- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
867-868

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjärtat ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hinnor, i dess muskelväggar, dess invecklade
klaffapparat eller i dess nerver och kärl. En
anatomisk anomali snarare än en sjukdom är
hjärtats läge i högra brösthalfvan i stället
för i den vänstra, s. k. dextrokardi (se
d. o.). Sjukliga och för patienten mer eller
mindre farliga symtom kunna däremot uppstå, då
hjärtat i ett eller flera hänseenden kvarstår på
den utvecklingsgrad, som det hade i moderlifvet,
i det att än de öppna kommunikationerna mellan
båda förmaken eller mellan båda kamrarna icke
behörigen sluta sig, hvarigenom arteriellt och
venöst blod sammanblandas, än pulmonalartären
är förträngd eller tillsluten, så att blodet
endast på omvägar och i otillräcklig mängd
kommer in i lungorna, än aorta är förträngd,
hvarigenom det arteriella blodets spridning
i kroppen försvåras. Medfödda valvelfel göra
dessa förhållanden ännu mera invecklade. Flera
af dessa fel medföra rubbningar i cirkulationen
med svår andnöd, blåröd färg (cyanos l. blåsot)
eller blekhet, och genom vissa af dem äfventyras
lifvets bestånd, dels därigenom, att hjärtats
kraft småningom icke räcker till för fullgörandet
af dess försvårade arbete, dels därigenom, att
dessa hjärtfel i hög grad disponera för andra
sjukdomar. Så t. ex. angripas ofta patienter
med förträngd pulmonalartär af lungtuberkulos.

Den hjärtat omgifvande hinnaktiga säcken
(perikardialsäcken), hvars inre blad
(pericardium) bekläder hjärtats yta, kan
inflammeras (pericarditis), hvarvid i
hjärtsäcken ofta bildas ett stort flytande
exsudat, som sedermera resorberas med eller utan
sammanväxning af perikardialbladen. Stundom
blir exsudatet varigt (pyopericardium),
någon gång gasblandadt (pneumopericardium),
antingen därigenom, att kommunikation uppstått
med luftvägarna, eller om exsudatet innehåller
gasbildande bakterier. Ofta blir hjärtat vid
utgjutning inom hjärtsäcken på ytan luddigt (cor
villosum
) af ett fibrinöst exsudat. I sammanhang
med kroniska sjukdomar, som medföra allmän
vattusot, blir äfven hjärtsäcken mer eller
mindre fylld med blodvatten, seröst, stundom
blodblandadt transsudat (hydropericardium). Men
äfven verkligt blod kan intränga i hjärtsäcken
(hæmopericardium) genom hjärtbristning,
yttre sår och vid sjukdomar, som föranleda
inre blödningar, såsom purpura, skörbjugg
m. m. Sällsynta äro tuberkler och kräfta i
hjärtsäcken.

En af hjärtats vanligaste sjukdomar
är inflammationer i hjärtmuskeln
(myocarditis). Dessa kunna vara antingen akuta
eller kroniska. De förra framkallas vanligen
af akuta infektionssjukdomar, såsom difteri,
blodförgiftningar (sepsis, pyemi), en del akuta
utslagssjukdomar o. s. v. Dessa myokarditer kunna
åstadkomma bestående förändringar och öfvergå
därigenom småningom i de kroniska formerna. Den
vanligaste orsaken till dessa senare återigen
är arterioskleros ("förkalkning") i hjärtats
egna artärer med häraf orsakad bristfällig
blodnutrition af hjärtmuskeln. Denna blir
häraf fläckvis degenererad, och dessa fläckar
ersättas småningom af bindväfsärr. Hvad som förr
i dagligt tal kallades fetthjärta är till
stor del just dylika sjukdomar i hjärtmuskeln
hos feta personer. Dock träffar man ofta hos
dessa individer insprängningar af fettväf mellan
muskeltrådarna, liksom äfven dessa senare efter
olika infektionssjukdomar och förgiftningar
kunna öfvergå i fett genom degenerationsprocessen.
Båda dessa förändringar
kunna naturligtvis på goda grunder kallas
för fetthjärta. Förstoringar af hjärtmuskeln
(s. k. hypertrofi) äro vanligen mest utpräglade
i den ena hjärthalfvan, hvarvid särskildt
kammarväggarna blifva ansenligt förtjockade,
men kunna ock omfatta hela hjärtat. Höggradiga
dylika förstoringar kunna medföra en väsentlig
ökning af hela hjärtats omfång, så att hjärtat
kan bli stort som ett oxhjärta, hvaraf termen
cor bovinum (af lat. bos, gen. bovis, oxe)
hämtats. Hjärthypertrofien är emellertid
sällan en enstaka, s. k. primär företeelse,
beroende på ansträngning och långvarig
funktionell öfverretning eller intoxikation
(alkohol) af hjärtat, utan oftast en sekundär
förändring, beroende på valvelfel och hinder
för blodcirkulationen, hvilka för en tid
öfvervinnas genom ökadt arbete af den växande
hjärtmuskeln (kompenserande hypertrofi). —
Förminskning af hjärtat däremot (atrophia
cordis
) är ett vanligt åldersfenomen och
träffas därför särskildt vid den naturliga
döden i ålderssvaghet (marasmus senilis). Vissa
sjukdomar, som medföra en utmärgling af kroppen
i dess helhet, såsom kräftsjukdomar, tuberkulos
o. s. v., åtföljas därför ock af en förminskning
af själfva hjärtat. I sällsynta undantagsfall
kan en hjärtförminskning äfven vara medfödd,
eller kan hjärtats tillväxt icke hålla sin
relation till ökningen af kroppens öfriga organ.

Hvad man i dagligt tal menar med
organiskt hjärtfel är ett följdstadium
af, att den serösa hinna, som bekläder
hjärtats inre, genom inflammationstillstånd
förändrats. Dylika hjärthinneinflammationer
kallas endokarditis och framkallas alltid
genom bakterieinfektion, särskildt
med mikrokocker. Bekant är, att samma
infektionsämnen, som framkalla reumatiska
sjukdomar, särskildt i lederna, ha en viss
benägenhet att angripa hjärthinnan eller
endokardiet, och att mottagligheten för dylika
hjärtsjukdomar är större, ju yngre den angripna
individen är. Dessa hjärthinneinflammationer
lokalisera sig med förkärlek i hjärtats klaffar
eller valvler, åstadkommande inflammatoriska
ojämnheter eller knottror i dessas slutningsändar
(endocarditis verrucosa) och kvarlämna vid
inflammationens utläkning ärriga förkortningar,
sammandragningar och sammanväxningar,
hvarigenom orsaken till de s. k. hjärtvalvelfelen
("hjärtfelen") är gifven. Valvelfelen bestå
nämligen i en bristande funktionsförmåga
vid valvlernas öppnande och slutande och
framkalla bl. a. abnorma hvirfvelströmningar
vid blodets passage genom hjärtat, hvilka
vid auskultation ge sig tillkänna genom
s. k. blåsljud. Valvelfelen äro i de flesta
fall obotliga och följa egaren genom
lifvet. De vanligaste dylika hos äldre
personer (s. k. förvärfvade hjärtfel, i
motsats till medfödda) äro otillräcklighet
(insufficiens) och förträngning (stenos)
i mitralisklaffarna samt otillräcklighet i
aortavalvlerna. Utom de organiska valvelfelen
finnas ock oorganiska valvelfel — utan sjukliga
förändringar i dessa. De uppkomma vanligen
i mitralis- eller trikuspidalisvalveln vid
en sjuklig förstoring (dilation) af vänstra eller
högra hjärtkammaren, hvarvid äfven valveln tänjes
så, att den blir relativt insufficient eller
slutningsoduglig. Utom af den s. k. verrukösa
endokarditen kan hjärtats inre serösa hinna
(endokard) blifva angripen äfven af en svårare
infektion med benägenhet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:59 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0454.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free