Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjärnsjukdomar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för hjärnans funktion i de partier, som
på grund af åderns tilltäppning förstöras
af brist på nutrition genom blodet, blir
naturligtvis ock likartad. Förhoppningarna på
en återgång af symtomen på grund af resorption
o. d. (se ofvan) äro dock mindre, emedan
det här icke är fråga om minskad funktion på
grund af tillfällig tryckstegring. Tromber
uppkomma lätt i arteriosklerotiskt förändrade
blodkärl och uppträda därför vid likartade
tillfällen som hjärnblödningar. Embolier
förutsätta i de flesta fall hjärtfel och
inträffa därför stundom i en tidig ålder samt
äro den vanligaste orsaken till hjärnslag
(hemiplegi) i unga år. — S. k. hjärnuppmjukning
(encephalomalaci, emollitio cerebri) betecknar
just den förstöring eller upplösning af
hjärnsubstansen med efterföljande ärr- eller
cystbildning, som i de flesta fall orsakas
af nyss nämnda proppbildningar inom hjärnans
blodkärl eller af mindre hjärnblödningar. Det
är en ålderdomsåkomma, som kan uppträda
akut eller kroniskt, stundom liknande en
hjärnblödning. Psykiska rubbningar äro härvid
dock vanligare än vid vanlig hjärnblödning,
under det att förlamningarna träda mera i
bakgrunden. — Verklig hjärninflammation,
d. v. s. en inflammationsprocess i själfva
hjärnsubstansen (icke blott i hinnorna), är
vanligen varig och leder till s. k. hjärnabscess.
Denna sjukdom kan vara s. k. embolisk,
i hvilken varinfektionen från ett annat ställe
(t. ex. lungan e. d.) genom blodströmmen förts
upp i hjärnan, eller fortledd vid varbildning
i omgifningen, t. ex. vid inflammationer i
öra eller näsa, efter skador (skott, stick
o. d. genom hufvudskålen). Hjärnabscessens
förlopp påminner ofta om en hjärntumör (se nedan)
men är ofta förenad med feber och kan äfven
förväxlas med variga hjärnhinneinflammationer (se
ofvan). De icke variga hjärninflammationerna
(encephalitis) äro sällsynta sjukdomar. De
träffas vanligen hos unga individer eller hos
alkoholister, ha utan tvifvel ett infektiöst
ursprung samt stå ofta i direkt sammanhang med
den akuta poliomyeliten (barnförlamning eller
den Heine-Medinska sjukdomen). De kunna ha sitt
säte dels i hjärnbarken, dels i kärnorna för
ögonmuskelnerverna, dels ock i nervkärnorna i
förlängda märgen. Symtomen af de kvarstående
rubbningarna variera naturligtvis i sammanhang
härmed. Utom dessa sjukdomar förekomma inom
hjärnan andra inflammationer eller sjukliga
förändringar, såsom en härdvis uppträdande,
s. k. multipel sklerosbildning, progredierande
nervkärnsdegenerationer, tillväxtrubbningar,
parasiter m. m., hvilka sjukdomar äro ganska
ovanliga och af underordnadt allmänt intresse. —
Hjärntumörer finnas af en mängd olika slag,
storlek och säte, och symtomen äro därför mycket
växlande. De mest förekommande äro gliomer och
sarkomer (se Svulst), hvilka vanligen uppträda
primärt, syfilitiska tumörer, s. k. gummata,
stora tuberkler, och i sällsynta fall kräfta,
hvilka båda sistnämnda äro sekundära och således
förutsätta tuberkulos eller kräfta på något annat
ställe inom kroppen. Vissa af hjärntumörerna,
speciellt gliomerna, kunna utveckla sig mycket
långsamt, under åratal, med en del ovissa symtom,
under det de öfriga hjärnsvulsterna vanligen växa
hastigare och sätta mera häftiga symtom. Alla
svulster åstadkomma en lokal förstöring på den
plats, där de sitta,
men därjämte småningom vanligen ett höjdt
allmänt hjärntryck. Deras symtomatologi växlar
naturligtvis efter svulstens säte, men oftast
medföra de hufvudvärk, rubbningar i synförmågan
af olika grad ända till blindhet, konvulsioner,
förlamningar m. m. Såväl hjärntumörer som
hjärnabscesser kunna aflägsnas genom operation. —
Hjärnvattusot (hydrocephalus) är en vanligen
under fosterlifvet börjande och under de
första lefnadsmånaderna sig utvecklande abnorm
samling af hjärnvätska inom hjärnkamrarna,
(hydrocephalus internus), med kroniskt förlopp
(h. chronicus) och med dunkel etiologi, till
skillnad från den vanligen genom inflammation i
hjärnhinnorna hastigt uppträdande h. acutus. Om
icke det med hjärnvattusot behäftade fostret
redan vid födelsen dukar under, brukar sjukdomen
snart medföra en betydlig förstoring af hufvudet,
som blir klotrundt med öfver det lilla ansiktet
starkt öfverskjutande panna, vida fontaneller och
stora öppna sömmar mellan de tunna isärsprängda
hufvudskålsbenen. Därvid utspännes hjärnan till
en tunn blåsa, störes eller upphäfves en del af
hjärnans funktioner, medförande lägre eller
högre grad af idioti, inskränkning i sinnenas
funktioner, kramp och förlamning m. m. I några
fall har hjärnvätskans vikt uppgått ända till
10—12 kg. och hufvudets omkrets till öfver
100. cm., under det 60 cm. är medelomfånget hos
en fullväxt människa. Sällan lyckas man att hejda
sjukdomen. I de flesta fall duka offren under i
första månaderna; några ha dock i decennier fått
släpa på sitt tunga hufvud, som de icke förmå
uppbära. Till den lindrigaste formen af akut
hjärnvattusot skulle man kunna räkna hjärnödemet
(ædema cerebri), men den härvid förekommande
ringa förökningen af hjärnmassans och hinnornas
vattenhalt torde rättast betraktas som beroende
på hjärnhyperemi. — Om hjärnbråck se
d. o.
F. B. (I. H.)
Hjärnskakning, med. Se Hjärnsjukdomar, sp. 853.
Hjärnskål, anat., den hvälfda del
af hufvudets ben, som innehåller hjärnan.
Se Hjässa och Hufvudskål.
G. v. D.*
Hjärnslag, med. Se Hjärnsjukdomar, sp. 854.
Hjärntryck, med. Hjärnan och ryggmärgen ligga
ej tätt intill de fasta väggar, som begränsa
hjärn-ryggmärgshålan, utan äro upphängda i en
vätska, cerebrospinalvätskan, som således äfven
inneslutes i den nämnda hålan. Denna vätska
utöfvar alltid ett lindrigt tryck på hjärnan,
men trycket kan af olika orsaker ökas, och då
uppstår lätt det sjukliga tillstånd, som kallas
hjärntryck. Cerebrospinalvätskan befinner
sig i ständig cirkulation i den meningen,
att vätska ständigt resorberas, men ny vätska
samtidigt afsöndras; inträffar nu en rubbning
i den riktningen, att afsöndringen sker för
hastigt eller resorptionen för långsamt, ökas
vätskemängden och tar mer utrymme i anspråk;
då hålans väggar äro endast helt obetydligt
eftergifliga, måste detta ökade utrymme vinnas
på hjärnans bekostnad. Detsamma blir förhållandet,
om innehållet i hjärnhålan ökas, t. ex. genom
en blodutgjutning eller en tumör i hjärnan
eller hjärnhinnorna, utan att vätskemängden
samtidigt minskas i motsvarande mån. Själfva
hjärnsubstansen låter emellertid icke komprimera
sig, men väl är detta förhållandet med de i
hjärnan förlöpande blodkärlen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
