Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1291-1292 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hummel ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

åter, hvadan cellen sålunda växer i samma
mån som larverna. Inom detta vaxhölje spinna
också de fullvuxna larverna sina kokonger,
när de skola förpuppas, hvarefter vaxet
delvis aflägsnas. Jämte dessa ägg och larver
innehållande celler anträffas äfven redan
tidigt mer eller mindre regelbundet ett annat
slags af vax förfärdigade celler i boet,
hvilka användas till förvaring af honung och
tillslutas, sedan de blifvit fyllda. Sedan de
första individerna i samhället, hvilka alla
äro små honor, s. k. arbetare, utvecklats,
öfvertaga de alla arbeten, under det stammodern
merendels stannar hemma och ej sysslar med
annat än äggläggning. Arbetarna äro af mycket
växlande storlek, somliga knappt mer än en
femtedel så stora som stammodern. Medan i
de celler, som innehålla arbetarlarver,
bibröd införes, innehålla de celler, som
omsluta han- och honlarver, inga sådana
förråd. Dessa senare larver förses alltefter
sitt kön med annat slags föda, som arbetarna
genom ett hål på cellens vaxhölje införa
till dem, nämligen för hannarna honung och
för honorna ett slags hvitaktig fodersoppa af
obekant sammansättning. — Före förpuppningen
spinner hvarje larv en mer eller mindre upprätt
stående, pergamentartad och äggformig kokong,
ur hvars öfre ända de färdiga humlorna träda
ut i världen. Medan under sommarens förra
del blott arbetare, d. v. s. mindre honor,
utvecklas, tillkomma mot sommarens slut hannar
och honor af stammoderns storlek. — Ett humlebo
erbjuder en mycket oregelbunden anblick med
sina här och där spridda larvceller och sina
gruppvis sammanhängande kokonger, af hvilka
de tomma pläga användas till kärl, som fyllas
med klarflytande honung. Det hela omges af ett
hölje af hvarjehanda hopsläpade växtämnen,
fröfjun, mossa eller fint gräs; stundom är
detta yttre hölje på insidan mer eller mindre
sammanhållet af ett tunt och ofullständigt
vaxlager. — Humlesamhällena hemsökas af
hvarjehanda parasiter, hvilkas larver lefva
på de af humlorna insamlade förråden. Dessa
snylthumlor visa den egendomligheten att
åtminstone i vissa fall uppträda i en dräkt,
som mycket liknar den humlas, hos hvilken
de parasitera. Samma är förhållandet med
parasitflugorna af släktet Volucella, hvilkas
larver lefva af humlornas och ofta träffas i
stor mängd i deras bon. — Humlesläktet har många
arter, hvilka nästan uteslutande förekomma
på norra halfklotet. Arterna variera ofta
ytterligt i färgen, och flera färgvarieteter
kunna finnas i samma bo. I Sverige äro 21
arter anträffade, bland hvilka kunna nämnas
trädgårdshumlan (B. hortorum), svart med
hvit spets på bakkroppen samt gula tvärband
på mellankroppen och 1:a bakkroppsleden;
jordhumlan, svart med hvit bakkroppsspets samt
med gul framkant på mellankroppen och gult
tvärband på 2:a bakkroppsleden; mosshumlan
(B. muscorum), öfvervägande grågul med rödgul
mellankropp; stenhumlan (B. lapidarius), svart
med röd bakkroppsspets. Störst är den i fjällen
lefvande B. hyperboreus, som kan nå en längd
af 26 mm.
G. A—z.

Hummel, mus. 1. Brumbasen
på åtskilliga folkliga stränginstrument samt på
säckpipan o. s. v. (ljudets likhet med humlans
surrande har gett anledning till namnet). —
2. Ett gammalt svenskt, mest hos allmogen
i Götaland (i synnerhet Småland och Skåne)
förekommande stränginstrument (se fig.), som
närmast liknar cittran och har 6—14 strängar,
oftast alla af metall och alla eller en
del löpande öfver ett tjockt gripbräde på
resonanslådan. De bestå delvis af medljudande
brumbassträngar. Halfva antalet är stämdt i 1
ton, de öfriga en half ton högre. "Hummellekaren"
lägger instrumentet i knäet eller på ett bord
och spelar med plekter (pinne), medan vänstra
handen tar greppen; klangen är spröd.

— 3. Föråldradt orgelregister, som lät höra samtidigt två svagt
ljudande tungpipor, stämda i C och F eller G.
1 o. 3. A. L.* 2. E. F—t.


Hummel, Arvid David, vitterlekare, f. 30
apr. 1778 i Göteborg, d. 20 okt. 1836 i
Ekenäs, Finland, blef 1792 student i Uppsala,
1796 auditör vid Stedingkska regementet och
s. å. stadsnotarie i Göteborg. Sedermera
anställdes han i hofkanslersexpeditionen och
blef 1802 protokollssekreterare, men måste,
som det uppgifvits, för skuld begifva sig till
Ryssland, 1807. Äfven där fick han anställning
som tjänsteman, var 1821 sekreterare i
inrikesministeriets censurkommitté, lämnade
1831 eller 1832 Petersburg och bosatte sig
i Ekenäs. Som vitter författare debuterade
H. med komedierna
Fruarne eller förklädet (1797) och
Flickorna eller vänskapen på prof (s. å.; tryckt 1800).
Sitt intresse för skådebanan lade han i dagen
äfven genom den kritiska tidskriften "Götheborgs
theater" (1800). Som lyriker utgaf H.
Välgörenheten, ode (1798),
Fyra försök af en ung rimare (s. å.),
Samlade skaldeförsök (1800),
Qvinnan och
Till en ung vän (1802)
äfvensom en mängd stycken i den tidens journaler.
I alla dessa arbeten visar H. stor beläsenhet,
mycken lätthet i formen och öfver hufvud en ej
förkastlig talang, utan att någon mer betydande
originalitet i dem gör sig gällande. Som novellist
uppträdde han efter sin landsflykt med
Adelheid Selbing,
hvilken berättelse, författad på franska, 1823 utkom
äfven på svenska. Han var korresponderande ledamot
af ryska vetenskapsakademien. Jfr
K. F. W[erne]r: "Arvid David Hummel och hans familj" (i "Sv. autografsällskapets tidskr.", II, 1895).
—rn.*

Hummel [ho’m-], Johan Nepomuk, österrikisk
pianist, f. 1778 i Pressburg, d. 1837 i
Weimar, elev af Mozart, gjorde redan 1788—93
konsertresor till Danmark och England samt
studerade vidare för Albrechtsberger, Salieri
och Haydn, hvars efterträdare han var hos furst
Esterházy 1804—11. Han blef hofkapellmästare i
Stuttgart 1816 och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>