Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 951-952 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hohenmauth ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ueber die anwendung der feldartillerie (1869; öfv. till svenska),
Militärische briefe (3 bd, 1884—85, bd I, III, 2:a uppl. 1886, bd II, 3:e uppl. 1890, öfv. till svenska) och
Strategische briefe (2 bd, 1887).
Efter hans död utgafs
Aus meinem leben (4 bd, 1897—1906).

5. Hermann, furst von H.-Langenburg, ståthållare
i Elsass-Lothringen, f. 31 aug. 1832 i Langenburg
(i Württemberg), var först militär i württembergsk
och österrikisk tjänst, öfvertog vid faderns död
1860 familjegodsen, blef 1862 badensisk general
och deltog som sådan i 1870—71 års krig.
1871—78 var H. medlem af tyska riksdagen,
sedan 1878 som andre vice-president,
och efterträdde okt. 1894 furst Chlodwig H. som
ståthållare öfver Elsass-Lothringen, liksom
denne fullföljande en i det hela moderat, men
afgjordt rikstysk politik. Han afgick hösten
1907. — H:s äldste son, arfprins Ernst zu
H.-Langenburg, f. 13 sept. 1863, var regent
i Sachsen-Koburg-Gotha under hertig Karl
Edvards minderårighet 1900—05 och därefter
jan.—sept. 1906 interimistisk direktor för
tyska kolonialdepartementet. H. är sedan 1906
led. af tyska riksdagen.
1—3 o. 5. V. S—g. 4. C. O. N.

Hohenmauth (tjech. Vysaké Mýto), stad i östra Böhmen, vid Elbes
biflod Loučna. 9,503 inv. (1900). Tillverkning af socker, likörer, maskiner m. m.
J. F. N.

Hohensalza [håhensaltsa]. Se Inowrazlaw.

Hohenschwangau [håhen-], kungligt slott
i bajerska reg.-omr. Schwaben-Neuburg, 3 km.
s. ö. från Füssen. Slottet, byggdt 1538—47
på samma ställe, där en borg befann sig redan
på 1100-talet, var i början af 1800-talet nästan
en ruin, men kronprins
Maximilian (sed. Maximilian II), som 1832
förvärfvade det, lät fullständigt restaurera och
på det praktfullaste pryda det (se fig.). Det
var en älsklingsplats för konung Ludvig II,
som uppförde ännu ett slott, Neuschwanstein,
nära det äldre. Jfr arbeten af Muffat (1837),
Hormayr (1842) och v. Kobell (1898).

Det restaurerade Hohenschwangau (bild från 1840-talet).

Hohenstaufen [håhen-]. 1. (Hoher Stauffen)
En 684 m. hög, brant bergkägla i Rauhe Alb i
württembergska Donaukretsen, nära Göppingen,
med ruiner af den hohenstaufenska kejsarsläktens
stamborg, som uppfördes 1070 och förstördes i
bondekriget 1525.

2. (Staufer) Tysk fursteätt, som
1138—1208 och 1215(1212)—54 innehade tyska
konungatronen. Dess stamfader var Friedrich
von Büren (d. 1094), hvilkens son, Fredrik I
(d. 1105) 1079 erhöll hertigdömet Schwaben i
förläning samt förmäldes med kejsar Henrik IV:s
dotter Agnes. Fredrik byggde borgen Stauffen
l. Hohenstaufen, efter hvilken ätten fick sitt
namn. Fredrik I hade två söner, af hvilka den äldre,
Fredrik II (1105—47), blef hertig af Schwaben och
den yngre, Konrad III, af sin morbroder, kejsar
Henrik V, 1115 erhöll hertigdömet Franken.
Vid Henrik V:s död, 1125, gjorde Fredrik II,
ehuru utan framgång, anspråk på tyska
konungatronen. Till konung valdes hertig
Lothar af Sachsen. Denne låg nu, understödd
af Bajerns hertig, welfen Henrik den stolte,
i en långvarig fejd med hohenstauferna, och
härigenom föddes den mångåriga kampen
mellan guelfer (welfer) och ghibelliner
(hohenstaufer). Konrad valdes i Mainz 1127
till motkonung, men de båda bröderna måste
1135 underkasta sig Lothar, hvilken lät dem
behålla sina besittningar. Då Lothar 1137
afled, blef Konrad, med förbigående af Henrik den
stolte, vald till tysk konung (1138), och han
efterträddes 1152 af sin brorson, den berömde
Fredrik I Barbarossa, hvilken i sin ordning
1190 följdes af Henrik VI. Denne var förmäld
med Konstantia, arfvinge till Sicilien och
Neapel, samt utvidgade 1194 det hohenstaufenska
husets besittningar med detta konungarike.
Efter hans död, 1197, ärfde hans treårige son,
Fredrik II, Sicilien, medan Henriks broder,
Filip af Schwaben, af hohenstaufenska partiet
valdes till tysk konung. Till motkonung
valde welferna Henrik Lejonets son,
Otto IV, och denne blef, sedan Filip 1208
mördats, ensam konung och 1209 kejsare, men
redan 1212 uppställde påfven Innocentius III
den unge Fredrik af Sicilien som motkonung,
och han blef 1215 allmänt erkänd i Tyskland.
1220 kröntes han såsom Fredrik II till romersk
kejsare och 1229 till konung af Jerusalem.
Vid hans död föll det hohenstaufenska huset
från den höga maktställning, som det i mer än
hundra år intagit. Visserligen efterträddes
han 1250 som tysk konung af sin son, Konrad IV,
och denne lyckades i början något så när
häfda sin ställning gentemot motkonungen
Vilhelm af Holland, men lämnade 1251 Tyskland
för att söka rädda sina italienska
besittningar. Han lyckades häri
och stod just i begrepp att åter vända
sig norrut, då han 1254 plötsligt afled.
Till hans efterträdare som Siciliens konung
valdes hans halfbroder, Manfred, men denne
stupade 1266 vid Benevento i strid mot
den af påfven inkallade Karl af Anjou, hvilken
därefter tog riket i besittning. Konrad IV:s
son, Konradin, gjorde 1267 ett försök att
återtaga sitt fädernerike, men blef 1268
slagen vid Tagliacozzo och s. å. afrättad.
Med honom utslocknade hohenstaufenska ättens
legitima linje på svärdssidan. 1272 dog kejsar
Fredrik II:s naturlige son konung Enzio i
bolognesernas fängelse och 1279 Fredriks sista
dotter Katarina som nunna i ett franskt kloster.
Hohenstaufernas anspråk på Sicilien öfvergingo
till konung Peter III af Aragonien, gift med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>