- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
1047-1048

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Homarus ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillkommit under senare och delvis vidt skilda
tider, hvadan endast Iliaden och Odysséen
kunna göra anspråk på att gälla som "homeriska
sånger". — Iliaden för oss direkt in i
krigshändelserna utanför Troja. Redan in på
tionde året har det genom den sköna Helenas
bortröfvande upptända kriget mellan greker,
här kallade akéer, danaer, argeier (argiver),
och trojaner rasat med växlande framgång. Men
nu synes det på väg att afgöras till grekernas
fördärf därigenom, att Akilles, myrmidonernas
höfding och grekernas stridbaraste hjälte,
djupt förolämpad af öfverbefälhafvaren,
konung Agamemnon, vägrar att vidare deltaga i
striden. Utan honom kunna grekerna ej hoppas
på en lycklig utgång af kriget, helst som
hans moder, gudinnan Thetis, genom sina böner
bevekt Zeus att gifva trojanerna seger, så
att grekerna må få dyrt gälda den hennes son
tillfogade skymfen. Trojanerna, anförda af
den väldige Hektor, storma redan det grekiska
lägret och sätta eld på en del af skeppen. Vid
denna öfverhängande fara tillåter Akilles
omsider sin vän och vapenbroder Patroklos att,
iklädd Akilles’ egen gudasmidda vapenrustning,
i spetsen för myrmidonernas skaror rycka ut mot
fienden. Efter glänsande vapenbragder stupar
Patroklos för Hektors lans, och med knapp
nöd lyckas man rycka hans lik ur fiendens
händer. Vid sorgebudskapet härom upptändes
Akilles af begär att hämnas vännens död och
låter sin harm öfver den lidna oförrätten fara,
sedan dessutom Agamemnon gifvit honom fullständig
upprättelse. Hans uppträdande ger sakerna en
ny vändning. Oemotståndligt bryter han fram i
striden, i hvilken med Zeus’ tillstånd gudarna
själfva taga del. Grekerna segra, trojanerna
fly, och själfve Hektor ryggar tillbaka för att
sammandrabba med den fruktansvärde. Han tvingas
dock slutligen att hålla stånd och faller,
genomborrad af Akilles’ lans, hvarefter hans
blodiga lik bortsläpas i stoftet, bundet vid
segrarens stridsvagn. I nio dagar firas sedan med
stor pomp Patroklos’ likbegängelse, och hvarje
dag släpas ånyo Hektors lik kring grafkullen,
till dess Akilles slutligen låter beveka sig att
utlämna det till Hektors åldrige fader, Priamos,
Trojas konung, som bönfallande infunnit sig i
hans tält, hvarefter Iliaden slutar med Hektors
af trojanerna anordnade jordafärd. — Odysséens
handling är förlagd vid pass tio år senare,
då hjälten Odysseus, Ithakas härskare, hvilken
likaledes med utmärkelse deltagit i kriget, efter
mångåriga irrfärder och vedermödor ensam och
okänd återkommer till sin ö, där han finner sin
trogna gemål, Penelopeia, omhvärfd af närgångna
och pockande friare, hvilka på det skamlösaste
sätt föröda hans hus. Med gudinnan Athenas
hjälp och understödd af sin son Telemachos samt
ett par trogna tjänare lyckas han omsider taga
hämnd på friarna och inträda i sin länge saknade
husliga lycka. Vid sidan af denna hufvudhandling,
som bl. a. gifver oss en klar och tilltalande
bild af den grekiska hjältetidens husliga lif,
meddelas i vidlyftiga episoder upplysning äfven
om föregående tilldragelser, beträffande såväl
krigshändelserna som Odysseus’ egna irrfärder och
åtskilliga af de hemvändande hjältarnas öden.

De homeriska sångerna, i hvilka grekerna skådade
den trogna spegelbilden af sin egen sköna
hjälteålder, ha på deras hela kulturutveckling
öfvat ett omätligt inflytande. Man har kallat
dessa sånger "grekernas bibel" och därmed har man i
själfva verket sagt snarare för litet än för
mycket. Ty ej blott i religiöst och sedligt,
utan äfven i konstnärligt, vetenskapligt och
politiskt hänseende gällde de som den högsta
auktoritet. För den episka skaldekonsten (se
Epos) utgöra dessa dikter genom sitt lugna,
naiva, sinnligt åskådliga och natursanna, men på
samma gång ideala, framställningssätt de för alla
tider gällande typiska mönstren. Såväl versmåttet
(daktylisk hexameter) som i hufvudsak äfven
deras egendomliga på jonisk språkbotten, men
med tillsatser af eoliska element, konstnärligt
utbildade skaldespråk förblefvo den traditionellt
giltiga formen för det grekiska epos och därmed
närmast besläktade diktarter. Men äfven för
öfriga slag af skaldekonst ha de varit af
stor betydelse. Aischylos kallar själf sina
högstämda sorgespel för brödsmulor, fallna
från Homeros’ rika bord; och om Sofokles,
den fulländade mästaren i tragisk diktning,
ha hans landsmän som det högsta beröm uttalat,
att han bland alla dramatiske skalder är den
mest homeriske. När Herodotos säger, att H. jämte
Hesiodos åt grekerna skapat själfva deras gudar,
eger detta sin riktighet så till vida, som dessa
gudar redan i hans sånger erhållit sin typiska
gestalt. Det är förnämligast från H., som under
följande tider skalder och konstnärer hämtat
sina ingifvelser för gudaidealens framställande i
ord och bild. Men äfven den filosofiske tänkaren
och häfdatecknaren sökte gärna hos H. ett stöd
för sina åsikter. De homeriska sångerna sattes i
barnens hand som underlag för den första bokliga
undervisningen och tillika som det yppersta medel
att väcka och dana deras sinne för allt ädelt
och skönt, och åt den mogne mannen erbjödo de
under lifvets alla förhållanden den rikaste
skatt af visdom och uppbyggelse. — Vid den
stora betydelse, som tillerkändes de homeriska
sångerna, förvånas man öfver den fullkomliga
ovisshet, som råder rörande H:s person,
fädernesland och lefnadstid. Den i forntiden
gängse sägnen, att han varit blind, hvilken man
velat stödja äfven genom en misslyckad tolkning
af hans namn, har sin grund i hans obehöriga
identifierande med författaren till en af de
s. k. homeriska hymnerna, hvilken själf gifver
sig tillkänna som en blind sångare från Chios. En
forntida minnesvers uppräknar sju, till större
delen i det asiatiska Jonien och på Arkipelagens
öar belägna, städer som täflande om äran att vara
skaldefaderns födelseort, och i själfva verket
delades detta anspråk af ännu flera. Ej mindre
stridiga äro uppgifterna om hans lefnadstid,
hvilken af några forntida skriftställare
förlägges redan i 11:e årh. f. Kr., af andra
däremot först i det 7:e. Då f. ö. på nästan alla
de i fråga varande orterna omtalas tillvaron
af episka sångarskolor, hvilka gåfvo sig ut
för att härstamma från H., ligger det nära till
hands att antaga namnet H. under äldre tider ha
varit en personifierande beteckning för episk
skaldekonst. I alla händelser torde det få anses
som otvifvelaktigt, att de homeriska sångerna,
eller åtminstone början till dem, redan under
det 10:e eller 9:e årh. uppstått i det asiatiska
Jonien, hvarifrån de snart nog öfverförts till
det europeiska Grekland, där de vid de religiösa
festerna och andra högtidligheter brukade af
s. k. rapsoder (till en början säkerligen
med ackompanjemang på kithara eller lyra)
föredragas för den samlade menigheten. I Aten
säges Solon själf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbk/0552.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free