Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holst ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
både genom äktenskapliga och politiska band
förenades med Danmarks fiender, de svenske
konungarna. Konung Karl IX tog till gemål en
prinsessa af detta hus, hertig Adolfs dotter,
Kristina. Hertig Adolfs efterträdare voro
Fredrik (1586—87), Filip (1587—90), Johan
Adolf (1590—1616) och Fredrik III (1616—59),
som förmälde sin dotter Hedvig Eleonora med
Karl X Gustaf, deltog i dennes krig mot Danmark
och genom freden i Roskilde (1658) förvärfvade
suveränitet öfver sin andel af Slesvig; och trots
alla Danmarks fientliga mått och steg bibehölls
denna suveränitet med svensk hjälp af Fredrik
III:s son Kristian Albrekt (1659—94)
och sonson Fredrik IV (1694—1702), Karl XII:s
svåger. Under Stora nordiska kriget (1700—21),
som till en del framkallades af Danmarks angrepp
på Holstein-Gottorp, nödgades danske konungen
i början lämna detta i fred efter Karl XII:s
landstigning på Själland (1700); men 1713, efter
Stenbocks kapitulation vid Tönning, bemäktigade
han sig den gottorpska andelen af Slesvig,
och 1721 förenades denna med den kungliga,
sedan Sverige i freden i Frederiksborg (1720)
förbundit sig att icke understödja Karl XII:s
systerson Karl Fredriks (1702—39) anspråk på det
slesvigska området. Successionsordning i hela
Slesvig blef då den danska Kongeloven (af 1665),
enligt hvilken arfsrätt tillkom både manliga
och kvinnliga ättlingar af konung Fredrik III
(1648—70), medan arfsrätten enligt 1579 års
fördrag var agnatisk, men utsträckt till alla
ättegrenarna af sönderborgska och gottorpska
husen. — Genom hertig Karl Fredriks gifte
med kejsar Peter I:s dotter Anna erhöll hans
son Karl Peter Ulrik 1762 Rysslands
kejsarkrona. Då han, såsom kejsare kallad Peter
III, s. å. på kejsartronen efterträddes af sin
gemål, Katarina II, blef hans son Paul (1762—73)
hertig af H.-Gottorp, och denne afträdde sitt
hertigdöme till konung Kristian VII af Danmark
genom det s. k. mageskiftet 1773, men fick i
ersättning Oldenburg och Delmenhorst. Dessa
länder skänkte han s. å. åt sin farfars kusin
Fredrik August. (En broder till denne, Adolf
Fredrik. hade 1751 blifvit svensk konung.) —
Hela H. hade sålunda blifvit förenadt med
Danmark, men var fortfarande ett tyskt län,
tills Kristian VII genom Tyska rikets upplösning
1806 blef suverän furste öfver H. Då Tyska
förbundet 1815 upprättades, inträdde konungen
af Danmark för H. och Lauenburg som medlem
däri. Ridderskapet i H. och i det under tidernas
lopp till stor del förtyskade Slesvig fordrade
emellertid, att den ständerförfattning, som
tyska förbundsakten garanterade H., skulle
blifva gemensam för H. och Slesvig. Den
"schleswig-holsteinska rörelsen" vann ökad
styrka och understöd af städernas liberala
borgare efter julirevolutionen 1830; landtfogden
U. J. Lornsen yrkade i flygskriften "Ueber das
verfassungswerk in Schleswig-H." (s. å.), att
Slesvig och H. såsom en stat med egen författning
och förvaltning skulle i personalunion förenas
med Danmark: "blott konungen och fienden borde
vara gemensamma". Konung Fredrik VI upprättade
också 1834 för de båda hertigdömena en gemensam
regering, på Gottorps slott, och en gemensam
högsta domstol, i Kiel, men de fingo särskilda
ständerförsamlingar. Jäsningen ökades, då hertig
Kristian August af Augustenborg (se
Augustenborg), i egenskap af hufvudman för
den äldre af de båda kvarlefvande hertigliga
sönderborgska linjerna, 1837 uppträdde med
arfsanspråk på Slesvig och H., ifall danska
konungahusets mansstam utdoge — anspråk, som
voro grundade endast i fråga om Holstein. För att
lugna stämningen i hertigdömena utnämnde konung
Kristian VIII hertig Kristians broder Fredrik (se
Augustenborg) till ståthållare och kommenderande
general i Slesvig och H. (1842). Slutligen
förmåddes han dock af missnöjet i Danmark att
1846 genom ett öppet bref förklara "Kongelovens"
tronföljdsordning gällande i Slesvig och uttala
sin önskan att äfven bevara Holstein förenadt med
Danmark, hvarpå ståthållaren afgick. Men det var
icke möjligt för honom eller hans efterträdare,
Fredrik VII (1848—63), att kväfva den
schleswig-holsteinska rörelsen; underrättelsen om
februarirevolutionen i Frankrike ökade jäsningen,
och 23 mars 1848 höjde schleswig-holsteinarna
upprorsfanan. Kriget, hvari de upproriske
erhöllo understöd af Tyska förbundet (se vidare
Slesvigska krigen), slutade med upprorshärens
upplösning 1851. Slesvigs och H:s ställning
till Danmark ordnades därefter så, att för
alla tre länderna upprättades en gemensam eller
s. k. helstats-författning ("fællesforfatning"),
1855, medan hvarje land fick sin särskilda
provinsförfattning. Tronföljdsfrågan
afgjordes genom fördraget i London mellan de
fem stormakterna och Sverige-Norge 1852, då
hertig Kristian af Glücksburg (som tillhörde
en yngre gren af sönderborgska huset, urspr.
kallad H.-Beck) erkändes som tronföljare i
Danmark och hertigdömena efter den barnlöse
Fredrik VII och tronföljden inom hans släkt
gjordes agnatisk. På denne hertig Kristian hade
kejsar Nikolaus af Ryssland 1851 öfverflyttat
sina arfsanspråk på H. såsom hufvudman för
den holstein-gottorpska linjen, och äfven
hertigens gemål, Louise af Hessen-Kassel,
Kristian VIII:s af Danmark systerdotter, som
efter sin moders och sina syskons afsägelse var
närmaste arfvinge till Danmark, öfverflyttade
på honom sina anspråk på danska tronen. Denna
tronföljdsordning bekräftades af danska riksdagen
1853, sedan hertig Kristian af Augustenborg
1852 för sig och sin familj lofvat att aldrig
framställa några anspråk på hertigdömena. —
Både danskar och tyskar voro missnöjda med
helstatsförfattningen, och danska regeringen
måste 1858 upphäfva den i fråga om H. Senare
utsöndrades detta land 30 mars 1863 ur helstaten,
hvarefter en för Danmark och Slesvig gemensam
författning (den s. k. "novemberförfattningen")
18 nov. s. å. utfärdades. Tre dagar förut (15
nov.) hade Fredrik VII aflidit och efterträdts
af Kristian IX, och vid underrättelsen därom
förklarade sig hertig Fredrik af Augustenborg
för hertig i Slesvig och H. trots sin fader
Kristians afsägelse. Österrike och Preussen
gjorde nu gällande, att "novemberförfattningen"
strede mot 1851—52 gifna löften, att Slesvig
ej skulle förbindas närmare än Holstein med
Danmark; och då Danmark vägrade tillåta,
att de tyska stormakterna besatte Slesvig,
tills den upphäfts, började dessa krig. (Se
Slesvigska krigen.) Genom freden i Wien 30
okt. 1864 afträdde Danmark både H., Slesvig
och Lauenburg. De mindre tyska staterna och
den tyska befolkningen i hertigdömena själfva
voro för dessas öfverlämnande till hertigen af
Augustenborg, men genom fördraget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
