- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
789-790

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiens logik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppfostras. Inrättandet af hittebarnshus
förutsätter i allmänhet, att föräldrarna ej
efterforskas. Hittebarnshusen, som började
inrättas redan under den tidigare delen af
medeltiden — i Milano 787, Laibach 1041,
Montpellier 1070 —, blefvo under dennas senare
del tämligen allmänna. Men under det att
dessa anstalter lyckades att bibehålla sig i
de romanska länderna och i Ryssland, ha de i
allmänhet försvunnit i de germanska länderna,
i synnerhet i de protestantiska. — I Sverige har
aldrig något särskildt hittebarnshus funnits. (Se
Barnhus).

Hittegods, jur., sådana lösören, som utan egarens
vilja kommit ur hans besittning och sedan af en
annan hittats, under det de icke befunno sig i
någons besittning. Genom hittandet grundlägges ej
omedelbart för upphittaren någon eganderätt till
godset, utan han skall i stadgad ordning kungöra
och lysa fyndet (se Fynd), vid risk att eljest
göra sig saker till böter, som kunna sättas till
det hittade godsets dubbla värde. Förtigande
af hittegods, då den därtill berättigade
anmäler sig, är också belagdt med straff.
K. H. B.*

Hittelön, jur., den belöning, som egaren
till hittadt gods (s. k. vägafynd, se Fynd)
vid dettas återfående skall gifva upphittaren
jämte ersättning för kostnader. Hittelönen
är väl snarare en belöning för lysandet än
lön för hittandet, ty hittelönen skall utgå,
endast då upphittaren i vederbörlig ordning
kungjort och lyst fyndet. Angående hittelönens
storlek är endast stadgadt, att den skall
vara "skälig". Kunna ej godsets egare och
upphittaren enas om hittelönens storlek, så
får domstol afgöra, hur stor den skäligen bör
vara.
K. H. B. (C. G. Bj.)

Hittin, Hittim. Se Hattin.

Hittiter, en annan form för hettiter
(se d. o. och Chetafolket).

Hittorf (Hittorff), Jacques Ignace, fransk
arkitekt, f. 1792 i Köln, d. 1867 i Paris,
utbildade sig i Paris under Bélanger och
Percier. Efter den förres död blef han i
dennes ställe k. arkitekt. 1819—30 arbetade han
tillsammans med Lecointe och utförde bl. a. flera
teatrar samt reste under mellantiderna i England,
Tyskland, Italien och på Sicilien. Frukter af
hans besök på denna ö äro de konsthistoriska
skrifterna Architecture antique de la Sicile
(1826—30; ny bearb. 1866—67), Architecture
moderne de la Sicile
(1826—30) och Architecture
polychrome chez les grecs
(1830), i hvilket
arbete han framhöll, att grekerna använde färg
för dekorering af sina byggnader. Bland H:s
arbeten i Paris märkes främst kyrkan S:t Vincent
de Paul,
utförd tillsammans med hans svärfader
Lepère, i hvilken kyrka den gammalkristna
basilikans grundmotiv är bibehållet, men med
många egendomliga afvikelser i dispositionen
af rummet, hvarjämte detaljerna äro behandlade
efter grekiska former på ett måttfullt och enkelt
sätt. Dessutom ordnade H. Place de la Concorde
i dess nuv. skick och byggde Cirque Napoléon och
Nordbanans station i Paris med dess ädla fasad.
C. R. N.*

Hittorf, Johann Wilhelm, tysk fysiker och kemist,
f. 1824 i Bonn, sedan 1852 professor i kemi och
fysik vid filosofiska fakulteten i Münster. H:s
förnämsta arbete berör det sätt, på hvilket
elektriciteten fortledes genom lösningar af
salter (elektrolyter), om hvilkas positiva
och negativa beståndsdelar han visade, att de
i olika grad bidraga till
elektricitetens transport (1851—59). Han
påvisade vidare (tills. med Plücker 1864) den
märkliga företeelsen, att gaser vid inverkan
af elektriska urladdningar kunna gifva olika
spektra (bandspektra vid lägre, linjespektra vid
högre temperaturer). Ett antal mycket viktiga
uppsatser af H. behandlar elektricitetens gång
genom förtunnade gaser, hvilken han noga beskref
redan 1869, hvarför också gasurladdningsrör
efter honom kallats Hittorfska rör. Vidare har
H. utfört vackra arbeten ang. s. k. allotropiska
modifikationers (af samma ämne) öfvergång i
hvarandra, hvarvid han särskildt undersökt de
olika sorterna af selen och fosfor. Af fosfor
har han upptäckt en ny svart metallglänsande och
kristallinisk modifikation. Slutligen må nämnas
hans vackra undersökning af passivitetsfenomenet
(se Passivitet) hos krom (1899). H:s arbeten
ang. ledning af elektricitet genom vätskor
ledde honom att uttala satsen "elektrolyter
äro salter", hvars konsekvenser stodo i strid
mot samtida kemisters och fysikers åsikter samt
därför föga beaktades. Först under de sista två
årtiondena har genom den fysikaliska kemiens
utveckling den stora betydelsen af dessa H:s
arbeten vunnit erkännande. Äfven på andra
områden, såsom i studiet af katodstrålarna,
har H. varit en isolerad föregångsman inom
forskningen.
S. A—s.

Hittorfska rör. Se Hittorf, J. W.

Hitu. Se Amboina 2.

Hitze, Franz, tysk socialpolitiker, f. 1851
i Westfalen, prästvigdes 1878, blef 1880
generalsekreterare för en förening, Arbeiterwohl,
af katolska industriidkare i München-Gladbach och
i denna egenskap redaktör för månadsskriften
"Arbeiterwohl". 1893 blef han e. o. och 1904
ord. professor i "kristlig samhällsvetenskap"
vid akademien i Münster. 1882—93 och sedan
1898 har han varit led. af preussiska
deputeradekammaren och är sedan 1885 medlem
af tyska riksdagen (centrum). I sin politiska
verksamhet har H. egnat sig hufvudsakligen
åt spörsmål rörande arbetarfrågan. Äfven som
skriftställare har han uppträdt på detta område.
J. R. N.

Hitzig. 1. Julius Eduard H., tysk juridisk
författare, f. 1780 i Berlin, d. där 1849,
1804—06 assessor i Warschau, upprättade 1808 en
förlagsbokhandel i Berlin, men återgick 1815 i
statens tjänst som kriminalråd och var 1827—35
direktor för kammarrättsinkvisitoriatet. Han
utgaf lefnadsteckningar öfver Z. Werner
(1823) och E. Th. A. Hoffmann (s. å.; 3:e
uppl. 1839) samt uppsatte 1825 "Zeitschrift für
die kriminalrechtspflege in den preussischen
staaten" och 1827 "Annalen der deutschen und
ausländischen criminalrechtspflege", hvilkas
redaktion 1837 öfvertogs af Demme. Äfven
utgaf han "Gelehrtes Berlin" (1826; forts. af
Büchner, 1834). 1840—44 redigerade han den i
Leipzig utkommande "Presszeitung" samt utgaf
"Neuer Pitaval" (tills. med W. Häring, 1842)
och Leben und briefe von A. von Chamisso (1839;
2:a uppl. 1842).

2. Georg Heinrich Friedrich H., den föregåendes
son, tysk arkitekt, f. 1811 i Berlin, d. 1881,
studerade under Schinkel och i Paris, Italien och
Orienten, var en energisk, smidig och mångsidig
byggkonstnär, utförde en mängd privatbyggnader
i Berlin och gaf genom sina många villor
i Thiergartenkvarteren denna stadsdel dess
karaktär.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:55:31 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0415.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free