade han äfven undersökningar öfver
nervsystemets bindväf och saftbanor. G. Retzius
(f. 1842) har genom sina verk om hörselorganet,
om nervsystemet och sinnesorganen hos
ryggradslösa djur och ryggradsdjur m. m. af
samtiden blifvit ställd bland den histologiska
forskningens främste målsmän. Till en yngre
generation af svenska histologer höra E. Müller
(f. 1866), som särskildt bearbetat frågan om
körtelcellernas förändringar i verksamhet och
hvila, K. M. Fürst (f. 1854), som offentliggjort
arbeten bl. a. om spermatozoernas struktur,
J. A. Hammar (f. 1861), som bl. a. bearbetat
broskets, ledgångarnas, bitestiklarnas och
thymus’ histologi, E. Holmgren (f. 1866), som
upptäckt och skildrat cellernas trofospongier
(se Cell, sp. 1381) samt bl. a. bearbetat
nervcellernas och muskelcellernas histologi i
verksamhet och hvila, och I. Broman (f. 1868),
som bl. a. gjort ingående studier beträffande
spermatozoernas byggnad.
Flertalet mera betydande bearbetare af den
histologiska vetenskapen har varit medicinskt
bildadt. Redan länge har också histologien
ingått som ett viktigt ämne i den medicinska
utbildningen i kulturländerna. Först i våra dagar
har emellertid histologien i Sverige fått en
mera själfständig ställning inom den medicinska
undervisningen, med egna lärarkrafter och egna
institutioner. Landets första professur i detta
ämne innehades af G. Retzius, för hvilken 1877
en personlig professur inrättades vid Karolinska
institutet. Numera ega universiteten i Uppsala
och Lund samt Karolinska institutet hvar sin
själfständiga professur i denna vetenskap.
E. Hgn.
Histolys (af grek. histos, väfnad, och
lysis, upplösning), det sönderfallande och
den upplösning, som större eller mindre delar
af kroppsväfnaderna undergå vid vissa djurs
metamorfos. Åtminstone i vissa fall tyckas de
s. k. fagocyterna l. vandrarcellerna taga
en verksam del i denna de gamla väfnadernas
förstöring. Vare sig detta varit fallet eller
om förstöringen försiggått på rent kemisk väg,
anses upplösningsprodukterna som näring komma
de väfnader och organ till godo, som nybildas
i de förstördas ställe. Äfven vid denna närings
öfverförande till de platser, där nybildning
eger rum, torde fagocyterna spela någon roll.
G. A—z.
Historia (grek. historia, undersökning),
berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
