Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hudstrykning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
länder perpendiklarna dragas något olika, råder
ej full visshet i fråga om detta mått, som för
öfrigt sällan användes i Sverige; skillnaden
är emellertid ringa. Utan nämnvärdt fel kan
längden mellan perpendiklarna antagas vara:
å handelsfartyg längden i konstruktionsvattenlinjen
mellan förstäfvens akterkant
och akterstäfvens (roderstäfvens) förkant (å
träfartyg mellan spunningens botten vid förstäfven
och vid akterstäfven) samt å örlogsfartyg
längden i konstruktionsvattenlinjen mellan
förkant af bordläggningen vid förstäfven och
akterkant af bordläggningen vid akterstäfven (å
fartyg med balansroder hjärtstockens medellinje).
Bredden mätes på nollspantet dels såsom
största bredd på spant, dels såsom bredd i
konstruktionsvattenlinjen. Som regel mätes
bredden till spantets ytterkant (C—C);
dock förekommer äfven, att den mätes till
bordläggningens ytterkant (D—D); jfr Bredd.
Djupgåendet (E—E) mätes vid stäfverna från
vattenlinjen till underkant af kölen eller,
då denna i närheten af stäfvarna buktar
uppåt, till underkant af dess rätliniga
förlängning. Medeldjupgåendet är medelvärdet
af djupgående för och akter under förutsättning
af rak köl. Å örlogsfartyg, hvilkas botten och
stäfkonstruktioner äro mycket växlande, anges
djupgåendet i olika mariner på olika sätt
(jfr Djupgående).
Konstruktionsdjup (F—F) är afståndet mellan
konstruktionsvattenlinjen och öfverkant af köl
eller kölplåt (å träfartyg spunningens innerkant
vid kölen), mätt på nollspantet.
Malladt djup (G—G) är afståndet mellan öfverkant
af öfra däckets balkar vid bordläggningen och
öfverkant af köl eller kölplåt (å träfartyg
spunningens innerkant vid kölen), mätt på
nollspantet.
Djup i rummet (H—H) är afståndet från
däcksbalkarnas öfverkant midskepps på fartygets
halfva längd antingen till kölens öfverkant
eller till garneringens öfverkant.
För särskilda ändamål, t. ex. vid skeppsmätning
för bestämmande af ett fartygs dräktighet eller
vid bestämmande af dess materialdimensioner,
användas andra värden än de ofvannämnda på längd,
bredd och djup, olika vid skilda mätningsregler
och klassificeringssällskap (jfr Skeppsmätning).
C. K. S.
Hufvuddäck, skpsb. Se Däck.
Hufvudfluss, med., en numera endast i folkets
mun använd medicinsk term, betecknande den
sjukdom eller rättare sagdt symtomkomplex, som
uppkommer genom en akut katarr l. infektion
af näsans, ev. dess bihålors samt svalgets
slemhinnor och hvilken vanligen förenar sig
med känsla af tyngd eller täppthet i hufvudet
eller ock med verklig hufvudvärk (se d. o.). I
detta senare fall uppträda vanligen neuralgier
eller nervsmärtor från ansiktets sensibla
nerver. — Hufvudflusspiller. Se Kolokvint.
I. H.
Hufvudform. 1. Bot. Se Hufvudart — 2. Språkv.,
stundom beteckning för s-lösa former af verbet.
Hufvudfotingar, zool. Se Blötdjur, sp. 830.
Hufvudförhandling, jur., i den moderna muntliga
processen, den afdelning af processen, då saken
muntligen i sin helhet framställes af båda
parterna. De domare, resp. i jurymål de jurymän,
hvilka ha att träffa afgörandet, skola under hela
huvudförhandlingen vara närvarande för
att på grundvalen af hvad därvid förekommer
fatta sitt beslut. Till parternas plädering
anknyter sig bevisföringen. De vanskligheter,
som äro förbundna med hela bevisföringens
förläggande till det rättegångstillfälle, då
huvudförhandlingen försiggår, ha emellertid i den
moderna processlagstiftningen medfört åtskilliga
undantag från principen, att bevisföringen skall
ega rum vid nämnda tillfälle. I motsats till
begreppet hufvudförhandling står i civilprocessen
särskildt den förberedande skriftväxlingen,
i straffprocessen förundersökningen.
E. K.
Hufvudgalleri, befästningsk. Se Fästning,
sp. 315, och Galleri 9.
Hufvudgesims, bygnk. Se Gesims.
Hufvudintervention, jur. Den processuella
företeelse, som i processrättsvetenskapen bär
namnet intervention, är föremål för stadganden
i 18 kap. Rättegångsbalken af 1734 års lag. I
§ 1 af detta kap. talas om den händelse, att
"under parternas tvist i den sak, som instämd
är, någon kommer, den hvarken är stämd eller
stämma låtit, och begärer hörd varda förty att
saken honom eller hans rätt rörer". Om denna
s. k. mellankommande part, intervenienten,
visar skäl för sitt påstående, att han har ett
rättsligt intresse i tvistens utgång tillåtes
honom att däri föra talan. Denna talan kan
nu antingen bestå däri, att han "gör ett med
någondera af dem, som tvista" (biintervention
eller accessorisk intervention) eller ock
däri, att han "klandrar bägge delomännens
rätt". Denna senare art af intervention betecknas
i rättsteorien som hufvudintervention eller
principal intervention. Att hufvudintervenienten
klandrar bägge delomännens rätt innebär, att
han för en talan, som innefattar ett förnekande
af bådas rätt: han gör själf anspråk på den
omtvistade rätten. Hans talan kan dock äfven gå
ut på att erhålla en omtvistad sak, utan att
anspråket på saken grundas på samma rätt, som
är i fråga, i tvisten emellan de ursprungliga
parterna. Den väsentliga skillnaden emellan
hufvud- och biintervention är den, att den förra,
i olikhet med den senare, betyder inledandet af
en ny rättegång. Till den ursprungliga processen
kommer vid hufvudintervention en ny process;
hufvudintervenienten för en egen själfständig
talan. Hufvudintervention kan ega rum ej blott
i underrätt, utan äfven i högre instans. Några
regler angående den processuella behandlingen äro
gifna i 18 kap. Rättegångsbalken. Åtskilliga
spörsmål äro emellertid öfverlämnade till
teori och praxis att besvara. Grunden till
uppställandet af institutet hufvudintervention
kan, kort sagdt, sägas vara, att man vill
förekomma rättegångar och stridiga domar.
E. K.
Hufvudjakt. Hos nästan alla folk kan man
konstatera någon sorts öfvertro angående
människohufvudet och i all synnerhet den
s. k. dödskallen. I sammanhang med förfädrens
kult kan denna uppfattning utveckla sig till
en kult af de aflidnes hufvud (t. ex. på
Andamanerna). Men ett annat och mera primitivt
uttryck får denna öfvertro, då man ser en styrka
i att ega så många skallar som möjligt. För att
anskaffa dem företagas antingen verkliga krigiska
infall på närgränsande stamområden, eller också
går den enskilde ut på formlig jakt. Det är då
likgiltigt, om man kommer öfver hufvud af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
