Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Hofwyl ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landboreformerna under 18:e årh. Vid de första
stegen i denna riktning (af änkedrottning
Sofia Magdalena, 1761, och grefve Bernstorff,
1764) upphäfdes den, och exemplet följdes
snart på en stor del af kronodomänen och af
icke få godsegare. Dock voro ännu 1784 icke
mindre än 270,000 tunnor hartkorn (nästan
3/4 af hela landets jord) hofveriskyldiga,
men under den följande tiden dels såldes ett
stort antal bondgårdar till själfegande bönder,
dels fastställdes, 1791—97, hofveriskyldigheten
för hvarje gård antingen genom öfverenskommelse
eller af särskilda regeringskommissarier. 1837
hade hofveriet så minskats, att det till fullo
utgjordes af endast 53,800 tunnor hartkorn samt
delvis af 26,500 (således knappt en tredjedel
emot 1784); och sedan nya lagar 1838 och 1850
ytterligare underlättat aflösningen, har det nu
nästan försvunnit. 1849 voro ännu 24,000 tunnor
hartkorn hofveriskyldiga förutom 32,300, som dock
voro nästan fria, men 1892 återstodo blott 2,700
tunnor och nästan alla i själfva verket fria.
E. Ebg.
Vid Skånes afträdande till Sverige (1658)
var hofveriskyldigheten där öflig både på
kronans och adelns jord. Å en del af kronans
egendomar aflöstes den mot rustningsskyldighet
redan af Karl XI, medan den på de öfriga under
slutet af 1600- och början af 1700-talet
till sin omfattning fastställdes genom
s. k. arbetskontrakt. Till följd af allmogens
klagomål öfver hofveriets alltför tryckande
börda ha de hofveriskyldiga kronohemmanen och
torpen l. gatehusen genom flera olika kungliga
beslut under 1800-talet erhållit rätt att aflösa
hofveriet emot en viss, på olika sätt bestämd,
årlig afgäld. Emellertid kan aflösningssumman
i vissa fall bli en tyngre börda än hofveriet
själf, och 63 63/64 hemman och 28 gatehus ha
också vägrat ingå på aflösningen.
Hofwyl [håf-], uppfostringsanstalter. Se
Fellenberg.
Hogaars, sjöv. Se Tjalk.
Hogar (Kel-ahaggar). Se I-moschar.
 |
William Hogarth.
(Efter ett själfporträtt.) |
Hogarth [hå͡u’gāth], William´, engelsk tecknare
och målare, f. 10 nov. 1697 i London, d. 26
okt. 1764, var den förste målare af mera
betydande originalitet i England och trädde i
medveten opposition mot det maniererade, falskt
idealistiska måleri, som i början af 1700-talet
representerades af Kent. Son till en landtman,
hade han i sin ungdom kämpat med armodet
och sökt sitt uppehälle med att teckna. Först
arbetade han hos en metallgravör, hvarvid
han fick skära namn, adresser och vapen
på metallplåtar. Därefter kom han i
tillfälle att utföra några vinjetter till
Butlers "Hudibras" och till Appulejus’ roman
"Den gyllene åsnan", hvilka väckte någon
uppmärksamhet. Men första gången H.
verkligen gjorde uppseende var, då han
karikerade en öfverdrifven altartafla af Kent,
hvilken han också
lyckades störta från den tron han
usurperat. Under tiden hade han studerat
lifvet omkring sig och småningom uppfostrat
sig själf till det värf han skulle uppfylla,
nämligen att blifva "den kraftfulle, ofta nog
brutale satirikern, den moraliserande, ofta
nog cyniske målaren i Englands 18:e årh., den
häftige motståndaren mot affekterad konvenans och
falsk elegans i konsten, till och med mot den
stora och ideala stilen" (Ph. Chasles). Efter
sin seger öfver Kent upptogs H. i Thornhills
ateljé, men han kunde icke gilla sin lärares
åsikter, utan hånade dem öppet. Däremot fann
han behag i dennes dotter, med hvilken han
ock gifte sig utan faderns tillstånd. För att
föda sin familj, medan han i två år lefde på
spänd fot med svärföräldrarna, slog han sig på
porträttmålning; men då han icke förskönade
sina original, utan snarare framdrog i ljuset
alla deras ofullkomligheter och karakteristiska
svagheter, råkade han snart i ogunst hos
allmänheten. Detta tvang honom slutligen
öfver till hans sanna sfär, nämligen satiren,
med hvilken han först gjort uppseende och till
hvilken hela samtiden kände sig dragen. Äfven
de förnämste litteratörerna, Addison, Swift och
Fielding, utmärkte sig på samma område, i det
de upptogo och framhöllo det omgifvande lifvets
svaga sidor. Detta vardt nu inom konsten H:s
uppgift, för hvilken han lefde och dog, under en
hårdnackad strid mot den mänskliga lasten och
fåfängan, och han skaffade sig därmed en mängd
fanatiska motståndare. Så uppträdde han genast
mot den i England efter Karl II:s tidehvarf
florerande otukten med en serie af 6 gravyrer,
i hvilka han utan barmhärtighet skildrade dess
drag. Denna serie var The harlot’s progress
(en glädjeflickas utveckling), med hvilken han
grundlade sin lycka och äfven försonade sig med
sina svärföräldrar. Därpå följde snart en ny
serie af 8 gravyrer, som framställde en rumlares
utvecklingshistoria, The rake’s progress,
hvilken väckte en storm af ovilja, emedan den
klass af unga män, som därmed brännmärktes,
länge varit ansedd som den förnämsta i
samhället. Därefter kom Äktenskap på modet (i
olja, i Londons nationalgalleri; se planschen,
som ur serien återger Toalettscen), Dagens fyra
tider, Nomadiserande skådespelerskor m. m. Inom
denna gräns var och är H. en mästare. Försökte
han sig däremot inom någon mera ädel och gratiös
genre, misslyckades han (såsom i Mose, funnen af
Faraos dotter), likasom han äfven å andra sidan
kunde åstadkomma endast öfverdrifna karikatyrer
och parodier utan värde, ofta obegripliga och
rebusartade, såsom Lättrogenhet, Fanatism och
vidskepelse, England och Frankrike m. fl. Andra
serier, såsom Tuppfäktningen, Parlamentsvalen,
Flit och lättja, hvilka särskildt slogo an
på folket, förde honom till höjdpunkten af
anseende och popularitet. Genom dessa sina
arbeten hade H. vunnit ära och äfven en oberoende
ställning. Emellertid hade han icke dess mindre
många vedersakare, hvilka sade, att han saknade
system och upphöjdhet i sina åsikter, att han
icke hade förstånd om det sköna. För att tysta
ned dessa kritiska stämmor sammanskref H. sitt
berömda arbete Analysis of beauty (1753), i
hvilket han sammanfattade sina idéer, framställde
principerna för skönheten och, i opposition mot
den äldre ideala skolans användande af den räta
linjen, framhöll betydelsen af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbk/0495.html
