Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Humoralpatologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bli ofta mer och mindre idioter" är en
bland hunduppfödare erkänd sanning. Hundens
tillgifvenhet för husbonden kommer också bäst
till sin rätt, då hunden får följa sin herre.
Fortplantning och afvel. Tamhundens fortplantning
är ej inskränkt till någon viss årstid, utan
kan försiggå vid hvilken tid som helst. De
flesta honhundar (tikar, hyndor) bli dock
brunstiga ("löpa") två gånger om året, vanligen
i jan.—febr. och i juli—aug. Efter omkr. 62
dygns dräktighet födas ungarna (valparna),
som de första 9—12 dygnen äro blinda. Antalet
valpar är mycket växlande. Mindre hundraser få
i allmänhet 3—7 valpar, under det medelstora och
stora raser föda 6—10, någon gång upp till 16 och
flera; 26 torde vara det högsta kända antalet
(två fall omtalade i litteraturen, ett från
Tyskland, ett från Danmark). Då tiken tar emot
hund upprepade gånger, kunna valparna i samma
kull härstamma från olika fäder, enligt säkra
iakttagelser vid tillfällen, då hannarna varit
af olika ras. Valparna vårdas med stor ömhet af
modern, som dock ej bör få behålla för många; i
synnerhet gäller detta de stora raserna, hvilkas
ungar växa fort och för hvilka storleken just är
en eftersträfvad rasegenskap, som gynnas genom
riklig näring under den första valpperioden. 4—6
valpar äro lämpligast för medelstora och små
raser, 2—3, då det gäller stora lyxhundar. Vill
man behålla flera, användes annan tik som
amma för en del af kullen; äfven uppfödning
med flaska är möjlig, ehuru besvärlig. Vid
sex veckors ålder kunna valparna undvara
moderns mjölk, ehuru de redan tidigare böra
småningom vänjas vid annan föda. Mjölktänderna
börja komma i tredje eller fjärde veckan, och
mjölkdentitionen är färdig vid ungefär sex à sju
veckors ålder. Tandömsningen försiggår i tredje
till sjätte månaden. Med fullbordad tandömsning
upphör, kan man säga, hundens valpperiod. Mindre
raser ha härmed nått sin definitiva storlek,
åtminstone höjd. Större raser växa ännu en tid,
och de största erhålla sin fulla utbildning
först under tredje året. Könsmognaden inträder
hos hanhunden vid en ålder af 9—11 månader, och
detta visar sig redan i hundens yttre beteende
därpå, att han kastar urin åt sidan, under det
den ej könsmogna hanhunden liksom tiken hukar sig
ned vid låtande af urinen. Tiken blir könsmogen
("löper" första gången) vanligen vid 8—9,
stundom redan vid 7 månaders ålder. Hundar böra
emellertid ej användas till afvel, förrän de nått
en ålder af 1 1/2 à 2 år, större raser ej förrän
vid 3 år. I tredje—fjärde året når hunden sin
högsta utveckling, som den bibehåller ett par,
tre år, men redan i sjätte året förmärkes ofta
ett aftagande af rörlighet och krafter. Hundens
genomsnittsålder beräknas vanligen till 12 år,
ehuru den kan uppnå 18 år och därutöfver.
Spår och gångarter. Liksom flertalet mera
proportionerligt byggda däggdjur kan hunden
begagna sig af flera olika gångarter (se Gång
2, sp. 812). Som smyggång och äfven eljest vid
långsam ställflyttning förekommer skridt. Traf
är en hos hunden vanlig gångart. Egendomligt
nog föres härvid bakkroppen ofta åt ena eller
andra sidan, hunden "springer snedt". Detta tar
sig uttryck i spårställningen, i det bakfoten
ej sättes i eller framför framfotsstämpeln,
utan vid sidan om, vanligen snedt framför densamma.
Språng är hundens hastigaste gångart, och vissa
raser äro otroligt uthålliga i denna gångart,
hvilket bäst synes på jakthundar, som i timtal
kunna hålla ut, utan att tröttna, ett kraftprof,
hvartill knappast något annat djur kan visa motstycke.
Hundrasernas indelning. Den mest rationella
indelningen af hundraserna skulle gifvetvis
vara efter deras inbördes släktskap. Som man
emellertid endast i undantagsfall känner
rasernas historiska utveckling i detalj,
kan denna indelningsgrund ej tillämpas. I
stället brukar man indela hundarna efter deras
användning samt efter hemland. Man får därvid
två stora hufvudafdelningar, jakthundar och
icke-jakthundar. De förra indelas sedan efter
olika jaktsätt, de senare vanligen i vallhundar,
vakt- och större sällskapshundar samt mindre
sällskaps- och damhundar. Vid ett strängt
genomförande af en sådan indelning skulle vissa
större naturliga rasgrupper, såsom spetsar och
terriers, bli sprängda, då några underraser äro
jakthundar, andra ej. Med frångående af den
ursprungliga indelningsgrunden hänföras dessa
vanligen till någon af de två stora
hufvudafdelningarna.
I. Jakthundar. Främst bland dessa må
nämnas drifvande hundar l. stöfvare. Deras
jaktsätt består däri, att de med luktsinnets
tillhjälp under skall följa spåret af fyrfota
villebråd. Detta sätt att jaga måste betraktas
som ett af de ursprungligaste, och drifvande
hundar omtalas redan hos antikens författare. De
finnas hos nästan alla europeiska folk i
specialiserade raser, och flera naturfolks
hundar visa större eller mindre färdighet
att drifva vildt. Bland viktigare raser må
nämnas foxhound, engelsk räfhund (pl. I,
fig. 1), medelstor, kraftig hund, till färgen
vanligen hvit med stora svarta och gula fläckar.
Användes i stora släpp (meutes) vid de engelska
parforsjakterna på räf. Harrier, engelsk harhund,
liknar i mycket räfhunden, men är mindre; de
hängande öronen afskäras ofta nedtill. Utom den
vanliga foxhoundsfärgen förekomma ofta små grå-
och blåaktiga fläckar. Beagle, lilla engelska
harhunden, den minsta af de engelska drifvande
hundarna, är kraftigt byggd, men tämligen låg;
färg som de föregåendes. I Tyskland förekomma
flera drifvande hundar (bracken) likaså i
Frankrike (chiens courants), parforsjaktens
ursprungliga hemland. Schweiz är likaledes
kändt för sina stöfvare, som förekomma i flera
olika raser. En rysk stöfvarras, kostroma,
är likaledes berömd. I Sverige finnes ingen
ursprungligen inhemsk drifvande hund, utan våra
nutida stöfvare utgöras af importerade tyska,
engelska och schweiziska hundar, mer och mindre
korsade sinsemellan. Redan under krigen på 1600-
och 1700-talen skedde import af tyska (polska)
stöfvare, som med någon liten inblandning af
nordisk spets gåfvo upphof till en i början
af 1800-talet färdig, nu som ren utdöd ras,
smålandsstöfvaren. Andra ursprungligen tyska
stammar omtalas från 1800-talets början såsom
kaflåsstammen och greiffska stöfvarna. Från
dessa senare leder, öfver fiholmshundarna, den
nuvarande som särskild ras uppställda svenska stöfvaren
(fig. A.) sitt ursprung. En annan på senare
tid genom korsning af gammalt tysk-svenskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>