Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af ämnet och skarpa politiska uppfattning af
händelsernas innebörd och anses representera den
grekiska historieskrifningens höjdpunkt. Den
följande grekiska historieskrifningen
fr. o. m. Xenofon (omkr. 445—354
f. Kr.) visar, såvidt den är bevarad, en
nedgång både i skildrarkonst och uppfattning,
dock har den ännu i 2:a årh. f. Kr. att uppvisa
en mästare sådan som Polybios. Af den rika
alexandrinska vetenskapen äro endast fragment
och sammandrag bevarade; den torde ha företett
en rik och lärd specialforskning på nästan
alla historieforskningens grenar och en högt
utvecklad vetenskaplig metod. Den romerska
häfdateckningen, likaledes utvecklad ur en
gammal, inhemsk annalistik och befruktad af
grekiska mönster, når först med Cæsar (100—44
f. Kr.) och Sallustius (86—34 f. Kr.) karaktären
af verklig historieskrifning. Den förres
skildring af sina fälttåg i Gallien tillhör
öfver hufvud den latinska historiografiens
yppersta verk. Till dessa räknas ock Livius’
(59 f. Kr.—17 e. Kr.) breda skildring af
Roms historia och framför allt Tacitus’
(54—omkr. 117 e. Kr.) teckning af vissa perioder
af den begynnande kejsartiden. Den sistnämnde
närmar sig genom kärnfull stil, hög uppfattning
och sedligt allvar Thukydides. Den följande
kejsartiden har att uppvisa en mångfald, delvis
ganska förträffliga historiska författare, om
ock ej af så hög rang som de nämnde, och efter
hand sjunker historieskrifningen ned med den
antika kulturen. Den försvinner i Västerlandet
så godt som alldeles, medan bysantinerna hela
medeltiden igenom fortsätta densamma genom
excerpter och torftiga annaler. — Efter hand
uppstår, hos Västerlandets nya folk åter en
historieskrifning med annaler och krönikor,
som från sin relativa torftighet endast någon
enstaka gång under medeltidens lopp höja sig
till ett högre litterärt plan, såsom Einhards
(omkr. 770—840) lefnadsteckning af Karl
den store och den isländska sagoskrifningens
yppersta representanter, eller också
under påverkan af kyrkofadern Augustinus’
storslagna universalhistoriska spekulation få
en fläkt af mera vetenskaplig och universell
uppfattning, såsom biskop Ottos af Freising
(d. 1158) framställning af kampen mellan
påfve och kejsare. Först med renässansen födes
dock den verkliga historiska vetenskapen och
historieskrifningen ånyo med italienaren
Machiavelli (1469—1527), hvars efter antika
mönster författade florentinska historia
såväl i forskning som framställningskonst och
uppfattning vida höjer sig öfver medeltidens
andliga nivå. Hos alla de öfriga europeiska
kulturfolken framträder likaledes med
renässanskulturens genombrott efter hand en
verklig historieskrifning. Om denna nyare
historieskrifnings främsta representanter se
närmare artiklarna om de särskilda ländernas
litteratur. Under 1500- och 1600-talen bär
historieskrifningen ännu väsentligen krönikans
drag, ehuru källkritiken blir mera betydande. I
detta afseende inlade särskildt de franske
maurinerna (af benediktinorden) stor förtjänst
genom samlandet, utgifvandet och kommenterandet
af akter och bearbetning af historiens
hjälpvetenskaper, kronologi och diplomatik. Den
historiska framställningen är ännu under
1600-talet något otymplig i stoffets behandling,
officiell, tung och lärd, och intresset riktas
företrädesvis mot den yttre statshistorien,
krigen, diplomatien och de stora statsaktionerna
öfver hufvud, såsom hos De Thou, Mézeray,
Grotius, Khevenhüller, Chemnitz, Clarendon
och Pufendorf. Med 1700-talets rationalism
inträda den allmänna förståndskritiken af de
historiska traditionerna, som otvifvelaktigt i
hög grad bidragit att bortrensa allt mytiskt och
legendariskt, den mera subjektiva värdesättningen
af företeelserna, naturligen efter den upplysta
filosofiens måttstock, samt fordran på rikare
beaktande af det enskilda odlingslifvets framsteg
och på en mer vitter och elegant form. Historien
träder därmed i närmare kontakt med den stora
allmänheten. Fransmännen Rollin och
Voltaire samt engelsmännen Hume och Gibbon
äro väl de främste representanterna
för denna historieskrifning. Vid samma tid
börjar de politiska memoarernas glansperiod,
särskildt i Frankrike. Med romantiken kommer
uppfattningen af folkens historiska lif som en
organisk utvecklingsprocess, bestämd af lagar och
mål. Utvecklingens begrepp föres därmed på allvar
in i historieskrifningen, närmast på grundvalen
af en idealistisk världsåskådning. Först härmed
blir historien i vetenskap i högre mening, och en
verklig historisk uppfattning af förflutna tider
blir möjlig. Här tager den tyska forskningen
ledningen, och den nya åskådningen, förebådad af
Herder, Schiller och J. von Müller, bryter
fullt igenom med den historiska skolan, hvars
främsta representanter inom historieskrifningen
voro Niebuhr och L. von Ranke, med hvilken
den genetiska historieskrifningen nådde sin
fulla utveckling. Äfven i Frankrike vann
historieskrifningen under 1800-talets förra
hälft en lysande höjd genom Mignet, Michelet
och framför andra Guizot, i England
något senare genom Macaulay. Om tyskarna
framstått genom den spekulativa och universella
uppfattningens styrka, ha fransmännen kanske
i skildringens elegans, esprit och färg
tagit priset, medan engelsmännen utmärkt
sig för sin sunda politiska och nationella
uppfattning. Men i alla kulturländer har den
historiska vetenskapen under 1800-talet haft
ett glänsande och mångsidigt lif, hvarvid
alla grenar af densamma lifligt frodats
och snart sagdt alla tänkbara riktningar
framträdt. Under seklets senare hälft ha den från
England kommande, af Spencer systematiserade
utvecklingsfilosofien på realistisk grundval
samt den franska positivismen i stigande grad
påverkat historieskrifningen. Från århundradets
midt har därjämte vid sidan om den stora
historieskrifningen, som skildrar hela folks
och hela världshistoriska epokers historia,
detalj- och specialforskningen vunnit en rik
utveckling. Utgifvandet af historiska akter,
bearbetningen af historiska hjälpvetenskaper
och utarbetandet af biografiska och historiska
lexikon, handböcker och bibliografier ha alltmer
underlättat den historiska forskningen, men
på samma gång ha fordringarna på forskningens
grundlighet och exakthet samt kritisk skärpa
ökats i allt högre grad. Därmed har det blifvit
allt svårare för en enda person att genomföra
de större national- eller universalhistoriska
uppgifterna, och dessa fördelas numera ofta
på ett flertal vetenskapsmän, specialister
hvar på sitt område. En sådan samverkan kan
ha sina fördelar, men medför gifvetvis också
hos de sålunda tillkomna verken vissa brister
i komposition och stilens och åskådningens
enhetlighet.
Af den rika litteraturen ang. historiens allmänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
