- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
1215-1216

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hudstrykning ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

e. o. professor i historia vid Collège Rollin
i Paris, 1835 professor i filosofi i Gent och
1850 lärare för furst Milan af Serbien. H. var
en entusiastisk lärjunge af Bordas-Demoulin, och
hans världsåskådning var en liberal katolicism
af en egendomlig art, en katolicism, som
företrädesvis betonade kristendomens sociala sida
som ett kärlekens och det allmänna broderskapets
evangelium. Från denna ståndpunkt skref han
Le règne social du christianisme (1853),
Réforme catholique (1856)
m. fl. arbeten. Under sina senare lefnadsår blef H.
ren rationalist. Från denna nya ståndpunkt skref han
La révolution religieuse du XIX:me siècle,
La révolution philosophique du XIX:me siècle
och
några smärre afhandlingar, t. ex.
De la certitude de l’histoire évangélique ("Kunna vi veta något om Jesu lefnad?", 1875).
(S—e.)

Huet [hȳet], Coenraad Busken, holländsk
kulturhistoriker och litteraturkritiker,
f. 1826 i Haag, d. 1886 i Paris, var 1851—62
präst i en vallonsk-reformert församling i
Haarlem, men lämnade sin plats på grund af de
förvecklingar, som uppstodo till följd af hans
frisinnade åsikter
(Brieven over den bijbel, 1858, m. fl.).
Han inträdde som medredaktör i "De gids", där
han författade lysande och skarpa kritiker, men
afgick snart från sin befattning till följd af
politiska meningsbrytningar och for öfver till
Java, där han vistades som tidningsman i många
år, hvarefter han flyttade till Paris. Under sin
lifstid var H. mycket omstridd, fängslade genom
sin spirituella form och vidsträckta lärdom, men
väckte ofta motsägelser. Nu anses han allmänt
som en af Hollands finaste och skarpaste begåfningar
under 1800-talet. Hans studier, essayer och
kritiker äro samlade i
Litterarische fantasiën (22 bd, 1868—87).
Utom flera reseskildringar offentliggjorde han
Het land van Rembrandt (1882—84; 3:e uppl. 1898),
romanen Lidewijde (1868; 3:e uppl. 1900),
monografier öfver Potgieter och George Sand (1877)
m. fl. arbeten, som utkommit i en samlad upplaga
1899—1900. Hans bref utgåfvos 1890. Se biogr. af
J. ten Brink (1886) och van Hamel (s. å.).

Hufeland [hō-], Gottlieb, tysk jurist, f. 1760,
d. 1817, blef 1790 professor i Jena, 1803 i
Würzburg, 1806 i Landshut, 1808—12 förste
borgmästare i Danzig, 1812 ånyo professor i
Landshut samt 1816 professor i Halle. Bland
hans många arbeten må nämnas
Lehrbuch des naturrechts (1790; 2:a uppl. 1795).

illustration placeholder

Hufeland [hō-], Christoph Wilhelm,
tysk läkare, f. 12 aug. 1762 i Langensalza
i Thüringen, d. 25 aug. 1836, blef student
i Jena 1780 och med. doktor i Göttingen 1783
samt bosatte sig s. å. i Weimar för att sköta
sin nästan blinde faders vidsträckta medicinska
praktik. 1793 blef han professor i Jena, där han
hastigt vann stort anseende och 1795 grundlade
"Journal der praktischen arzneikunde und
wundarzneikunst", som öfvade stort inflytande
på alla medicinska vetenskaper och fortsattes
till 1844 (98 bd). Därjämte utgaf H. en kritisk tidskrift
"Bibliothek der praktischen heilkunde" (84 bd,
1799—1835). 1800 blef han direktör för
Collegium medico-chirurgicum i Berlin samt 1810
professor vid det nyinrättade universitetet
där och första råd i inrikesministeriets
afdelning för medicinska ärenden. — H. var en
utomordentligt duglig och arbetsam man. I sin
vetenskapliga åskådning stod han utanför alla
partier och sökte att från de olika skolorna
upptaga hvad i hvar och en af dem syntes honom
vara nyttigt och godt. Utom de många artiklar,
som han offentliggjorde i sina tidskrifter,
publicerade han ett stort antal vetenskapliga
arbeten:
Über die natur, erkenntnismittel und heilart der skrofelkrankheit (1795),
Ideen über pathogenie und den einfluss der lebenskraft auf entstehung und form der krankheit (s. å.),
System der praktischen heilkunde (1818),
Enchiridion medicum oder anleitung zur medicinischen praxis, vermächtnis einer 50-jährigen erfahrung (1836, 10 uppl. 1857;
"Enchiridion medicum eller handledning uti läkarekonstens utöfning", öfv. af V. Lundberg,
1837—39) m. fl.
Äfven som populär skriftställare förvärfvade H.
sig ett högt aktadt namn genom flera allmänfattliga
afhandlingar, bland hvilka må nämnas hans ännu
i våra dagar begagnade och ofta omtryckta
Makrobiotik, oder die kunst, das menschliche leben zu verlängern (1796; "Konsten att lefva länge", 1797; i sammandrag 1837) och
Guter rath an mütter über die wichtigsten punkte der physischen erziehung der kinder in den ersten jahren (1799, många uppl.;
"Goda råd till mödrar, i de vigtigaste punkterna af barns fysiska uppfostran i de spädare åren", 1844).
H:s själfbiografi utgafs af A. Göschen 1863; jfr
vidare arbeten af Augustin (1837) och Bachmann (1896).
R. T—dt.

Hufvaröd, socken i Kristianstads län, Gärds härad.
3,890 har. 936 inv. (1908). H. bildar med Svensköp
ett regalt pastorat i Lunds stift, Gärds kontrakt.

Hufvud (lat. caput), anat. 1. Öfre (främre), ofta
på en smalare stjälk (halsen) sittande och med
denna rörligt förenade kul- eller päronformigt
svällda ändan af djurkroppen. Hufvudets talrika
påfallande egendomligheter betingas af följande
tre omständigheter: 1) hjärnans utveckling;
2) närvaron af särskilda sinnesorgan — ögon,
öron; 3) infattningen i hufvudet af de främre
delarna af och ingångarna till andnings- och
matsmältningsapparaten — näsa, mun. Ju mer dessa
förhållanden göra sig gällande hos djuren,
desto mer skiljer sig hufvudet från bålen;
under det att ju mer desamma förlora i mått
och träda tillbaka, desto mer öfverensstämmande
blir hufvudet med bålen och desto mera direkt
i denna senare öfvergående. Hufvudet består
af två, äfven till det yttre, från hvarandra
tydligt afgränsade delar, nämligen hjärndelen
(cranium) och ansiktsdelen (facies). Enligt
gängse språkbruk deltager pannan i ansiktets
bildande. Anatomiskt hör dock pannan till
hjärndelen, och ansiktet börjar vid näsroten och
under ögonen. På hufvudet utmärker man i öfrigt
med svenska namn flera olika trakter, såsom
nacken, hjässan, tinningarna, flinten, kinden
och kindknotorna, hakan, käkarna o. s. v. —
2. Hufvud kallas ock vissa organdelar,
som utmärkas genom en ansvälld, rundad form
och som förete en mer eller mindre tydlig
afsnörning (hals) mot organets öfriga massa,
t. ex. de öfre ändarna af öfverarm- och lårben.
G. v. D. (E. Hgn.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:34:46 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0636.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free