- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
1251-1252

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hugo ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder
V. Hugo i yngre mannaåren.

hans diktning. Sedermera blef H., som af fadern
bestämdes för krigaryrket, hösten 1814 insatt i
en privat undervisningsanstalt i Paris för att
beredas för inträde i Polytekniska skolan. Hans
fallenhet för matematik lär ha varit icke
obetydlig; men hans håg för skaldekonsten var
redan öfvervägande, och 1814—18 skref han
sina första poetiska försök. Året 1817, då
han deltog i täflingen om Franska akademiens
prisämne "Le bonheur que procure l’étude dans
toutes les circonstances de la vie" och af
akademien ansågs för ung att erhålla priset,
men fick "mention honorable", afgjorde hans
framtid. Akademien i Toulouse gaf honom sedan
pris tre gånger för de bourbonska dikterna Les
vierges de Verdun
(1819) och Le rétablissement
de la statue de Henri IV
(s. å.) samt för Moïse
sur le Nil
(1820), ett ode med bibliskt ämne. La
Vendée
(1819), La mort du duc de Berry (1820)
och La vision (1821) m. fl. vittna äfven om
de monarkiska och religiösa tänkesätt, som
H. ärft af sin moder. Efter hennes död (1821)
förmildrades hans rojalism, han besjöng Napoleon
och närmade sig tidens liberalism. I litterärt
afseende äro hans flesta dikter från 1818—22
hållna i den pesudoklassiska stilen. De första
böckerna af Odes (1822) behandla hufvudsakligen
historiska händelser, besjungna med rojalistisk
hänförelse, under det att fortsättningen, Odes
et ballades
(1826), äfven upplifvar de stora
minnena från kejsardömets dagar. De flesta af
dessa senare sånger äro dock rent lyriska utan
historisk bakgrund. Af företalen till dessa
diktsamlingar framgår emellertid redan H:s
sträfvan att bryta en ny väg. Han polemiserar
mot pseudoklassicitetens retorik och regler;
skalden bör endast ha en förebild: naturen,
en ledare: sanningen.
— Redan som sjuttonåring
hade H. skrifvit märkliga artiklar i en af
hans bröder m. fl. uppsatt tidskrift, "Le
conservateur littéraire" (1819—21). Något senare
utkom tidskriften "La muse française" (1823—25),
hvars hufvudsakliga uppgift var att ge uttryck
åt den nya vittra riktningen och där H. ifrigt
bekämpade klassiciteten. Nästan samtidigt (1824)
grundlades en annan tidskrift, "Le globe", som
äfven gjorde sig till förkämpe för den reform,
hvartill Chateaubriand och Lamartine hade gett
första uppslaget. Vid samma tid, 1823—24, slöt
sig kring H. en krets liktänkande unga män:
Guiraud, Soumet, bröderna Deschamps, Beauchesne,
Rességuier, de Vigny och senare Sainte-Beuve,
Musset, Gautier, Mérimée m. fl. Denna krets
kallade sig, vid sin fastare sammanslutning
1828, "Le cénacle". — Med utgifvandet af "Odes
et ballades" hade en reform genomförts inom
lyriken. En betydelsefullare omstörtning
förestod på det dramatiska området. Det
klassiska skådespelet hade dittills varit
allhärskande; sorgespelet låg fjättradt under de
tre enhetslagarna och femaktsindelningen. 1827
utgaf H. det versifierade skådespelet Cromwell,
med ett företal, som
innehåller den franska romantikens
program. Skalden förklarar, att det är
kristendomen, som leder poesien till sanningen,
och visar, att — mänskligt att tala — icke allt
i skapelsen är skönt, utan att det fula finnes
vid sidan af det sköna, det groteska bredvid det
sublima, det onda bredvid det goda. Poesien bör
efterhärma naturen, den bör använda både skugga
och ljus. Det är genom föreningen mellan det
groteska och det sublima, som den moderna konsten
skapas. Den form, som denna konst bör iklädas, är
dramats, ty den omfattar hela poesien. De gamla
lagarna om de tre enheterna äro icke hållbara;
endast den om enheten i handling är antaglig
o. s. v. — "Cromwell" var icke bestämdt för
scenen; men tre år senare (1830) hade H. skrifvit
ett annat drama, Hernani, som uppfördes på
Théâtre français s. å. (öfv. på svenska af
M. M. af Pontin, 1833, och af Edv. Bäckström,
1877; uppf. i Stockholm 1833). Detta skaldestycke
var en praktisk tillämpning af den romantiska
skolans grundsatser. Med "Hernani" hade H. på
franska scenen infört samma typ som tidigare
Schiller på den tyska: röfvaren begåfvad med
hederskänsla. Striden om "Hernani" var hård
och långvarig, men slutade med romantikens
seger. H:s dramer äro dock icke så fria från
alla pseudoklassiska element, som samtiden
föreställde sig. Han bröt visserligen med
"reglerna", men Corneilles inflytande spåras
alltjämt vid sidan om inverkan från Shakspere
och Schiller. Sin estetiska dogm att "konsten
skall göra sig till bärare för de sociala,
politiska, religiösa och filosofiska intressena"
förblef H. trogen äfven i de sceniska alstren
Marion Delorme (1829; uppf. 1831; öfv. af
H. Westin 1886 och af A. Finell 1909), den
fallna kvinnan rättfärdigad genom sann ånger,
Le roi s’amuse (1832; "Konungen roar sig",
fri öfv. af H. Molander 1884), faderskärleken
framträdande midt i en afgrund af laster, Lucrèce
Borgia
(öfv. af Thomée och Lénström 1835 och af
A. Lindeberg, uppf. 1844) och Marie Tudor (1833;
öfv. af F. N. Berg, uppf. 1842), moderskärleken
omgifven af så mycket elände, att den framstår
som blott otyglad lidelse, samt Angelo (1835;
sv. öfv. 1836 och 1874), ånyo kurtisanen, men
här förädlad genom kärlek och smärta (öfv. af
C. S. Arfvidson, 1836, och af A. Gyldenstolpe,
s. å.; ny öfv, 1874). I alla dessa dramer, liksom
i de efterföljande: Ruy Blas (1838; öfv. af
L. Stjernström, uppf. 1862, och af H. Westin
1885) och Les Burgraves (1843), det sista af
H:s dramatiska arbeten, som uppförts på scenen,
missbrukade H. effektmedlet kontrasten. — Genom
dessa skapelser hade H. således förverkligat den
nya skolans program i dramatiken; det återstod
att tillämpa dess grundsatser på romanen. H. hade
redan utgifvit några ungdomsarbeten, Han d’Islande
(1823; "Isländaren i Norrige", 1830—31) och
Bug-Jargal (1826; "Bug-Jargal", 1833), men
skref nu den storslagna Notre-Dame de Paris
(1831), hvars kultur- och konstskildringar från
medeltiden ådagalade den nya skolans beundran
för denna tid ("Kyrkan Notre-Dame i Paris",
öfv. 1835—36; "Ringaren i kyrkan Notre-Dame",
1844; "Kyrkan Notre-Dame i Paris", 1869
och 1885; ny öfv. 1906). Där tillämpade
H. romantikens grundsatser om föreningen af
det groteska och det sublima. Odelad beundran
förtjäna Les orientales (1828), som gaf uttryck
åt fransmännens intresse för grekernas befrielse,
och Les feuilles d’automne (1831), af hvilka
den förra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:29:19 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0654.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free