- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
1099-1100

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hopkins ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är bekant som den plats, där Aron dog (4 Mos.
33: 37–39). Det måste ha legat vid Edoms gräns,
ej långt från Kades (4 Mos. 20: 22). I följd
af en oriktig tradition (alltsedan Josefos) har
det falskeligen utpekats i Djebel Harun n. om
Vadi Musa (se Edom); man menade, att Petra
var = Kades. Det verkliga läget af detta H. är
ovisst. – 2. Ett annat H. nämnes i 4 Mos. 34: 7, 8
för att bestämma Kanaans ideella nordgräns.
1 o. 2. E. S-e.

Hor [hår], det inhemska namnet på
santalerna. Jfr Kol och Santaler.
(K. F. J.)

Hora [håra], slav., "berg".

Hóra [håra], Nikola. Se Horia-upproret.

Horæ [hare], myt. Se Horerna.

Horæ canonicæ ("kanoniska timmar"), lat.,
egentligen kanoniskt (se Kanon) bestämda
andaktsstunder under dygnet; äfven själfva
de böner, som vid dessa tillfällen upplästes
eller afsjöngos. Redan i den gamla kyrkan
ålades såväl präster som lekmän att iakttaga
de tre i synagogan öfliga bönetimmarna (kl. 9
f. m., 12 middagen samt 3 e. m.). Därtill
fogades redan från 400-talet, mest i klostren,
böner vid eller kort efter midnatt, vid dagens
och nattens inbrott samt vid sängdags. Dygnets
"timmar" blefvo således sju (på vissa orter
åtta), hora matutina (kl. 3 f. m.), prima
(kl. 6 f. m.), tertia (kl. 9 f. m.), sexta
(kl. 12 midd.), nona (kl. 3 e. m.), vespera
(kl. 6 e. m.), completorium (kl. 9 e. m.),
samt nocturnum medianum (midnatt), hvilken dock
oftast fick sammanfalla med matutina. I klostren
gafs medelst ringning eller en basunstöt tecken
till bönetimmen, då munken genast skulle träda
ut ur sin cell för att taga del i den gemensamma
andakten. Under medeltiden utgjorde iakttagandet
af dessa bönetimmar en väsentlig del af det
kanoniska lifvet, ehuruväl det, liksom mycket
annat, längre fram råkade i förfall. I den
utvecklade form "timmarna" (bönerna) fingo
under 13:e årh. utgöras de hufvudsakligen af
psalmer och bibeltexter, omväxlande efter dagens
och kyrkoårets olika tider. Numera afsjungas
dessa "timmar" dagligen i de flesta kloster,
men endast i dom- och kollegialkyrkor; vid andra
kyrkor nöjer man sig med att sjunga dem på sön-
och helgdagar och att på öfriga dagar i veckan
blott uppläsa dem. Jfr Breviarium. Se
Batiffol, "Histoire du breviaire romain" (2:a
uppl. 1894), Bäumer, "Geschichte des breviers"
(1893) och O. Dibelius, "Vaterunser" (1903).
P. F.*

Horai, myt. Se Horerna.

Horák [håräk], två bröder och bömiska musiker:
Eduard H., f. 1839, d. 1892, och Adolf H.,
f. 1850, öppnade gemensamt det inom kort
mycket ansedda Horákska pianoinstitutet i
Wien (med filialer i stadens olika delar) och
voro öfverlärare där till 1892 samt utgåfvo
tillsammans en pianoskola i 2 bd.

Horaker [har-], Podhoraker ("bergsbor") kallas
tjecherna på bömisk-märiska gränsbergen,
särskildt på den märiska emot March sluttande
sidan.

Hora locoque consueto (solito). Se h. l. q. c.

Horánszky [håränsky], Ferdinánd von,
ungersk politiker, f. 1838, blef 1861 advokat,
valdes 1872 till riksdagsdeputerad och slöt
sig först till den moderata vänstern, 1875 till
den med Deákpartiet då förenade vänstra centern
och 1878 till Apponyis nationalparti. Som dess
ordf. bekämpade H. från 1897 ministären Bánffy,
i hvars störtande (febr. 1899) han hade stor
andel. H. understödde
sedermera ministären Szell och inträdde mars
1902 i denna som handelsminister, men
afled redan 19 apr. s. å. Ett monument
öfver honom restes 1903 i Budapest.
V. S-g.

Horapollon [har-], ett genom sammansättning
af det egyptiska gudanamnet Horus och det
grekiska Apollon bildadt namn, härrörande från
den tid, då i Alexandria egyptiska och grekiska
kulturelement möttes och blandades. Så hette
bland andra en berömd grammatiker i Alexandria
(trol. i 4:e årh. e. Kr.). Under hans namn
eger man ett på grekiska skrifvet arbete i två
böcker (bästa uppl. af Leemans, 1835), öfver
hieroglyferna, hvilket ger sig ut för att vara
af en för öfrigt obekant Filippos öfversatt från
H:s egyptiska original. Se Egyptisk skrift,
sp. 1501.
A. M. A.

Horatiansk [håratsi-], som förekommer hos eller
är utmärkande för romerske skalden Quintus
Horatius Flaccus.

Horatierna [hårätsierna], enligt sägnen tre
romerska ädlingar, som utkämpade en strid med
de albanske Curiatierna. Se Horatius 1.

Horatio (en af personerna i Shaksperes "Hamlet"),
pseudonym. Se Wieselgren 3.

Horatius [håratsius], fornromersk patricisk ätt,
bland hvars medlemmar följande märkas. 1. De
tre Horatierna (Horatii)
, som utkämpade
striden med Curiatierna (Curiatii). Sägnen
förmäler nämligen att, då romarna under konung
Tullus Hostilius förde krig mot albanerna,
på hvardera sidan tre kämpar utvaldes att
afgöra striden. Albanernas kämpar voro
trillingbröder vid namn Curiatius, romarnas
likaså trillingbröder af släkten H. De förre
tycktes i början skola vinna seger, ty två
af romarna föllo. Men den tredje lyckades
genom list skilja de tre motståndarna från
hvarandra och besegra dem, den ene efter
den andre. Till följd af Horatiernas seger
lades staden Alba under Rom. Hela berättelsen
tillhör sagans område. Den har ofta behandlats
i litteraturen, t. ex. af Aretino, Lope de
Vega och Corneille, och äfven gifvit stoff
till bildverk, t. ex. "Horatiernas ed" (bild
till David, J. L., sp. 1440). – 2. Marcus H.
Pulvillus
, enligt traditionen konsul 509
f. Kr., deltog verksamt i frihetsstriderna.
– 3. Publius H. Cocles (den enögde) skall
enligt sägnen nästan ensam ha försvarat pålbron
öfver Tiber mot de Rom anfallande etruskerna
under konung Porsenna (omkr. 508 f. Kr.) och,
sedan hans landsmän rifvit bron, kastat sig i
Tiber och simmande uppnått andra stranden.
– 4. Marcus H. Barbatus (den skäggige) bidrog
ifrigt att störta decemvirerna. Han blef därefter
vald till konsul, 449 f. Kr., och genomdref
jämte sin ämbetsbroder, Valerius, lagar,
som skyddade plebejernas rättigheter, såsom om
giltigheten af tribusförsamlingarnas beslut m. m.
1–4. R. Tdh.

Horatius [hårätsius]. Quintus H. Flaccus,
romersk skald, föddes 8 dec. 65 f. Kr. i
Venusia, på gränsen af Apulien och Lukanien,
i en vildt naturskön trakt. Fadern tillhörde
de frigifnes stånd och innehade någon tid en
uppbördsmans befattning. Uppfylld af kärlek för
sin son, egnade han sig med varm ifver åt dennes
utbildning till dygd och visdom samt flyttade
till det ändamålet från sin landtgård till Rom,
där den unge H. fick gå i skola hos den stränge
Orbilius. Sedermera företog

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:03:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0578.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free