Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Horatius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådana, som ville försöka sig i skaldeverksamhet,
utan att egentligen göra denna till sin
uppgift. Dock felas icke heller teori, men
praktikens fordringar, inhämtade under lång
utöfning, äro tydligen hufvudsak för skalden.
H:s arbeten ha varit föremål för stor
uppmärksamhet af filologerna. Engelsmannen
Bentley (1711) förvärfvade sig mycken förtjänst
om textens fastställande. I senare tider har
holländaren Hofman-Peerlkamp (från 1834),
med tillämpning af den nyare estetikens lagar
och sin egen smaks fordringar, velat utdöma
mycket som oäkta och verkligen funnit flera
efterföljare. Otvifvelaktigt har åtskilligt
kommit till oss i ändradt skick, men i det hela
måste den vanliga texten fasthållas. Tysken
Luc. Müller (postumt 1900) har egnat mycket
arbete åt Horatius.
På svenska har H. tolkats på vers af
G. J. Adlerbeth: "H:i bref till Pisonerna
om skaldekonsten" (1807), "H:i satyrer och
skaldebref" (1814) och "H:i oder och epoder"
(1817), J. G. Ek: "Satirer och epistlar" (1847)
och "Oder och epoder" (1853), P. Agrell (1872),
G. Borgström, "H:i oder och epoder" (1881), samt
delvis af J. O. Wallin, H. Bjursten, K. V. A. och
K. G. Strandberg, S. L. Sjöblom ("Valda
sånger i urskriftens versmått", i Göteborgs
vet. och vitt.-samhälles Handl., XVI, 1878),
A. Frigell, Dahl (1884—87), L. Laurén (1890),
Lyth (1893), B. Risberg ("Valda sånger", 1901)
och K. A. Melander (1902); prosa af L. F. Kumlin
(1851; 2:a uppl. 1865), E. Lidfors (1845;
3:e uppl. 1870), A. Frigell m. fl. Upplagor
för skolbruk ha utgifvits af A. H. Stamberg
(1791; 3:e uppl. 1817), J. P. Theorell (1833),
Chr. A. Fahlcrantz (1864; 5:e uppl. 1902),
A. Frigell (1870 och 1888), K. Wintzell
(1892; 2:a uppl. 1904), J. Bergman (1892),
Dahlstein (4:e uppl. 1903) och J. Österberg
(1904). Se biogr. öfver H. af E. Janzon, 1899
(i "Populärt vetenskapliga föreläsningar vid
Göteborgs högskola", 1899).
R. Tdh.
Horatius Tubero, pseudonym. Se La Mothe
le Vayer.
Horbury [hå̄bəri], stad i engelska grefsk. York,
West Riding, s. v. om Wakefield. 6,736
inv. (1900). Ylleindustri och järnverk.
J. F. N.
Hord [hård; östeuropeiskt lånord; jfr po. och
bömiskt horda, tatarhord, turk. och pers. ordu,
läger, krigshär], urspr. afdelning af kirgiser,
mongoler och andra besläktade nomadfolk; skara,
hop, sammanrafsad trupp.
Hord, fosterfader till Ivar Vidfamne (se denne).
Hordaland. Se Hörðaland.
Hordeæ, bot. Se Gramineæ.
Hordeolum, lat. Se Vagel. — H. internum. Se
Chalazion.
Hordeum. Se Korn.
Horeb. Se Sinai.
Horemheb, fornegyptisk konung. Se Egypten,
sp. 1482.
Horen [hå̄ren], Die (jfr Horerna), tidskrift,
som 1795—97 utgafs af Schiller med Goethe,
Herder, A. W. Schlegel, Voss, Hölderlin, Fichte,
W. von Humboldt m. fl. som medarbetare.
Horerna [hå̄r-], grek. Ὧϱαι, lat. Horæ,
grek. myt., årstidernas gudinnor och i allmänhet
representanter för den lagbundna, periodiska
växlingen inom naturens rike. Homeros, som ej
närmare anger
deras namn eller antal, betecknar dem som Zeus’
och Heras tjänarinnor samt som väktarinnor vid
Olympens molnport, hvilken de ömsom öppna och
tillsluta. Hos Hesiodos sägas de vara döttrar
af Zeus och Themis, rättvisans gudinna. De äro
till antalet tre och heta Eunomia (lagbunden ordning),
Dike (rättrådighet) och Eirene (fred), hvilka
namn tydligt tillkännagifva, att man börjat
hos dem inlägga betydelsen af sedliga, inom det
mänskliga lifvet verkande makter. Hufvudsakligen
äro de dock äfven under de följande
tiderna välvilliga och välsignelsebringande
naturmakter. Vanligen framställas de som tre
eller fyra. Stundom äro de individualiserade
till motsvarighet mot de olika årstiderna, men i
senare tider beteckna de stundom äfven dygnets
växlande tider (jfr det latinska ordet horæ,
timmar). I Aten dyrkade man af ålder blott två
horer, Thallo, den blomstrande, och Karpo,
den fruktbringande. De grekiska Chariterna och
den romerska Flora äro med horerna närbesläktade
gudomsväsen. Den grekiska konsten afbildade
vanligen horerna som dansande unga flickor,
med attribut af blommor, frukter o. s. v.
A. M. A.
 |
| Horerna. Antik relief (på det s. k. Borghesiska tolfgudarsaltaret). |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
