Print (PDF) - On this page / på denna sida - Hjärnsjukdomar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
851 Hjärnsjukdomar 852 stöt o. s. v.) å hufvudet, men kan ock ha sin orsak i en spontan bristning af smärre, af olika sjukdomsorsaker framkallade, patologiska utvidgningar eller aneurysm i hjärnhinnans blodkärl och har då liksom blödningar i hjärnsubstansen till följd en halfsidig förlamning (hemiplegi) med rikligt uppträdande konvulsioner. - Blodpropp (thrombos) i hårda hjärnhinnans stora blodledare, eller de s. k. hjärnsinus, kan uppkomma vid höggradiga fall af blodbrist (anemi) eller kakexier (se d. o.) samt vanligast som inflammatorisk blodpropp, oftast i sammanhang med inflammationer i hufvudets ben, t. ex. vid öronsjukdomar. - Svulster utgå från den hårda eller de mjuka hjärnhinnorna och kunna genom tryck inåt mot hjärnan ge samma symtom och funktionsrubbningar, som inom hjärnan uppkommande hjärntumörer, men kunna äfven gripa öfver på hufvudskålens ben och genombryta dessa utåt under huden. - Inflammationer, de vanligaste sjukdomarna i hjärnhinnorna, kunna vara af mycket olika art och etiologi. Af den hårda hjärnhinnans inflammationer uppträder den vanligaste hos äldre individer (helst öfver 50 år), som lida af andra sjukdomar, såsom dementia paralytica (paralysie générale), senil demens, kronisk alkoholism, blodsjukdomar, en del svåra allmäninfektioner, eller slutligen, ehuru sällsynt, hos personer, som flera år förut fått något s. k. trauma (stöt etc,) å hufvudet. Den hårda hjärnhinnan blir härvid förtjockad af inflammatoriska, membranösa pålagringar, i hvilka blödningar uppträda (hæmatoma duræ matris). Förutom denna iorm förekommer äfven en varig inflammation utanpå den hårda hjärnhinnan (s. k. extradural abscess), hvilken vanligen är fortledd från varbildningar i omgifningen. Inflammationer äro dock mycket vanligare uti de s. k. mjuka hjärnhinnorna och utgöra hvad man i dagligt tal i allmänhet kallar hjärnhinneinflammation eller, med oegentlig förkortning, hjärninflammation. Dessa s k. leptomeningiter kunna stundom vara serösa, men äro vanligen varbildande och framkallas då af olika s. k. varbakterier, såsom Fränkels diplococcus pneumoniæ (den vanliga lunginflammationskocken), streptokocker, stafylokocker samt Weichsel-baums diplococcus intracellularis. Hjärnhinneinflammationer, framkallade af de tre förstnämnda grupperna af mikrokocker, äro vanligen sekundära, d. v. s, uppträda i sammanhang med andra svåra infektioner af samma orsak, såsom lunginflammation, .ansiktsros, näs- och öroninflammationer, allmän blodförgiftning (sepsis) o. s. v. Den af Weichselbauin 1887 närmare beskrifna s. k. diplococcus intracellularis framkallar däremot en mera specifik hjärnhinneinflammation, den s. k. epidemiska c e r e-brospinalmeningiten, hvilken i vårt land har gått under olika benämningar, såsom epidemisk h järnfeber, dragsjuka samt, efter vissa ställen för sjukdomens epidemiska utbredning inom Sverige, Kalmarsjuka, Västeråssjuka .etc. Denna form af hjärnhinneinflammation har på grund af länge, okänd etiologi och förhärjande .epidemiskt uppträdande ådragit sig en särskild uppmärksamhet. De första mera kända, ehuru mindre betydliga, epidemierna härskade i södra Europa i "början af 1800-talet. Sedan visade sig sjukdomen icke förr än 1837, då den uppträdde i södra Frank- rike, och de följande åren, till 1851, spred den sig vidare i Frankrike samt (i smärre epidemier) till Spanien, Italien och Danmark. 1854 uppträdde den ånyo, denna gång i Sverige, och har sedan visat sig i flera andra länder i Europa samt i Amerika. Ingenstädes torde den ha härjat så våldsamt som i vårt land. Den visade sig först i Blekinge, mot slutet af 1854, och utbredde sig under vintermånaderna "med tusentals sjukdomsfall" i denna provins och Kalmar län. I mars 1855 kände man redan 800 dödsfall, som den orsakat. Under de följande vintrarna spred den sig vidare öfver andra delar af Sverige, ända upp till Jämtland. På somrarna upphörde den nästån fullständigt. 1857 var antalet till Sundhetskollegium anmälda fall störst: 3,051 sjuka och 1,387 döda. Under tiden för farsotens härjande i Sverige, från 1854 till 1861, anmäldes 11,803 sjukdomsfall (sannolikt var antalet i verkligheten ej obetydligt större) och 4,165 dödsfall. De af provinsialläkarna till Sundhetskollegium ingifna rapporterna ha väsentligt bidragit till kännedomen om ifrågavarande sjukdom. Sammandrag af dessa finnas, af Wistrand, i tidskriften "Hygiea" (bd 18 och 19) samt i Sundhetskollegiums berättelse af 1861 (i "Bidrag till Sveriges officiella statistik"). En värdefull monografi öfver sjukdomen lämnades 1857 af A. F. Lindström i "Om den epidemiska meningi-tis cerebro-spinalis". Under de senare årtiondena har sjukdomen en mera sporadisk förekomst inom landet, och på senare tid ha epidemier mestadels uppträdt å några af våra militära öfningsplatser utan att dock få någon större utbredning. - Benämningen dragsjuka har användts äfven om en annan sjukdom, hvilken något liknar den epidemiska hjärnfebern och måhända därmed stundom förväxlats, nämligen den sjukdom, som uppkommer genom förtärande af mjöl, förorenadt med mjöldrygor (se E r got i sm). Förutom de nämnda mikroorganismerna kunna ock tuberkelbacillen och syfilisspi-rillen lokalisera sig till de mjuka hjärnhinnorna, speciellt med förkärlek å hjärnans undre yta samt därigenom framkalla svåra sjukdomstillstånd. Den tuberkulösa infektionen, som är vanligast hos tuber-kulösa barn, men icke sällan äfven hos äldre individer åstadkommer slutscenen vid den s. k. miliar-tuberkulosen och den s. k. galopperande lungsoten, är en af de vanligaste orsakerna till hjärnhinneinflammation. Alla af bakteriell smitta (med undantag af syfilis) framkallade hjärninflammationer gifva ungefär samma symtom. De viktigaste af dessa äro: hög, oregelbunden feber, våldsam hufvud-värk, yrsel, medvetslöshet, nackstyfhet, hvarvid hufvudet liksom dragés bakåt (häraf benämningen "dragsjuka"), symtom från det centrala nervsystemet, yttrande sig dels såsom retning i form af kramp (konvulsioner), dels i form af förlamning. Sistnämnda symtom blifva mest framträdande i sjukdomens sista stadier, eller då densamma, såsom så ofta är fallet, sprider sig ned utefter ryggmärgens mjuka hinnor, och ge sig tillkänna genom slapp förlamning af extremiteterna samt af blåsans och ändtarmens funktioner. Den tuberkulösa h järn i n flarn mation en leder nästan utan undantag till döden. De af andra bakterier orsakade inflammationerna äro nästan alltid lifsfarliga, men kunna stundom i lindrigare fall, särskildt hvad beträffar den epidemiska formen, gå tillbaka, så att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
