Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1323-1324 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hungerstäppen ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fienden, ehuru dennes stridskrafter till
stor del utgjordes af deras stamfränder
under hunniskt välde. Hunnerna besegrades
vid Katalauniska fälten 451, och därmed bröts
deras makt. Begagnande sig af en strid mellan
Attilas söner efter hans död, 453, reste sig
de kufvade germanfolken. Ett af dem, gepiderna,
vann vid Netad i Ungern en afgörande seger, som
kostade den äldste af sönerna, Ellak, lifvet. De
öfverlefvande hunnerna drogo sig tillbaka till
Syd-Rysslands stäpper och uppgingo, beröfvade en
kraftig ledning, i dessa trakters nomadstammar.
S. B.

Hunnerslaget (se Hunner), en berömd
freskomålning af W. von Kaulbach i trapphuset
till Neues museum i Berlin.

Hunnestad, socken i Hallands län, Himle
härad. 1,572 har. 653 inv. (1908). H. bildar med
Gödestad ett konsist. pastorat i Göteborgs stift,
Varbergs kontrakt.

Hunnius [ho’n-], Aegidius, tysk teolog, f. i
Württemberg 1550, d. 1603, blef 1576 professor
i Marburg och 1592 i Wittenberg, en typisk
representant för den strängaste lutherska
ortodoxien, upptog i Marburg en hänsynslös kamp
mot alla förmedlande riktningar, hvilken han
med tillhjälp äfven af världsliga maktmedel
fortsatte, sedan han i Wittenberg blifvit
medlem af den mot kryptokalvinismen tillsatta
visitationskommissionen. H., hvars karaktär
blifvit mycket olika bedömd, var trots sin
ensidighet en verkligt betydande teolog. Hans
viktigaste arbete är De persona Christi ejusque
ad dexteram Dei sedentis divina majestate
(1585) — en stridsskrift mot kalvinismen
för läran om Kristi lekamens ubikvitet
(allestädesnärvaro). Också mot katolicismen
utgaf han talrika polemiska skrifter.
(E. Bg.)

Hunsdorfer [ho’ns-]. Se Hunfalvy 1.

Hunsrück [ho’ns-], en mellan Rhen, Mosel, Saar
och Nahe i Rhenprovinsen (reg.-omr. Koblenz
och Trier samt det oldenburgska furstendömet
Birkenfeld) belägen bergssträcka, som
genom Rhen skiljes från Taunus, genom Mosel
från Eifel och genom Nahe från det pfalziska
berglandet. Den bildar en bred, omkr. 600 m. hög
platå af lerskiffer, som går i riktning från
s. v. till n. ö. under olika namn: Hochwald,
Idarwald och Soonwald, samt har sin största
höjd i Erbeskopf, 816 m. Berget är beklädt med
präktiga skogar, företrädesvis af löfträd,
samt innehåller järnmalm och i s. ö., mellan
Ottweiler och Saarbrücken, stenkol. De branta
afsatserna vid de begränsande floderna
krönas af slott och borgruiner samt höra
till de mest romantiska trakter i Tyskland;
företrädesvis utmärkt är Rhendalen mellan
Bingen och Koblenz, bildad af H. och Taunus.
(J. F. N.)


Hunt [ha’nt], James Henry Leigh, engelsk
skriftställare, f. 1784 i Southgate vid London,
d. 1859 i Putnam, arbetade som juridiskt
biträde hos en sin broder till 1805, då han
blef teaterkritiker i en tidning. Efter en kort
anställning i krigsministeriet började han 1808
tillsammans med en annan broder utgifva tidningen
The examiner, hvilken han ledde i liberalt
radikal anda till 1827. Han dömdes 1812 till
två års fängelse för skarpa satiriska angrepp
på prinsregenten. Det var under fängelsetiden,
som H. på allvar sökte reformera den engelska
poesien. Redan Charles Lambes hade genom sina
"Specimens of english dramatic poets"
1808 fäst uppmärksamheten på renässansens
författare, ett studium, som öfverallt i
Europa blef af stor betydelse för romantikens
utveckling. H. vände sig nu till den italienska
renässansen och utgaf The feast of the poets,
1814, The descent of liberty, 1815, The story
of Rimini, 1816, och Foliage, 1818. 1819—20
utgaf han veckotidningen "Indicator", ur hvilken
han 1834 utdrog en fin samling essayer. Vid
denna tid gjorde han bekantskap med Keats
och Reynolds, något senare med Lamb, Shelley
och Byron. 1822 flyttade han till Italien för
att närmare öfverlägga med de båda senare om
utgifvandet af tidskriften The liberal, som
utkom 1822—23. Han stannade i Italien till 1825,
då han återflyttade till London. 1828 hade han
brutit med Byron och utgaf sin intressanta, men
skandalösa, mot Byron riktade skrift Lord Byron
and some of his contemporaries. Trots fattigdom
och överansträngning bevarade han sin entusiasm
och optimism samt utgaf den ena tidningen efter
den andra, alla af kort varaktighet. Bland
dessa kunna nämnas: The companion, 1828, The
chat of the week, 1830, The tatler, 1830—32,
Leigh Hunt’s London journal, 1834—35, och
The monthly repository, 1837—38. De flesta af
dessa tidningar skrefvos helt och hållet af
honom själf. 1832 utgaf han romanen Sir Ralph
Esher och samlade sina Poetical works. 1840
gjorde han stor lycka på Coventgardenteatern
med versdramat A legend of Florence, hvilket
betraktades som ett af de bästa dramerna sedan
Beaumonts och Fletchers dagar. S. å. utgaf han
"The works of Wycherley, Congreve, Vanbrugh
and Farquhar" (ny uppl. 1861), hvarpå följde
en serie af essaysamlingar, Imagination and
fancy (1844), Men, women and books (1847),
A jar of honey from Mount Hybla (1848) och A
book for a corner (1849). 1847 erhöll han ett
statsunderstöd af 200 pd, som befriade honom
från de största ekonomiska bekymren. 1850
utgaf han sin själfbiografi, Autobiography
and reminiscences (ny uppl. 1860). Postumt
utkom The book of the sonnet (1867), med en
betydande uppsats om sonetten. H. saknade takt
i sina personliga förhållanden och smak i sina
skrifter, men det var en genial och gifvande
natur, som glödde af entusiasm för poesien och
egnade den sitt lif. Hans förnämsta poetiska
arbete är kanske "The story of Rimini", som
spelat en verklig roll i den engelska poesiens
utveckling. Keats, som i poetisk begåfning var
honom långt öfverlägsen, har lärt af honom. H:s
Poetical works utkommo 1875, i urval 1891. Hans
Correspondence utgafs af sonen 1862. Litt.:
C. Kent, "L. H. as poet and essayist" (1891).
J. M.

Hunt [ha’nt], George Ward, engelsk politiker,
f. 1825, d. 1877, blef 1851 advokat (barrister),
invaldes 1857 i underhuset och blef där en
af det konservativa partiets mest nitiska
medlemmar. 1866 blef han finanssekreterare vid
skattkammaren och var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>