- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
1231-1232

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hufvudskål ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

medelhögt tak, platta tinningytor, smal panna och
starkt framspringande nackdel. Brakycefala
kranier ha i regel bred botten, buktiga
tinningytor, högt tak, med största höjden
bakom pannbenen, platt, sluttande nackdel
och panndel. Den brakycefala typen skall vara
mera förhärskande hos kulturfolken. Retzius
fäste emellertid icke uteslutande afseende yid
hjärnskålen, utan intog redan från första
början i sitt system äfven kraniets andra del,
ansiktet. Han fann käkapparaten i allmänhet hos
en del folk utmärka sig genom mera fin byggnad,
vara mindre framskjutande och därigenom gifva
ansiktsplanet en från det lodräta mindre
afvikande ställning, och denna benämnde
han ortognat l. rät-käkig (fig. c).
En gröfre, mera framskjutande käkbildning
kallade han prognat l. framkäkig (fig. d).
Dessa två ansiktsformer finnas hos både lång- och
korthufvade. Extrema hypsi- och brakycefala
kranier äro i regel ortognata, extrema
platy- och dolikocefala kranier prognata. De
olika världsdelarna äro i allmänhet
karakteriserade genom egna typer med afseende
på kranieformen. Smala långskallar finnas hos
australierna, ehuru mindre uttaladt äfven hos
afrikaner, kortskallar hos asiater, låga breda
hos européerna. Amerikanska skallar förete
mycket växlande former, delvis betingade af
rasblandningar. Med afseende på kranieformen
visar, enligt Gustaf Retzius, den svenska
nationen en större homogenitet än något annat
europeiskt folk. Ej mindre än 87 proc. äro
långskallar och blott 13 proc. kortskallar. Mest
typisk framträder dolikocefalien i Dalsland
och Södermanland, med ej mindre än 90 proc.,
därefter följa Värmland med 92 proc., Dalarna
och Gästrikland med ungefär samma siffror. Den
brakycefala typen finnes mest utbredd i Lappland
med 23 proc., därnäst i Uppland, Småland
och Skåne med bortåt 20 proc. samt i norra
Norrland med ungefär samma tal.
illustration placeholder
Fig. c.

illustration placeholder
Fig. d.


I sammanhang med frågan om naturliga växlingar i hufvudskålens
form böra äfven omtalas afsiktligt omformade
kranier.
Sådan omformning genom yttre åtgärder
brukas ännu af flera folk och har fordomtima
användts af än flera, hvilkas efterkommande
lokalt fortfarande öfva den ärfda seden, ehuru
de icke tyckas känna sedens uppkomstsätt och
än mindre afsikten därmed. Bruket förefinnes
i sådan utbredning att, med undantag för
Australien, ingen världsdel varit eller är
fri därifrån. Det har funnits i äldre tider
och finnes, om ock i mindre skala, på spridda
trakter i hela västra Amerika, från eskimåerna
i n. till patagonierna i s., talrikast och
grundligast hos nootka-kolumbier, mexikaner
och peruaner, bland öboarna i Stilla hafvet,
från Japan till Nya Kaledonien, i Asien (bland
mongoler, siameser, sydhinduer m. fl.), där
det tyckes ursprungligen ha öfvats i trakterna
för de turanska folkens stamhem. Man har funnit
bruket hos Nord-Afrikas maurer och långt inne
i centrallandet i Mussumba-riket. Äfven i Europa
har det förekommit. Herodotos omtalar, att det
öfvats på Krim, och andra författare omnämna dess
förekomst bland tracier och macedonier. Spridda
omformade kranier äro funna i nedre Österrike,
Böhmen, Savojen, Schweiz, England, Rhentrakten
och Frankrike. Ehuru antalet icke är stort, torde
det dock vara tillräckligt för att visa, att
bruket var hemsed på dessa ställen. I Frankrike
har man observerat bruket ännu i vår tid inom
en följd af trakter från Rouen öfver Paris ned
till Toulouse, Haute-Garonne och Carcassonne. På
dessa ställen har man brukat linda det nyfödda
barnets hufvud med en remsa, som innehåller en
hård skifva af trä eller metall, dels öfver stora
fontanellen, dels kring bakhufvud och panna,
så fast, att apparaten flerstädes fått namnet
"serre-tête" (hufvud-snörpe). Grundligare gör man
det på andra ställen. Man lägger den nyföddes
hufvud på hö eller på trä och surrar kring
det i denna ställning med bindor eller bast;
eller man lägger på pannan eller hjässan,
alltefter som man vill få en hög eller en
låg form på hufvudskålen, en sandpåse eller
en brädlapp och binder fast dem, ja åtdrager
banden successivt. Af dessa bandage får barnet
ständigt plågas under första lifsperioden, på
vissa ställen ända till 2–3 år. Många dö däraf,
men flertalet torde öfverlefva pinan. Likaså
växla verkningarna på hjärnan. Man påstår,
att chinukernas höfdingar, hvilka alla ha i
så hög grad omformade hufvud, att de af den
hvita nordamerikanska befolkningen fått namnet
"flat-heads" (platthufvud), likväl visa den hos
rödskinnen vanliga intelligensen. Anledningen
till denna i våra ögon så onaturliga sed är,
att den hufvudskålsbildning, som de olika
folkstammarna af naturen ha, af dem anses skön
och att de genom konst söka vinna än större
skönhet, i det de genom sådana pressningsåtgärder
öfverdrifva ett naturanlag. Det är samma ömkliga
behagsjuka, som framkallat och gjort till mod
i Kina förkrympningen af fötterna, hos oss och
hos andra folk bålens vanskapande genom snörlif.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0644.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free