Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1225-1226 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hufvudkål ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 3.

Fig. 4.

Fig. 5.

sömmarna sammanbindas af pilsömmen. I
föreningspunkterna mellan dessa sömmar
(där ss stå) äro ställena hos nyfödda för
stora (framtill) och för lilla (baktill)
hjässfontanellen. I det hela är dock
äfven denna öfver hjärnan liggande yta tämligen
slät, synnerligen om den jämföres med bottnen
i hjärnskålens inre, sedd ofvanifrån och sedan
kalotten är aflägsnad (se fig. 4), ty där visar sig en
mängd ojämnheter och hål. Om hålen bör dock
anmärkas, att de icke finnas under lifvet, utan
då fyllas af bindväf (flertalet fylles äfven af
genomgående nerver eller blodkärl). Bland de i
bottnen ingående benen intager nackbenet (NA)
största ytan; i dess främre del synes stora
nackhålet (foramen magnum, 1), genom hvilket
ryggmärgen öfvergår i hjärnan. Från detta
sträcker sig längs den svarta linjen framåt
en benmassa af växlande form och vidd,
hjärnskålens centrala bas (underifrån synlig i
andra detaljer på fig. 7 här nedan). Denna massa
bildas af nackbenets basaldel (ba), af kilbenets
kropp (K), hvars öfre yta efter formen kallas
"turksadeln", och främst af silbenet, hvars
horisontala skifva (S′), lik en sil genomborrad
af hål för luktnerverna, gifvit anledning till
namnet; den täckes bakåt af en kilbensdel (K″)
och omslutes framåt af pannbenets orbitalskifva
(P′). Gränserna mellan dessa tre ben äro utmärkta
genom små tvärstreck; men nack- och kilben
sammansmälta tidigt till en massa (jfr dock
fig. 6). Från denna bas utgå åt sidorna två par
åsar; det främre utgöres af kilbenets små vingar
(k″), det bakre af tinningbenens pyramider
(py). De vika lateralt från hvarandra och bilda
ett slags bjälkar, som stärka hjärnskålens
botten och uppbära dess hvalf. Rummen mellan,
framom och bakom dem fyllas af tunna benskifvor,
som öfverallt räcka ut till skålens uppstigande
sidor (figurens dubbelkontur) och sålunda bilda
största delen af hjärnskålens botten. På detta
sätt uppstå kring tvärbjälkarna på hvar sida 3
planer eller gropar. I den främre (a), bildad af
kil- och pannben, hvilar pannloben af hjärnan. I
den andra (b), bildad af stora kilbensvingen och
tinningbenet, hvilar tinningloben. Den bakre,
i nackbenet, delas på höjden af en fåra (st)
för tvärgående blodledaren och af det därvid
fästa tältet i två gropar, af hvilka den öfre
(c) intages af nacklobens spets, den nedre (c’)
af lilla hjärnan. Såsom en fortsättning af
dessa bottenskifvor och bjälkarnas laterala
ändar uppstiger hvalfvet. På en lodrät, tvär
genomskärning af kraniet (se fig. 5) ser man, huru de tjocka
pyramiderna (py), svagt stödda mot nackbenets
basaldel (ba), horisontalt utgå mot bottnens
sidokanter, hvarest de tvärt böja uppåt
i sidoväggen i de tunna tinningskifvorna
(TI), som med sina öfre tillskärpta kanter
i tinningsömmen (IV) omfatta och sammanhålla
hjässbenen (H), ofvan förenade i pilsömmen
(II). På ett lodrätt långsnitt (fig. 6) ser man,
utom genomskärningen af basalmassan (ba, K och
S′), huru sakta sluttande nackbenet och huru
brant pannbenet uppstiger, för att i nack- och
pannsöm (I och III) förenas med det jämförelsevis
platta hjässbenet, som bildar högsta hvälfningen.
Men om sålunda hvalfvet stadgas genom
benens föreningar i stor utsträckning och genom
de nämnda tvärbjälkarna, visa fig. 4 och 5,
att pyramiden (py) längs största delen af sina
sidor och kring spetsen icke är genom sömmar fäst
vid grannbenen, utan skiljes från dem genom en
springa, som på ett par ställen vidgas till stora
hål. Synnerligen tydligt är detta på fig. 7, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>