Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1171-1172 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Howard ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

H. och Seymour, som framkallades af utsikterna
till en förmyndarregering efter Henrik VIII:s
väntade frånfälle. Anklagelsen grundades
väsentligen på några ändringar, som H. företagit
i sitt vapen och som — enligt hvad hans fiender
intalade den misstänksamme konungen — skulle
innebära planer på kronan. H. dömdes till
döden och afrättades i Tower, 21 jan. 1547. —
H. är jämte sir Thomas Wyatt förelöpare till
den engelska renässanslitteraturens glansperiod under
Elisabet. De flesta af hans lyriska dikter,
Songes and sonnettes, publicerades 1557 i
antologien "Tottel’s miscellany" (omtryckt
bl. a. af Arber 1870). Fullständigare äro de
samlade af Nott (2 bd, 1815) och Yeowell (2:a
uppl. 1894). Till form och innehåll var H. starkt
påverkad af italienska författare, särskildt
Petrarca; hans sonetter äro ofta utmärkta af
en varm personlig ton och i regel af språklig
elegans. 1557 utgafs äfven H:s öfv. af 2:a och
4:e böckerna i Vergilius’ Æneid, märklig framför
allt därigenom, att den i engelsk poesi införde
den orimmade femfotade jamben, blankversen
(se d. o.). Som dess uppfinnare intager
H. en plats bland den engelska litteraturens
banbrytare; äfven hans sonetter tjänade länge
efterföljarna som mönster. Jfr E. Bapst, "Deux
gentilshommes poètes de la cour de Henri VIII"
(1891), och O. Fest, "Surreys Vergilübersetzung"
(1904).


5. Catherine H., den föregåendes kusin,
gemål till Henrik VIII. Se Katarina,
engelska drottningar, 3.

6. Thomas H., 4:e hertig af Norfolk, son
till H. 4, statsman, f. 1536, fick till drottning
Marias tronbestigning 1553 en protestantisk
uppfostran, men närmade sig sedan katolikerna,
blef 1553 earl af Surrey och efter Marias
giftermål kammarherre hos hennes gemål Filip II.
Han bibehöll hofgunsten äfven under
drottning Elisabets första regeringstid,
men förverkade den ohjälpligt genom sina
1568 inledda giftermålsunderhandlingar
med hennes fånge, Maria Stuart. Han satt
okt. 1569—aug. 1570 fången i Tower och frigafs
endast mot löfte att afstå från sina misshagliga
giftermålsplaner. Lättledd och själfsäkert
litande på tryggheten i sin ställning som
högadelns tongifvande man, lät H. sig emellertid
af Marias vänner lockas in i högförrädiska
förbindelser med Spanien och invecklades i
florentinaren Ridolfis sammansvärjning mot
Elisabets tron. Sammansvärjningen upptäcktes,
H. insattes ånyo (sept. 1571) i Tower, dömdes
till döden, och Elisabet lät 2 juni 1572 afrätta
honom på Tower hill för att statuera ett
på högadeln verksamt varnande exempel. — H:s
broder, Henry H., f. 1540, d. 1614, misstroddes
alltid af drottning Elisabet för sina katolska
böjelser och förbindelser med Maria Stuart och
insattes af henne flera gånger i fängelse.
Han kom däremot i hög gunst hos Jakob I, som
gjorde honom till earl af Northampton (1604)
och sigillbevarare (1608).


7. Charles H., lord H. of Effingham, sedan
1596 earl af Nottingham, sonson till
H. 2, sjöhjälte, f. 1536, d. 1624, var son till
storamiralen William H. (f. omkr. 1510, d. 1573),
hvilken på 1530- och 1540-talet ofta användes af
Henrik VIII i diplomatiska beskickningar,
1553 blef storamiral och
1554 upphöjdes till baron H. of Effingham
till lön för sitt försvar af London mot Wyatts
upprorsförsök. H. kom tidigt till sjöss, var
1574—85 drottning Elisabets lordkammarherre,
blef 1585 storamiral och utnämndes i dec. 1587
till högste befälhafvare öfver de stridskrafter
till lands och sjöss, som sammandrogos att
möta Filip II:s angrepp på England med "den
oöfvervinneliga armadan". Biträdd af sina
skickliga underbefälhafvare Drake, Hawkins
m. fl., lyckades H. sommaren 1588 fullständigt
omintetgöra invasionsförsöket och illa tilltyga
ett stort antal af fiendens fartyg (se Armada).
Han anförde jämte Essex 1596 expeditionen
till Cadiz och kom därunder i tvist med denne
därför, att han af försiktighet afstod från att
genom en expedition inåt land fullfölja den vunna
segern. H. var 1601 en af Essex’ domare, stod
länge i hög gunst hos Jakob I, men måste 1619
afstå från storamiralsposten för att bereda rum
för konungens ärelystne gunstling Buckingham.

8. Thomas H., 1:e earl af Suffolk,
yngre son till H. 6, sjökrigare och ämbetsman,
f. 1561, d. 1626, deltog — då kallad lord
Thomas H. — med utmärkelse såväl i striderna
mot "den oöfvervinneliga armadan" 1588 som
i expeditionen till Cadiz 1596, upphöjdes
1597 till baron H. de Walden och 1603
till earl af Suffolk. Han var 1603—14 Jakob I:s
lordkammarherre, blef sistnämnda år
lordskattmästare, men suspenderades 1618 från
denna syssla såsom anklagad för besticklighet
och försnillningar. Han dömdes 1619 ämbetet
förlustig, fick betala höga böter och satt
en kort tid jämte sin i mutaffären invecklade
hustru fången i Tower.


9. Thomas H., earl af Arundel
och Surrey, den föregåendes brorson,
konstsamlare, f. 1586, d. 1646 i Padua,
var son till Philip H., earl af Arundel och
Surrey, f. 1557, d. 1595, hvilken efter sin moder
(af släkten Fitzalan, se d. o.) 1580
ärfde earlvärdigheten, 1584 öfvergick till
katolicismen och efter ett misslyckadt
försök att fly till utlandet af Elisabet
inspärrades på lifstid i Tower. H. återfick 1603
af Jakob I faderns

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>