Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hummel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestämdes de fyra temperamenten, och på
grund däraf nyttjades ordet för att beteckna
människornas egendomligheter och underliga
sinnelag. Så skref Ben Jonson en komedi "Every
man in his humour" (1598), där han tecknade en
mängd på sådant sätt excentriska karaktärer. (I
svenskt tryck lär ordet humorist första gången
förekomma i titeln till den af And. Bergstedt
1793 utgifna diktsamlingen "Humoristen,
innehållande åtskilliga försök".) — Redan
Shakspere och hans tid begagnade ordet humor än
om själfva sinnelaget, än om de lustiga infall,
som därifrån leda sitt ursprung. Denna dubbla
betydelse har ordet bibehållit, och den har
äfven lagt grunden till en dubbel skiftning
i begreppets framträdande, dels psykologiskt,
dels estetiskt. I det förra hänseendet märkes,
att ordet i de moderna språken närmast betyder
temperamentsbeskaffenhet, en blandning af skämt
och allvar, en särskild förmåga att behandla
allvarliga ting på ett skämtsamt sätt. Men detta
går för sig så, att föremålets allvar ingalunda
tillintetgöres, utan endast en harmlös lek därmed
drifves, såsom om man visserligen ville något
nedstämma dess värdighet, men endast för att
betaga detsamma allt sådant, som kunde synas
tryckande och besvärande, och gentemot detta
allvar söka gifva sinnets glädtighet och frihet
gällande kraft. Med humor kan sålunda allt,
som är allvarligt, behandlas: å ena sidan allt,
som verkligen är högt och betydelsefullt, eller
sådant, som har en stor sida, men för öfrigt
kan vara behäftadt med fel, eller det, som ger
sig sken af att vara stort, men är obetydligt,
till och med ofullkomligt; å andra sidan äfven
det vidriga, hårda, oangenäma, bittra och
sorgliga. Det höga och stora drages visserligen
ned, men göres också på samma gång mänskligare
och förtroligare; det vidriga och bristfulla får
sina lyten påpekade, men med mild glädtighet,
och det sorgliga framställes från sin harmlösaste
synpunkt. Öfverallt framhålles den mänskligt
urskuldande, försonande sidan, som ställer det
stora och det lilla på samma linje af jordisk
ofullkomlighet och inskränkning, så att det
höga visar sin bräcklighet och det bräckliga sin
släktskap med högheten; men denna nivellerande
jämlikhetsförklaring ser allting med godmodigt
löje och en känsla af sympati i hjärtat. Humorn
såsom temperamentsbeskaffenhet förenar sålunda
allvarets skönhet med det sköna, som tillhör
det glada lynnet; och den behagar oss därför,
att den leker med allvaret, utan att skada det,
ty den leker på ett egendomligt fritt, gladt
och sympatetiskt sätt. Men humorn framträder ej
blott som temperament och stämning, utan äfven
som konstform, som humoristisk framställning. I
detta hänseende kunna vi se saken dels rent
estetiskt, dels historiskt. Rent estetiskt,
estetisk-filosofiskt, har humorns begrepp
först blifvit undersökt af Jean Paul Richter
("Vorschule der æsthetik", 1804); men efter honom
har vetenskapen vacklat mellan de olika åsikter,
enligt hvilka humorn antingen var en art af
det komiska eller en särskild uppenbarelseform
af det sköna. Därom äro alla ense, att i
humorn ingå tragiska och komiska element; men
under det Vischer och hans anhängare ha svårt
att hålla humorn kvar som en särskild form — ehuru
visserligen den högsta — af det komiska,
ha Zeising och med honom Carrière m. fl. utan
tvifvel riktigt förklarat humorn vara en mellanart
mellan det komiska och det tragiska, men en
själfständig mellanart, hvilket äfven till fullo
bestyrkes af de historiska förhållandena. Men
då humorn sålunda är en blandning af skämt och
allvar, af komiskt och tragiskt, så kunna de
bägge ingredienserna förekomma i olika blandning,
och på grund däraf uppkomma olika arter af
humor. Den renaste arten, den enkla humorn,
är den, i hvilken de bägge insatserna, skämt
och allvar, äro jämnt blandade med hvarandra;
men därjämte finnes en glad humor, i hvilken det
komiska är öfvervägande, och en allvarlig humor,
där det tragiska ligger öfver. Denna senare
kan öfvergå till bitter humor, där det lustiga
lynnet ännu delvis förmår lyfta sig öfver sorgen,
men slutar som bruten humor, där det sorgliga i
jordelifvet framträder i full skärpa, med möda
mildradt af ett skämt, som närmar sig förtviflans
utbrott. — De hufvudegenskaper, som tillhöra
den humoristiska framställningen, skall man bäst
lära känna genom den historiska undersökningen. I
historiskt hänseende må då först iakttagas,
att humorn är en förmögenhet, som uteslutande
tillhör den kristna mänskligheten; och inom den
kristna världen finner man den i allmänhet hos
de folk och inom de tider, hvilka hållit sig
mest fria från den klassiska stilens inflytande,
alltså hos angelsaxar, tyskar och skandinaver,
samt under medeltidens, den äldre och den nya
romantikens dagar, men icke hos italienare
och fransmän eller hos öfriga folk under deras
beroende af den abstrakta klassiciteten. Hos
de gamle är det blott en och annan, som kan
sägas förebåda humorn, såsom Sokrates i hela
sin världsuppfattning, till en del äfven
Aristofanes, med sin kolossalt fantastiska
komik, samt några af de författare, som höra
till den senalexandrinska öfvergångstiden,
då klassiciteten gick under. Däremot utmärker
sig antiken, liksom den moderna abstrakta
klassiciteten, för en komik, som är öfverlägsen
och satirisk, som beler och gisslar, men icke ler
med tårar i ögat och sympati i hjärtat. Humorn är
nämligen en egenskap hos känslan, framträdande i
fantasiform; satiren är ett verk af förståndet,
som för sitt framträdande lånar fantasiens
bilder. Humorn har också erhållit många sinnrika
symboliska beteckningar; man har på den tillämpat
Homeros’ uttryck om Andromache: "dakryo’en
gela’sasa" ("leende i tårar"), Shaksperes
"smiling in grief", m:me de Staëls "la tristesse
dans la gaité" och Tegnérs ord om Bellman: "en
sorg i rosenrödt". Den historiska betraktelsen
lär oss nämligen, äfven den, att humorn är ett
dubbelväsen, som håller fast vid verkligheten,
men på samma gång erkänner en högre verklighet än
den jordiska, som är realistisk till fenomenet,
men idealistisk till väsendet. Detta beror därpå,
att humorn med nödvändighet sammanhänger med
den kristna åskådningen och framträder inom den
moderna individualiserande stilen. Den utgör
en egenskap hos den moderna mänskligheten,
hos hvilken idealet upphört att tillhöra
ett utvaldt folk eller en privilegierad del
af släktet, då icke längre den kroppsliga
skönheten ensam, utan företrädesvis den inre
andliga skönheten betecknar idealet, då detta
ej längre är aristokratiskt och förnämt, utan
blifvit i god mening demokratiskt, omfattande
hela mänskligheten, hvarvid ingen form, huru
ringa den är,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
