- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
1249-1250

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hugenotter ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det likväl klokast att sluta fred med
H. (950). Vid Ludvigs död (954) nödgades
hans efterträdare Lothar som belöning
för H:s mäktiga stöd vid hans val tilldela
denne nästan suveräna rättigheter i Burgund
och Akvitanien. Dess hertig, Vilhelm Tête
d’Étoupe (lat. caput stupæ = blårhufvud),
gjorde dock så kraftigt motstånd mot både
konungen och H., att de måste med oförrättadt
ärende lämna hans besittningar. Vid sin död
efterlämnade H. åt sina söner högst betydligt
förökade besittningar och ett utomordentligt
stort politiskt inflytande. Den äldste af dem,
H. Capet, blef hertig af Francien och den andre,
Odo, hertig af Burgund, som vid hans död (965)
tillföll den yngste, Henrik. Litt.: F. Lot,
"Les derniers Carolingiens" (1891).

illustration placeholder
Mynt, slaget för Hugo Capet.

2. H. Capet [kapǟ], den föregåendes son med
Hathuide, Otto den stores syster, konung af
Frankrike, den förste af kapetingernas ätt,
f. troligen omkr. 938 i Paris, d. där 24
okt. 996, fick sitt tillnamn däraf, att han i egenskap af abbot för
klostren Saint-Martin de Tours och Saint-Germain
des Prés bar munkkåpa (lat. capatus, af capa,
kåpa). Sedan han vid faderns död (956) blifvit
hertig af Francien, fortsatte han dennes
familjepolitik än i strid med, än i förbund
med konung Lothar, men alltid med framgång. Vid
Lothars död (986) gjorde han intet motstånd mot
hans son, den siste karolingern, hvilken som
Ludvig V (Fainéant) kröntes till konung. Men
när denne plötsligt afled, blef H. 3 juli 987 i
Nantes utropad till konung väsentligen genom den
honom tillgifna kyrkans hjälp, och ehuru Ludvigs
farbroder, hertig Karl af Nedre Lothringen,
gjorde anspråk på kronan. Tre månader senare
tog H. sin son Robert till medkonung, men stötte
därigenom från sig en del af stormännen, bland
dem sin forne anhängare ärkebiskop Adalbero
af Reims. Stödd af denne och andra missnöjda
ryckte hertig Karl, som likväl var föga ansedd
som vasall under Tyskland, in i Frankrike
och intog det fasta Laon. Då Adalbero snart
därefter dog, gjorde H. karolingern Arnulf
till ärkebiskop i Reims, i hopp att därmed
försona sina motståndare, men denne sökte i
stället genomföra en karolingisk restauration
och inkallade Karl, som i Reims blef krönt till
konung (988), ej utan framgång kämpade mot H.,
men slutligen genom förräderi öfverrumplades
och utlämnades till H., som satte honom och en
del af hans familj i fängelse i Orléans (990),
där han dog, 992. Ärkebiskop Arnulf afsattes
på ett möte af franska biskopar nära Reims
991 och fick till efterträdare H:s vän Gerbert
(sedermera påfve under namn Sylvester II). H. kom
genom Arnulfs afsättning i strid med påfven,
men det franska prästerskapet stod stadigt på
hans sida och kämpade för hvad man senare kallade
"den gallikanska traditionen". H. förstod också
att med kraft värja sitt rike mot alla tyska
intriger och underhandlade med Basileios II i
Bysans om ett förbund mot Tyskland. Slutet af H:s regering är
tämligen okändt, men därunder utvecklades än
mer feodalismen och försvagades konungamakten
utanför H:s familjebesittningar. Han
efterträddes vid sin död af sonen Robert.

3. H., grefve af Vermandois, den föregåendes
sonsons son, son till konung Henrik I af
Frankrike, f. 1057, d. 1102 i Tarsus, var
en af ledarna för första korståget (1096)
och utmärkte sig bl. a. i slagen vid Dorylæum
(1097) och Antiokia (1098), men återvände till
Frankrike, innan ännu korsfararhären nått
sitt mål, Jerusalems eröfring. Till följd
af de förebråelser, som med anledning däraf
riktades mot honom, företog han 1101 ett nytt
korståg till Heliga landet, men blef slagen
och sårad, i Kappadocien. Genom sitt gifte med
grefvinnan Adelheid förvärfvade H. Vermandois
och Anjou.
1—3. E. A—t.

Hugo, konung af Italien, grefve af Arles,
son till grefve Teobald af Arles och konung
Lothar II:s af Lothringen dotter Berta, styrde
som ståthållare under Ludvig III den blindes
regering från 905 Nedre Burgund och lyckades,
af fienderna till konung Rudolf II af Italien och
Öfre Burgund uppsatt till Italiens konung, blifva
krönt i Pavia 926. Han slöt 933 fred med Rudolf
II, som då erkände honom som konung af Italien,
hvaremot H. afträdde Nedre Burgund. H. regerade
kraftfullt, men hårdt och grymt samt omgaf sig
med ovärdiga gunstlingar. Han var första gången
(932) förmäld med den sedeslösa romarinnan
Marozia, påfven Sergius III:s älskarinna,
och andra gången (938) med Rudolf II:s änka,
Berta. Hans strider med markgrefve Berengar af
Ivrea slutade med, att denne med hjälp af en
tysk här och H:s missnöjda undersåtar beröfvade
honom makten 945, hvarpå H. flydde till Provence
och dog i Arles 947. Jfr Berengar 2.

Hugo, Gustav, tysk jurist, f. 1764, d. 1844,
blef 1788 e. o. och 1792 ord. professor i
juridik vid universitetet i Göttingen samt
erhöll 1819 titeln geheime justitieråd. Jämte
Savigny, som dock snart öfverglänste honom,
var H. en af den s. k. historiska skolans
stiftare och inlade genom sin verksamhet stora
förtjänster om studiet af den romerska rätten
från källkritisk och modernt vetenskaplig
synpunkt. Äfven på den svenska juridiken
har H. öfvat ett visst inflytande. Hans
hufvudarbeten äro Lehrbuch eines civilistischen
cursus
(1792—1821) och Civilistisches magazin
(1790—1837), till hvilket sluter sig Beiträge zur
civilistischen bücherkenntniss der letzten 40
jahre
(1828—44). H. utgaf Ulpianus’ "Fragmenta",
Paulus’ "Sententiæ receptæ" samt "Jus civile
antejustinianeum".
(Rld.)

Hugo [ygå̄]. 1. Victor Marie H., vicomte, fransk
skald, föddes i Besançon 26 febr. 1802 och dog
i Paris 22 maj 1885. Hans fader, Joseph Léopold
Sigisbert H
. (f. 1774, d. 1828), hade som
frivillig ingått i republikens tjänst och af
Napoleon utnämnts till general och grefve. Hans
moder, Sophie Trébuchet, härstammade från en
legitimistisk familj i Nantes. Föräldrarnas
skiljaktiga politiska åsikter blefvo två olika
källor, ur hvilka skalden sedermera hämtade sina
ingifvelser. Krigets växlingar kallade fadern
från den ena skådeplatsen till den andra. Helt
ung, medföljde H. sin moder och sina bröder på
de äfventyrligaste färder till Italien (1807)
och Spanien (1811), under hvilka han mottog
intryck, som kommo att öfva inflytande på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbk/0653.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free