- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
835-836

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjärnan ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder
Fig. X. Tvärsnitt af människohjärna.

områden af det vegetativa lifvet,
nämligen till cirkulationssystemet med
hjärtat, till andningsmekanismen och till
matsmältningsapparaten. Förlängda märgen är
således för lifvets bestånd af villkorlig
betydelse. En skada (t. ex. en blödning),
som träffar den motoriska kärnan för hjärtats
verksamhet eller för respirationsmekanismen,
kan med ens afklippa lifstråden. — De sensibla
ledningsbanor, som härstamma från muskler,
senor och ledgångar, afgifva, då de passera genom
förlängda märgen för att nå upp till synhögarna,
en sidoledning till den i närheten liggande
lillhjärnan. Dessa ledningsbanor förmedla ett
sinne, som kallas muskelsinne. Genom detta
sinne blir man orienterad öfver kroppsdelarnas
läge, öfver de rörliga kroppsdelarnas olika
rörelser samt öfver det motstånd, som måste
öfvervinnas vid rörelsernas utförande
eller vid sträfvan att bibehålla bestämda
lägen. Motoriska ledningar från storhjärnan
afge under förmedling af varolsbryggan äfven
sidoledningar till lillhjärnan, som i sin
tur afger motoriska ledningar till öfriga
delar af primärmekanismen. De nämnda sensibla
och motoriska ledningarna sammankopplas med
hvarandra i lillhjärnan, hvilken således är
en centralstation, där för hvarje ögonblick
hvarje lägeförändring af kroppens rörliga
delar registreras, där en statisk-mekanisk
bild af hela kroppen oafbrutet återgifves
och där muskelverksamheten regleras med
afseende på styrka, snabbhet, varaktighet och
ordningsföljd af de enskilda kontraktionerna. —
Varolsbryggans vulstiga utveckling är
betingad af mäktiga kärnor, ansamlingar af
ganglieceller, hvilka ligga inskjutna i stora
knippen af ledningsbanor, som från flera håll af
storhjärnans område instråla i lillhjärnan. På
gränsen mellan förlängda märgen och varolsbryggan
mottager primärmekanismen ledningsbanorna från
hörselapparaten, från örat, hvilka på detta
ställe öfvergå i sensibla ändkärnor. Från
dessa fortsätta samma ledningar upp till
fyrhögarna. Man urskiljer inom detta område
af primärmekanismen två främre och två bakre
högar. Hörselbanorna hänföra sig till de bakre
samt till en mindre kärna (corpus geniculatum
mediale
) på sidan af fyrhögarna. Härifrån
fortsätta hörselbanorna direkt upp till
storhjärnan. Hos lägre ryggradsdjur sammanhänga
synnerverna nästan uteslutande med det främre
paret fyrhögar; hos de högre djuren åter
hänför sig endast en jämförelsevis obetydlig
mängd af synnervens trådar till desamma, under
det att flertalet trådar står i förbindelse
med andra centra, nämligen med bakre delen af
synhögarna samt, och i öfvervägande grad, med
en mindre kärna (corpus geniculatum laterale),
som ligger inskjuten, en på hvardera sidan,
mellan de främre fyrhögarna och den bakre
delen af synhögarna. Fyrhögarna innehålla
äfven bl. a. motoriska kärnor för ögats
rörelser, såväl yttre (ögonglobens rörelser)
som inre (regnbågshinnans i ögat rörelser och
förändringarna i ögonlinsens buktighet, hvilka
senare betingas af musklers verksamhet). —
Gangliecellerna inom förlängda märgen,
varolsbryggan och äfven fyrhögarna äro anordnade
i från hvarandra skilda grupper, i s. k. kärnor,
i sensibla ändkärnor och motoriska kärnor, mellan
hvilka ledningsbanorna förlöpa. Inom storhjärnans
hemisfärer
åter bilda gangliecellerna en
kontinuerlig mantel, hjärnbarken (cortex
cerebri
), hvilken utgör hemisfärernas
ytligaste massa, under det att nervtrådarna,
ledningsbanorna, anhopa sig på djupet,
till bildandet af hemisfärernas märg.
Man kan orientera sig öfver barkens- och märgens
ömsesidiga läge samt öfver hemisfärernas och
synhögarnas förhållande till hvarandra, om
man bereder sig ett tvärsnitt genom hjärnan,
som till sitt läge svarar ungefär mot området
bakom centralfåran. Ett sådant tvärsnitt återgifves i
fig. X. Ledningsbanorna äro på fig. svarttecknade
och gangliecellansamlingarna grå. Hjärnbarken
(1) framträder som en kontinuerlig mantel
på ytan af hvarje hemisfär, hvilken företer
mer eller mindre djupa veckbildningar (ofvan
omtalade gyri och sulci). Det djupaste af dessa
veck återfinner man på konvexitetens högsta
hvälfning, vid a. Detta veck eller denna grop är
den ofvan omtalade fossa Sylvii. Den å fig. svart
tecknade märgen (2) bildar större delen af
hemisfärens djupare liggande massa. På djupet
om hjärnbarken, i bottnen af fossa Sylvii ligga
de utvecklingshistoriskt gamla stamganglierna
(se ofvan), c på fig. Bottnen af fossa Sylvii
jämte stamganglierna, hvilka äfven sammanfattas
under namnet streckade kroppen (corpus striatum),
bildar storhjärnans ö (insula Reilii). Mellan
stamganglierna och synhögarna (e) finnes under
den individuella utvecklingens tidigare skeden
en springa. När emellertid storhjärnsbarkens
ganglieceller börja utveckla nervtrådar,
hvilka samla sig på djupet om barken, växa
vissa knippen af dessa nervtrådar ned i nämnda
springa och utfylla slutligen fullständigt
densamma. Dessa trådknippen, som tillsammans
bilda hjärnans inre kapsel (capsula interna),
d, växa ned på undre sidan af synhögarna, där
de således framträda på hjärnans undre fria
yta och kallas storhjärnans skänklar
(crura cerebri), f. Dessa skänklar innehålla
en stor del af de motoriska ledningsbanorna
till primärmekanismen. En del trådknippen från
hemisfärens märg (2) bildar brygga från den ena
hemisfären till den andra. Det mäktigaste af
dessa knippen bildar den ofvan nämnda
hjärnbalken (corpus callosum), b å fig. X. Mellan
de båda synhögarna uppträder en hålighet, hvilken
utgör den tredje hjärnkammaren (se ofvan). Uppåt
under hjärnbalken ligga i hvardera hemisfären
hjärnans sidokamrar (se ofvan). De sensibla
ledningsbanor, hvilka från primärmekanismen
skola instråla i storhjärnans bark, sluta i
synhögarna. Från dessa afgå nya länkar i samma
ledningsbanor genom inre kapselns öfre del
(se fig. X) ut till storhjärnsbarken. —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbk/0438.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free