- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
1023-1024

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holst ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

omfattar 8,385 kvkm. med omkr. 925,000
inv. (1905). Mellersta delen af landet
utgöres af Lüneburghedens fortsättning,
en delvis ljung- och skogbevuxen sandslätt;
östra delen är en utmärkt fruktbar, kuperad
nejd, och i v. utbreder sig ett 7–22 km. bredt
marskland, det gamla Dithmarschen. De förnämsta
vattendragen äro gränsfloderna Elbe och Eider
samt Trave och Schwentine. H:s forna hufvudstad
var Glückstadt. Om H:s näringar, förvaltning
m. m. se Schleswig-Holstein.

Det landområde, som nu kallas H., hette i
äldre tider Nordalbingia och omfattade fyra
landskap, Dithmarschen (i v.), Stormarn (i s.),
Holstein (midt i landet) och Wagrien (i ö.),
samt beboddes hufvudsakligen af sachsare,
hvilka i Dithmarschen voro blandade med
friser. I Wagrien bosatte sig obotriter (en
slavisk stam) i förbund med Karl den store,
som 804 eröfrade Dithmarschen, Stormarn och H.,
hvarefter de två sistnämnda länderna uppgingo i
hertigdömet Sachsen, under det att Dithmarschen
kom att tillhöra grefvarna af Stade. Lothar af
Supplingenburg, som 1106 blef hertig af Sachsen,
förlänade 1110 grefskapen H. och Stormarn
åt Adolf I af Schauenburg (d. 1128). Dennes
efterträdare, Adolf II (1128–64), förvärfvade
1143 Wagrien, hvilket den tyske konungen Otto I
(936–973) första gången kufvat. Den krigiske
och äregirige Adolf III (1164–1203, d. 1225)
erhöll vid Henrik Lejonets fall Dithmarschen,
men förlorade detta till Danmark 1200 och
blef 1201 tillfångatagen af danske konungen
Knut VI:s broder, hertig Valdemar, själf
konung 1202 och senare kallad Valdemar Sejr,
som 1203 tvang honom att afträda alla sina
besittningar till Danmark. Hans son, Adolf IV
(1203–39, d. 1261), återtog sina fäders land,
sedan Henrik af Schwerin 1223 tillfångatagit
Valdemar Sejr, samt blef 1225 af Valdemar
erkänd som grefve af H. Sedan han 1239 nedlagt
regeringen, styrde samfälldt hans båda söner,
Johan I i Kiel (1239–63) och Gerhard I i Itzehoe
(1239–90); först efter Johans död delades
landet. Dennes söner grundade 1273 linjerna
H.-Segeberg (utdöd 1308) och H.-Kiel (utdöd
1321), och 1290 bildade Gerhards söner linjerna
H.-Plön, H.-Schauenburg och H.-Rendsburg. I
förhållande till Tyska riket och närmaste
länsherren, hertigen af Sachsen-Lauenburg,
utgjorde dock H. fortfarande en politisk
enhet. Den andre grefven af H.-Rendsburg,
Gerhard III den store (1304–40), tilltvang sig
1330 Fyn som ärftlig förläning och 1332 hela
Nörrejylland som pant för krigskostnader af
konung Erik Menveds efterträdare i Danmark,
Kristofer II (1319–32), samt utöfvade som sin
systerson hertig Valdemars förmyndare styrelsen
öfver Sönderjylland (till 1336). Hans stora
välde sönderföll efter hans död, men hans son
Henrik II den järnhårde (1340–85)
lyckades 1375 vid danska hertigsläktens utgång
bemäktiga sig Sönderjylland, hvarpå fadern 1326
vunnit anspråk, och drottning Margareta såg sig
1386 tvungen att öfverlämna detta land, som
sedermera kallades Slesvig, som ärftligt län
åt Henriks son Gerhard VI (1385–1404). Sedan
huset H.-Plön 1390 utdött, förenade han 1403
hela H. utom området Pinneberg, som tillhörde
linjen H.-Schauenburg, och Dithmarschen; på ett
tåg mot dithmarscherna stupade han.
Hans söner, Henrik IV (1404–27) och Adolf VIII
(1427–59), kämpade med framgång omkr. 25 år mot
konung Erik af Pommern, hvilken förgäfves sökte
åt Danmark återvinna Slesvig. När Adolf 1459
afled utan afkomlingar, skulle de holsteinska
länderna tillfallit den schauenburgska grenen
och Slesvig som ledigt län indragits till
danska kronan. Men danske konungen Kristian I
af Oldenburg, som var Adolfs systerson,
lät af ridderskapet i Slesvig och H. välja
sig
till dessa länders herre 1460, hvaremot
han s. å. i de s. k. landsprivilegierna
försäkrade, att de båda länderna aldrig
skulle åtskiljas.
Ej långt därefter afstod
den pinnebergska linjen för 41,500 gulden
från sina arfsanspråk. Förbindelsen mellan
det danska Slesvig och det tyska H. stärkte på
sin tid danska väldet, men skulle i framtiden
bära onda frukter för Danmark. H. upphöjdes
1474 till hertigdöme af kejsar Fredrik III,
och därmed införlifvades Dithmarschen,
till en början dock endast till namnet. Efter
Kristians död (1481) blefvo hans båda söner,
Hans och Fredrik, 1482 gemensamt hyllade som
hertigar af Slesvig och H., och 1490 företogo
de på Gottorps slott (i södra delen af Slesvig)
en delning af hertigdömena, hvarvid konung Hans
(d. 1513) erhöll det efter slottet Segeberg (i
Holstein) uppkallade segebergska området och
Fredrik det gottorpska. När Fredrik efter sin
brorson Kristian II:s afsättning 1523 valdes
till konung i Danmark och Norge, upphörde denna
delning af hertigdömena. Under Fredriks regering
(1523–33) vann reformationen insteg i Slesvig och
H. 1544 delade hans tre äldsta söner hertigdömena
så, att konung Kristian III (1534–59) erhöll
Sönderborg, hertig Hans d. ä. (d. 1580) Haderslev
och hertig Adolf (d. 1586) Gottorp. Från denne
Adolf härstammar det ryktbara holstein-gottorpska
huset,
som 1751–1818 satt på Sveriges tron samt
ännu innehar kejsardömet Rysslands (sedan 1762)
och storhertigdömet Oldenburgs (sedan 1773). Den
haderslevska linjen utdog (1580) med sin
stiftare, och dess område delades mellan linjerna
Sönderborg och Gottorp. Gemensamt regerade
dessa öfver prelater, ridderskap och städer. Den
sönderborgska hade emellertid förgrenat sig i
två linjer, den kungliga och den hertigliga, enär
konung Fredrik II (1559–88), Kristian III:s son,
1564 gifvit några områden i Slesvig och H., ehuru
utan andel i regeringen, åt sin yngste broder,
Hans d. y. (d. 1622), från hvilken den ryktbara
slesvig-holstein-sönderborg-augustenborgska
linjen
(se Augustenborg)
härstammar. Medlemmarna af kungliga och
gottorpska grenarna voro, såsom hertigar af
H., vasaller af Romerska riket; men hertigen
af H.-Gottorp var tillika för sin andel af
Slesvig länspliktig under danska kronan. Enligt
tysk länsrätt voro alla linjerna – äfven den
hertigliga sönderborgska – arfsberättigade
till H., och enligt fördraget i Odense 1579
blef samma arfsordning gällande i Slesvig. Då
linjen H.-Schauenburg 1640 utslocknade, delades
dess land mellan Danmark och den gottorpska
grenen. (Den gottorpska andelen såldes dock 1649
till Christian Rantzau och blef 1650 förklarad
för ett riksomedelbart grefskap, Rantzau,
som 1721 införlifvades med den kungliga delen af
H.) H:s historia under de följande århundradena
bestämmes hufvudsakligen af striderna mellan den
kungliga sönderborgska linjen och det gottorpska
huset, hvilket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:25 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0540.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free