- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
1319-1320

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hunden ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hunehals (Hunals), fordom slott på en klippa
vid Kungsbackafjordens östra sida, Halland,
anlagdt omkr. 1290 af grefve Jakob af Halland
och de andre danske "fredlöse", tillhörde en
tid de svenske hertigarna Erik och Valdemar och
tillföll vid "häfdaskiftet" 9 sept. 1315 den
förre. Efter 1328 omtalas det ej vidare.

Hunein ibn Ishak, arabisk författare, d. 873,
var kristen och härstammade från Hira. Sedan
han förvärfvat en mycket omfattande bildning,
slog han sig ned som lärare och författare i
Bagdad, där han blef anställd som lifmedikus
hos kalifen Mutawakkil. Af H. ega vi dels
öfversättningar från Platon, Aristoteles,
Hippokrates m. fl. grekiska författare, dels
själfständiga arbeten i medicin, astronomi
m. m. Från arabiskan öfversattes hans arbeten
till hebreiska och latin och blefvo därigenom
kända i Europa redan under medeltiden. Hans
mest bekanta arbete är en samling tänkespråk
(öfv. till hebreiska af Jehuda ben Salomo
alcharizi, utg. af Löwenthal 1896). Med anledning
af sitt uppträdande under bildstriden blef
H. bannlyst och intog gift af sorg häröfver.
K. V. Z.

Hunfalvy [ho’nfalvi]. 1. Pál H., ungersk
språkforskare och etnograf, f. 1810 i
Gross-Schlagendorf i komitatet Zips, d. 1891
i Budapest, blef 1842 lärare i juridik vid
kollegiet i Kesmark och flyttade 1849 som
landtdagsdeputerad till Budapest, där han sedan,
upptagen af vetenskapligt arbete och akademiska
sysslor, vistades till sin död. Från början af
tysk härstamning (hans ursprungliga namn var
Hunsdorfer), slöt han sig snart helt till den
ungerska nationaliteten och dess sträfvanden och
blef jämte Budenz (se d. o.) grundläggaren af den
nyare ungerska jämförande språkvetenskapen. Hans
förnämsta arbete på detta område är A vogul
föld és nép
(Yogulernas land och folk, 1864), i
hvilket han bearbetade och utgaf en betydlig del
af de af Reguly hemförda samlingarna. I den af
honom grundlagda språkvetenskapliga tidskriften
"Magyar nyelvészet" (1856–61) och den därpå
följande (ännu utkommande) "Nyelvtudományi
közlemények", som han redigerade 1862–78,
publicerade han dessutom en mängd artiklar i
finsk-ugrisk språkvetenskap. Senare vände han
sig företrädesvis till historisk-etnografiska
studier. I den värdefulla Magyarország
ethnographiája
(1876; Ethnographie von Ungarn,
1877) gaf han en utförlig framställning af de
olika folkstammarnas utbredning m. m. i Ungern
förr och nu och försvarade (liksom i Die ungern
oder magyaren,
1881, och en hop andra skrifter)
ungrarnas finsk-ugriska ursprung emot Vámbéry,
som ville göra dem till turkar. Under sina sista
år arbetade han ingående med den rumänska frågan
(Der ursprung der rumänen, 1888, m. m.). Som
redaktör af "Literarische berichte aus Ungarn"
(1877–80) och, jämte Gustav Heinrich, "Ungarische
revue" (1881–91) arbetade han dessutom för
spridande af kännedom om ungerska förhållanden i
utlandet. – 2. János H., den föregåendes broder,
geograf, f. 1820, d. 1888, sedan 1870 professor
i geografi vid universitetet i Budapest. Hans
hufvudarbeten äro en på ungerska författad
beskrifning öfver det ungerska rikets fysikaliska
förhållanden (1863–66) och en till 5 bd beräknad
Allmän geografi, hvaraf han själf utgaf de båda
första banden (Syd-Europa samt Ungern och dess
biländer, 1884–86).
1. K. B. W.

Hungaria. 1. Nylatinsk namnform för Ungern.
2. Astron., en af småplaneterna.

Hunger (lat. fames), fysiol. Genom hunger
och törst underrättas organismen om, när
den för sitt uppehälle behöfver ny näring,
och detta sker, långt innan bristen på sådan
ger sig till känna genom sina följder:
afmagring och nedsatt arbetsförmåga. Den
första hungern infinner sig i regel på de
tider, då man brukar intaga sina måltider. Den
karakteriseras af en obestämbar känsla af tryck
och gnagning i trakten af magsäcken, äfvensom
af svaga sammandragningar af denna, åtföljda af
kullrande i buken. Dessa tecken erinra oss om,
att mattimmen är inne. De minskas i styrka och
upphöra ibland helt och hållet, om måltiden
uppskjutes; ifrig sysselsättning föranleder
ofta, att de fullständigt förbises. När
födoämnen införts i magsäcken, försvinner denna
hungerkänsla snart, och vid en viss fyllnad
af magen inställer sig mätthet. Tidpunkten för
dennas inträdande är i väsentlig grad beroende
af den utspänning, som magsäcken vanligtvis
erhåller vid en måltid. I fall magsäcken blifvit
tillräckligt utspänd, känner man sig mätt, om
också endast en högst obetydlig mängd födoämnen
uppsugits och förts till de näringsbehöfvande
kroppsdelarna; ja hungern stillas, och mätthet
inträder genom nedsväljande af fullkomligt
osmältbara ämnen. Detta äfvensom det kända
sakförhållandet att hunger inträder, innan ännu
någon väsentlig ämnesförlust egt rum i kroppen,
ådagalägger, att den första hungern på något
vis sammanhänger med processer i magsäcken
och alls icke beror på någon verklig brist på
näringsmaterial. – Hunger af annan vikt och
betydelse uppträder, när organismen en längre
tid saknat föda. Då uppenbara sig i allmänhet
dock rätt obetydliga sensationer framför
allt i magsäcken och tarmkanalen samt stor
svaghet och matthet. Sistnämnda symtom bero i
väsentlig grad på den ämnesförlust, som kroppens
väfnader genom långvarig brist på föda undergå,
och deras orsak ligger således i organismens
allmänna förändring. I alla händelser äro dock
de obehag, som äfven vid en långvarig fasta
uppkomma, märkvärdigt obetydliga, såsom framför
allt framgår ur de rön man kunnat göra på
människor, som af en eller annan orsak under
en längre tid afhållit sig från föda. Samma
resultat ha äfven erhållits vid försök på
hungrande djur: under de första dagarna äro
dessa visserligen oroliga och lystna efter föda,
men efter någon tid blifva de alldeles lugna och
synas icke känna någon smärta. Döden inträder
slutligen under symtom af yttersta afmagring och
svaghet. Till bestämda slutsatser om de närmare
orsakerna till hungerkänslan, om de nerver,
som därvid äro verksamma o. s. v. har våra
dagars fysiologi ännu icke kommit. Jfr Svält.
R. T-dt.

Hungerford [haffad], mrs Margaret, engelsk
romanförfattarinna, f. omkr. 1855 och bosatt
på Irland, där hon afled 1897, hette som flicka
Hamilton och i sitt första äktenskap mrs Argles.
Hennes roman Molly Bawn (1878; sv. öfv. 1879,
3:e uppl. 1906), efter hvilken författarinnan
vanligen benämnes, och en stor mängd senare ha
öfversatts till svenska.

Hungergropar, landtbr. Se Flanker.

Hungerkonstnär. Se Fasta, sp. 1426.

Hungerkur, med. Se Svältkur.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:29:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0692.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free