Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 817-818 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjortöarna ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Liljencrantz, lät 1851—53 uppföra det vid
H. befintliga stenhuset i två våningar.
B. S.*

Hjulstock, mek., i allmänhet den axel, på
hvilken ett vattenhjul är fäst, då denna
axel är af trä. Framför allt nyttjas denna
benämning om de långa och grofva axlarna
till hammarhjul, hvilka ha till uppgift icke
allenast att tjäna till hjulaxel, utan äfven
att uppbära lyftarmringen (jfr Hammarhjul),
medelst hvilken hammarens lyftning åstadkommes.
C. A. D.*

Hjultryck, tekn., kallas det tryck, som ett hjul
utöfvar på underlaget. Hjultrycket uppmätes och
angifves vid stillastående. Vid gång är det ej
konstant, utan stiger med hastigheten. Allmän
betydelse har hjultrycket vid järnvägar,
i hvilkas tekniska bestämmelser en viktig
plats intages af föreskrift om största
tillåtna hjultryck eller skentryck, som det
där äfven kallas. På banor af hög klass medför
nämligen den tyngre rullande materielen ett
större hjultryck, som i sin ordning kräfver
en kraftigare spåranläggning än hvad fallet är
vid banor af lägre klass. I den gängse svenska
indelningen föreskrifves sålunda för den
högsta klassens järnväg, med 1,435 m. spårvidd
och 90 km. största tillåtna tåghastighet
i timmen, ett största hjultryck af 7,5 ton,
under det att för den lägsta klassen, med 0,6
m. spårvidd och 20 km. största tåghastighet
i timmen, ett hjultryck af 2 ton anses vara
tillräckligt. I fråga om rullande materiel,
lokomotiv och järnvägsvagnar, plägar man använda
som enhetsmått det dubbla hjultrycket och kallar
detta axeltryck l. skentryck per hjulpar. Det
största axeltryck, som i vårt land förekommer,
är 8,5 ton på statens järnvägars kraftiga
malmtågslokomotiv typ Litt. R. afsedda för
malmtrafiken Kiruna—Riksgränsen. Flera
statsbanebroar äro emellertid redan nu
konstruerade för högre hjultryck upp till 10 ton.
G. H—r.

Hjulträ, skogsv., virke (ek, ask, björk och,
företrädesvis till ekrar, hickory), som
man brukar för att förfärdiga ekrar, nafvar
o. s. v. Hjulträ benämndes äfven det grofva
virke, vanligen af furu, som förr användes i
axlar å vattenhjul.
W. E—n.

Hjulverk, mek., en sammansättning af
flera hjul, afsedd att öfverföra en rörelse
eller en kraft. Detta kan ske på flera sätt,
såsom genom omedelbar beröring mellan hjulens
böjda ytor, i hvilket fall friktionen mellan
dessa åstadkommer förbindelsen; genom snören,
linor eller remmar; genom kuggar, gripande i
hvarandra. — Man benämner äfven hjulverk den
del af ett ur, hvarigenom visarna erhålla en
likformig omvridning samt regulatorn sin rörelse.
G. R. D.*

Hjulångfartyg. Se Ångfartyg.

Fig. 1 o. 2. Forngrekiska hjälmar.

Fig. 3 o. 4. Romerska hjälmar.

Fig. 5 o. 6. Medeltida hjälmar.

Fig. 7 o. 8. Hjälmar på 1500- och 1600-talen.

Hjälm. 1. Krigsv., en militärisk hufvudbonad
af något hårdt ämne för att skydda hufvudet mot
hugg. Den tillhörde egentligen utrustningen för
det tunga infanteriet och kavalleriet. Hjälmen
var först af trä, öfverdraget med läder,
men sedan af metall. Sådana förekommo redan
hos assyrierna. I Mellan-Europa förekommo
bronshjälmar redan omkr. 800 f. Kr. (se fig. 4
till art. Hallstatt-tiden). Forngrekerna
buro hjälmar (fig. 1 och 2) med fast plåt för
ansiktet och öppningar att se igenom samt ofta
med kam, gärna prydd af hjälmbuske (vanligen en
hästsvans). De romerske centurionernas hjälmar
hade fjäderbuskar (fig. 3), medan soldaternas
voro enklare (fig. 4). I 10:e och 11:e årh. var hjälmen
rund och upptill försedd med en spets liksom
en frygisk mössa (fig. 6); i 12:e årh. fick
den framtill ett skydd för ansiktet, ett s. k. näsjärn l.
näsband. Detta utbyttes sedan mot en
plåt, med hål för ögonen, hvilken kunde fällas
upp och ned; och slutligen i 13:e årh. täcktes hela ansiktet
antingen af en dylik plåt, som omväxlande var
hel eller delad i två halfvor, eller också af
ett galler, det s. k. hjälmgallret eller visiret
(fig. 5). Hjälmarna voro ofta af ganska
dyrbar metall och prydligt utsirade samt oftast
försedda med en kam, pik och fjäderbuske. De
hjälmar, som användes vid torneringar, voro
tyngre och prydligare än de,
som medtogos i fält. I 16:e och 17:e
årh. begagnade pikenerarna en metallhjälm
utan visir men med spets (pickelhufva,
stormhatt). Denna (fig. 7, 8) har sedan undergått
en mängd förändringar i fråga om såväl form som
tillverkningsämne. Dess forna uppgift att vara
ett skydd mot huggvapen har, ju mera eldstriden
undanträngt det egentliga handgemänget,
alltmer vikit tillbaka för bekvämligheten
och utseendet. I Sverige nyttjas hjälmen af
Lifgardet till häst och dragonregementena
(se fig. 9—11).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>