Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Horror vacui ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
historieskrifvare. Han författade bl. a. en omfångsrik
A. magyarok története (Ungrarnas historia 1842—46;
3:e uppl. i 8 bd, 1871—73), en utförlig
Magyarország függetlenségi harczának története
(Ungerska frihetskrigets historia; 1865) och
en mängd andra skrifter rörande Ungerns äldre
och nyare historia. 1857—59 utgaf han 4 band
Monumenta Hungariæ historica diplomataria.
(K. B. W.)
Horven, hafsvidunder. Se Kraken.
Horvendel (l. -dil), underkonung i
Jylland, son till Gervendel och fader
till Hamlet (se d. o. och Aurvandel).
Th. W.*
Horwich [hå’ritʃ], stad i engelska
grefsk. Lancaster, 10 km. n. v. om
Bolton. 15,084 inv. (1900). Bomullsindustri,
tegelbruk. Stenkolsgrufvor. Reservoarer för
Liverpools vattenverk.
(J. F. N.)
Horwitz [hå’r-], Karolina, sångerska. Se Östberg,
Beata Karolina.
Hosanna. Se Hosianna.
Hosea (hebr. Hōschē‘a, frälsning, hjälp). 1. H.,
Beeris son, profet i Israels rike, var, enligt
hvad öfverskriften till hans bok ger vid handen,
samtidig med Jerobeam II i Israel, men han
känner ock tronstridigheterna efter Jerobeam II
(7: 7; 8: 4; 10: 3; 13: 10, ff.), dock ännu icke det
syro-efraimitiska kriget mot Juda. Kap. 1—3 torde
härröra från Jerobeams regering, kap. 4—14 från
den efteråt följande tiden. H. är i motsats till
Amos (hans samtida under Jerobeam) förkunnaren
af Guds kärlek till Israel (Amos betonade Guds
rättfärdighet). På grund af denna kärlek eger
Israel ett värde framför andra folk, som gör,
att det ej kan förgås. Guds kärlek är, enl. H:s
vissa hopp, stark nog att efter åtskillig tuktan
väcka till lif folkets trogna genkärlek. Dessa
grundtankar har H. framställt i en allegori
(kap. 1—3), hämtad från hans eget husliga lif
och hans lidanden i samlifvet med sin otrogna
hustru. Litt.: K. Loftman, "Öfversättning och
kommentar till profeten Hoseas bok" (1896),
J. Johansson, "Profeten Hosea, öfversättning
och utläggning" (1899), W. Nowack, "Die
kleinen propheten" (1903), K. Marti, "Das
Dodekapropheton" (1904). — 2. Israels rikes
siste konung, som efterträdde den med Tiglat
Pilesers gillande mördade Peka såsom assyrisk
vasall; då han ej längre betalade tribut och
förehade upproriska planer, blef han slagen
i bojor och Samaria intaget 722 (2 Kon. 17).
E. S—e.
Hosemann [hå̄ṡe-], Theodor, tysk målare,
f. 1807, d. 1875, fick sin utbildning i
Düsseldorf och flyttade sedermera till Berlin,
där han blef professor vid konstakademien
1857. H. illustrerade barnböcker,
medverkade i "Kladderadatsch", gjorde
teckningar till "Münchhausen" m. m. Bland
hans genrestycken må nämnas Sandåkare
(nationalgalleriet), Söndagsryttarna,
Kägelspelet, Kringresande musikanter och
Politiserande arbetare.
(G—g N.)
Hosen [hå̄ṡen]. Se Hosius, S.
Hoshangabad [hå͡uʃäȵābā’d]. 1. Distrikt
i Centralprovinserna, Indien,
divisionen Narbada. 11,898 kvkm. 449,165
inv. (1901). Hungersnöden 1896—97 och 1900
medförde en minskning af folkmängden af 10
proc. — 2. Hufvudstad i nämnda distrikt, vid
vänstra stranden af Narbada. 14,940 inv. (1901).
Hoshiarpur [hå͡uʃiāpō’ə]. 1. Distrikt i
Punjab, Indien, divisionen Jullundur. 5,812
kvkm. 989,782 inv. (1901). — 2. Hufvudstad i
nämnda distrikt. 17,549 inv. (1901).
Hosianna l. Hosanna (hebr. hōscha‘-nā,
förk. af hōschi‘ā-nā; gif dock hjälp! hjälp,
jag besvär dig!), en hos judarna förekommande
bön till konungar (2 Sam. 14: 4; 2 Kon. 6: 26)
eller till Gud, d. v. s. välsignelse-
och lyckönskningsformel (Ps. 118: 25), i
evangelierna (Matt. 21: 9, 15 o. parall.-st.>
inledningen till den hälsning, hvarmed Messias
skulle mötas. – I sin latinska form Osanna
in excelsis förekommer ordet i den katolska
mässan, efter både Sanctus och Benedictus.
P. F.*
Hosius [å̄sius] l. Osius, kyrkopolitiker,
f. 256 i Córdoba, d. omkr. 359, blef 295 biskop
därstädes, fick under diokletianska förföljelsen
pröfva tortyren, kom i beröring med Konstantin
i Gallien och synes ha medverkat till dennes
öfvergång till kristendomen; vid Konstantins
seger 312 var han i kejsarens sällskap. Han
blef sedan Konstantins närmaste rådgifvare i
kyrkopolitiska frågor och bestämde bl. a. dennes
hållning i donatistiska striden (se Donatismen).
H. visade här det sedan för Spanien
karakteristiska fanatiska kättarhatet. Största
betydelsen fick H. i arianska striden, då han
till dennas hejdande hos Konstantin väckte
tanken på ett ekumeniskt kyrkomöte under
kejserlig ledning och i beroende af kejsarens
afgörande. På kyrkomötet i Nicæa var H. ock
sannolikt ordf. och medverkade väsentligen till,
att den västerländska ortodoxien segrade. Sedan
han under omkr. 15 år organiserat Spaniens
kyrka kring Nicænum, grep han åter in i arianska
striden genom att leda den stora mot arianismen
riktade, kyrkopolitiskt viktiga biskopssynoden i
Sardika 343. När under Konstantin semiarianismen
syntes vinna full seger, föll äfven H. offer;
han lockades af kejsaren till Sirmium
357, kastades i fängelse och misshandlades,
ända tills den 100-årige gubben underskref en
arianiserande trosbekännelse. Han återkallade
den dock kort därpå. Af Västerlandet hade
han då gjort en ointaglig borg för Nicænums
ortodoxi. Se Leclercq, "L’Espagne chrétienne" (1906).
Hj. H—t.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
