- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
1101-1102

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Horatius ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

H. en resa till Aten och invigdes där
i den grekiska bildningen, framför allt
i filosofien. Ungdomlig hänförelse för den
romerska republikens sak ledde H. och andra
jämnåriga att följa Brutus’ (Cæsars mördares)
fanor. Slaget vid Filippoi (42 f. Kr.),
som hans parti förlorade och där han
räddade sig med flykten, gjorde dock ett snöpligt
slut på hans militäriska bana, och han återvände
till Rom. Fattig, ty hans egodelar blefvo
segrarnas byte, egnade han sig åt litterär
verksamhet och blef snart genom skalderna
Vergilius och L. Varius bekant med Mæcenas. Denne
skänkte honom ett landställe vid Tibur i Sabinska
landet (ej långt från Rom) och hedrade honom med
förtrolig vänskap. Genom Mæcenas blef H. också
bekant med Augustus, som fann stort behag i hans
umgänge och ville fästa honom närmare vid sin
person. Nöjd med en anspråkslös befattning i
kvestor-(skattmästar-)kansliet, afslog H. alla
anbud om upphöjelse samt tillbragte sin tid
i Rom och på sin kära sabinska landtgård,
njutande af ett stilla, men angenämt lif, som
förljufvades af diktkonsten. Han dog 8 f. Kr.,
kort efter sin beskyddare och vän Mæcenas.
illustration placeholder
Horatius’ bild på en fornromersk bronsmedalj.


H. är en af Roms förnämsta skalder, och hans egen
förutsägelse, att eftervärlden skulle egna
honom sitt erkännande, har i rikt mått gått
i fullbordan. Visserligen utmärker han sig
icke genom djärf och själfständig skaparkraft
eller fantasiens rikedom, men däremot vittna
hans diktalster om ett sundt omdöme, fin smak
och säker själfkritik. För öfrigt framgår
hans skaldeverksamhet helt naturligt ur hans
lifserfarenhet och afspeglar i många fall hans
eget sinnes olika stämningar. Redan i ungdomen
såg han det ideal, för hvilket han svärmat,
kullstörtas, och han drefs därigenom att ge luft
åt sin harm öfver de förhållanden, som omgåfvo
honom. Från denna tid härstamma utan tvifvel
flera af hans Epodi ("Epoder"; 1 bok). Småningom
började H. finna, att det gamla i själfva verket
måste vara förgånget, och försona sig med det
nya. Hans reflexion vände sig då till det sociala
lifvet. Utrustad med skarp iakttagelseförmåga
samt blick för motsägelserna och svagheterna
i den mänskliga sammanlefnaden, företog han
sig att ge en spegelbild af dess mångfaldiga
förhållanden, i hvilka människonaturen så
åskådligt kännetecknar sig, och på ett lekande
sätt meddela sanningar för lifvet. Satiren,
detta äkta italisk-romerska skaldeslag, fick i
honom sin fulländare, hvars rika bekantskap med
världen och skarpa omdöme satte honom i stånd att
teckna karaktärer och situationer med lif och
sanning, med en komisk, men icke för stark
färgläggning. Genom teckningarna i hans Satiræ
("Satirer"; 2 böcker) framlyser människan,
men på samma gång tänkaren, som har ögat
öppet för de antikt sedliga idealen. Senare
framställde sig för skalden en annan uppgift,
den att efter grekiska föredömen bli den högre
lyrikens målsman i Rom. I "Epoderna" hade
H. i ton och framställningsart efterbildat
jambdiktaren Archilochos; han utsträckte
nu sina efterbildningar: Sapfo, Alkaios,
Bakchylides, Anakreon m. fl. och alexandrinska
skalder blefvo hans förebilder. Skickligt
förstår han ock att med en viss frihet, men på
samma gång regelbundet, i sina Odæ infatta det
latinska språkets ord och uttryck i de grekiska
versformerna. Att han i hög grad gör gällande
forngrekisk uppfattning och rör sig med uttryck,
som ha sin rot i grekiska föreställningar, är
ock förklarligt på grund af tidens litterära
smak och bildning samt af den betydelse, som den
grekiska världen genom en lång tids samfärdsel
och förbindelser hade fått för romarna. Men
han frigör sig i ej ringa mån från de grekiska
mönstren och låter originalen i mycket tjäna
såsom underlag för framställning af romerska
situationer och förhållanden. I dikter af
mera nationell färg ställer han sig på egen
botten. I dem kommer ock hans hänförelse för
den gamla romartiden och romaranden till sin
rätt. Han ser nu mot den nya tiden med hopp
och fröjd; ty han väntar en ny härlighet i och
genom Augustus’ välde, hvilket skall tjäna
att upprätta ordning, frid, dygd och lycka
samt således efter ett tidsskede af storm och
oro skänka romarstaten en ålder, värdig den
forna. Det är måhända mest i den ståtliga Carmen
sæculare
(Sekularsången; öfv. af konung Oskar
II i Sv. akad. handl. från år 1796 del LXI),
författad 17 f. Kr., som en sådan stämning
framträder; också de 6 första oderna i tredje
boken andas en glödande patriotism. I öfrigt
sjunger han gärna till kärlekens, vinets och
de glada lefnadsnjutningarnas pris. Ofta tonar
genom dikterna läran att den hastigt försvinnande
stunden måste njutas, men H. predikar dock,
i sann anslutning till den epikureism han
hyllar, alltid måtta i njutningen och vill ha
sinnets renhet och ädelhet bevarade. Många
af hans dikter äro skrifna för stunden,
men så, att till personen eller tillfället
knytas betraktelser af mera allmän natur och
sanningar för alla tider, likasom förstodo
skalden att i det flyktiga ögonblickets lust
lägga in en tanke på något högre. H. utgaf
först tillsammans tre böcker oder, med en
dedikation till Mæcenas; därefter följde en 4:e
bok. Sist vände han sig till en annan diktart,
Epistolæ ("Poetiska bref"; 2 böcker). Dessa äro
mästerliga uttryck af mogen lefnadserfarenhet,
mångsidig beröring med världen och filosofisk
reflexion, hållna i en lätt, men alltid fin
och värdig ton och särskildt intresseväckande
genom den inblick i lefnadsförhållanden och
karaktärer, som de skänka. Stilen är behaglig
och omväxlingsrik. — Slutligen bör nämnas ett
till Piso och dennes söner riktadt bref De arte
poetica
(Om skaldekonsten; äfven kalladt Epistola
ad Pisones
; öfv. af professor F. Gustafsson,
1901). Detta bref får icke bedömas som ett
försök till systematisk framställning af ämnet,
utan betraktas som ett meddelande af viktiga
anvisningar, vinkar och råd till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 5 22:09:23 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0579.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free