- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
961-962

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holbach ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

då Karl Holgersson (Gera) lät göra detsamma, och
1567, då bråtar äfven anordnades, men utan att
Daniel Rantzaus återtåg från Östergötland till
Skåne i början af 1568 däraf omöjliggjordes. I
maj 1611 intog hertig Johan ett befäst läger i
H:s pass till flank- och ryggstöd för Karl IX:s
här under dess marsch mot Kalmar; och 1612
anlade hertigen en skans på östra H. Ehuru H. var
obygd under medeltiden och långt senare, funnos
alla nuvarande socknar redan på 1400-talet
med undantag af Trehörna, som bildades på
1640-talet, och Blåvik, som uppstod genom
afsöndringar från Ekeby och Rinna på 1870-talet.
L. W:son M.

Holbach [ålba’k], Paul Henri Thierry
(eg. P. Heinrich Dietrich), baron d’H., fransk
filosof, f. 1723 i Edesheim vid Landau i Pfalz,
d. 1789 i Paris, uppfostrades i Paris och lefde
som rik man där och på sitt slott därutanför
samt samlade i sitt gästfria hus flera af tidens
främsta franska författare. Han egnade sig åt
kemiska studier och skref artiklar i detta
ämne för Encyklopedien. Under inflytande af
Diderot väcktes hans filosofiska intressen,
och 1770 utgaf han Système de la nature, ou
des lois du monde physique et du monde moral

(ny uppl. 1821—22). På titelbladet angafs som
författare den tio år förut döde Mirabaud,
men snart blef det bekant, att H. var
utgifvaren. Arbetet tyckes emellertid vara
frukten af de samtal i filosofiska ämnen, som
förts i H:s hem, och man räknar som medarbetare
däri Diderot, Naigeon, matematikern Lagrange
och Melchior Grimm. Bokens slut präglas af en
entusiastisk stil, hvari man trott sig igenkänna
Diderots penna. Annars är dess framställning
torr och systematisk, h. o. h. utan fransk
esprit. Goethe karakteriserar den också
i "Wahrheit und dichtung" som "grau,
cymmerisch, totenhaft". Men den väckte
genast ett oerhördt uppseende och har sedan
kallats "materialismens bibel". Några nya
filosofiska tankar innehåller den dock icke,
men den chockerade t. o. m. Voltaire genom
den hänsynslösa, nästan entusiastiska ateism,
som däri förkunnades. En populärare form sökte
H. gifva sina materialistiska teorier i Le bon
sens, ou idées naturelles opposées aux idées
surnaturelles
(1772). Personligen skildras
H. som en anspråkslös och synnerligen välvillig
och välgörande man. Hans hufvudtendens är att
befria människorna från den vidskepliga tron på
en öfversinnlig värld och återföra dem till
naturen. I verkligheten finnes intet annat än
den genom sig själf existerande materien och
dess rörelser, som regleras af sträng, mekanisk
nödvändighet. Någon från materien skild själ
behöfva vi ej antaga, då materien själf eger
kraft eller rörelseförmåga. Själslifvet är intet
annat än rörelser i hjärnans molekyler af samma
slag som de, hvilka ligga till grund för jäsning,
näring och tillväxt. Tron på viljans frihet år
en meningslös dogm; äfven människans handlingar
äro af nödvändigheten bundna led i naturens stora
mekanism af aktioner och reaktioner. Odödligheten
finnes endast i minnet hos de efterlefvande. Och
vill man i ordet Gud inlägga en rimlig betydelse,
så kan därmed betecknas endast den aktiva
naturen. Äfven etiken hvilar på fysiologisk
grund: hvad tröghet, attraktion och repulsion
äro i fysiken, det är i moralen egoism, kärlek
och hat. All vår sträfvans mål är en varaktig
lycka; handlingarnas
väl förstådda förhållande till detta mål
bestämma deras moraliska värde. Den farligaste
fienden till denna naturliga världsförklaring
och lifsåskådning har varit och är religionen,
som grundar sig på människornas nästan outrotliga
förkärlek för det hemlighetsfulla och underbara,
men som ytterligare hållits vid makt genom
prästernas egoism. Från deras välde dröjer
det väl länge, innan den stora massan kan
befrias. Men H. hoppas på framtiden. Det gifves
blott en sanning, och sanningen kan aldrig
skada. Den måste därför förkunnas för alla.
S—e.

illustration placeholder
H. Holbein d. ä. (Själfporträtt.)

Holbein [hå̄lbajn]. 1. Hans H. den äldre,
hufvudmannen för den i måleriets historia berömda
familjen H., var son af en garfvare och föddes i
Augsburg, sannolikt 1460 eller något senare. Sina
första studier gjorde han med Martin Schongauer
till förebild, hvarjämte hos honom skönjes äfven
ett flandriskt inflytande, dels i hans tidigaste
porträttbilder, dels i det lugn och den måtta,
som utmärkte hans äldsta kompositioner. Så är
förhållandet i hans bevisligen tidigaste arbeten,
fyra bilder i Augsburgs domkyrka från 1493,
med gripande och naivt innehåll, samt äfven
i flera småbilder med
madonnan och barnet, hvilka särskildt påminna
om flandrisk teknik. Men detta inflytande
undanträngdes snart af Schongauers stil i flera
stora följder af passionsbilder, t. ex. den i
dominikankyrkan i Frankfurt a. M., utgörande
sju taflor (1502), m. fl. I dem återfinner man
förebildens våldsamma skildring af förloppet
och fula typer hos det åskådande folket, men
därjämte stundom vackra detaljer och alltid
en slående förmåga i individualisering och
karakteristik, hvarförutom färgen är harmonisk,
glad och lysande. Flera bilder i Augsburgs
galleri visa samma riktning, men ock ett
afgjordt framåtskridande till en friare, mera
modern stil. — Med 1508 inträdde en ändring
i H:s framställningssätt. Han lämnade sina
gamla typer och öfvergick till en bredare,
mera storvulen realism i det nya århundradets
anda, hvarjämte han gjorde bekantskap med
renässansens arkitektur och ornamentik, hvilka
han med fullt medvetande anbragte i sina
nya verk. Han var då omkr. femtio år gammal,
men hängaf sig med ungdomsfriska känslor åt
den nya stilen, som visade sig äfven i hans
formgifning och modellering. Utom ett vackert
altarverk i Augsburg, bland hvars bilder märkes
Den hel. Anna med madonnan och barnet (1512),
samt ett manligt porträtt i Darmstadt (1515)
räknas till denna period mästarens förnämsta
verk: Sebastian-altaret (i Münchens galleri), med
S. Barbara och S. Elisabet på dörrarnas insidor,
ypperliga figurer, i synnerhet den sistnämnda,
som är utmärkt af en verkligt kunglig storhet och
adel. Till samma tid höra äfven två altarflyglar,
utförda grått i grått

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:00:14 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0505.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free