Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hus, gård och tomt i staden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romerska kyrkan — med bistånd af de delvis
förtyskade landsfurstarna — att öfverallt
undertrycka det slaviska kyrkospråket och införa
den latinska mässan. Men folkets motstånd var
ej brutet därmed. Tjecherna hyste stor kärlek
för sitt modersmål och sina nationella minnen. I
det tjechisk-slaviska folklynnet låg en afgjord
benägenhet för religiös mysticism. Däraf kom sig
den snabba spridning "kätterska" läror vunno i
Böhmen, framför allt valdensernas. Nya idéers
spridning främjades i Böhmen genom en tidigt
uppblomstrande vetenskaplig odling och en tidigt
begynnande litteratur på landsspråket. Då i
början af 15:e årh. Wyclifs läror vunno insteg
vid universitetet i Prag och snart därefter
Johannes Hus och Hieronymus från Prag började
sprida dem bland folket, var alltså jordmånen
väl beredd för en genomgripande religiös rörelse,
och det låg i sakens natur, att denna rörelse
tillika skulle blifva en nationell. Dessa
mäns reformatoriska uppträdande och ännu mera
deras martyrskap bragte endast till utbrott
den länge förberedda religiösa revolutionen. —
Budskapet om Hus’ död på bålet (1415) framkallade
en orolig rörelse hos folket i hela Böhmen
och Mähren. Bannlysningsdomarna öfver Hus’
anhängare, de kyrkliga myndigheternas försök
att bringa dessa domar till verkställighet och
slutligen det nya sorgebudskapet från Kostnitz
om Hieronymus’ från Prag död (1416) stegrade
förbittringen än mera. Husiternas ledare var
efter Hus’ fängslande kyrkoherden i Prag Jacob
von Misa (Jacobellus, d. 1429). Han hade redan
1414 infört kalkens utdelande äfven till lekmän,
och när Kostnitzmötet definitivt fördömde
detta, blef nattvarden sub utraque specie
(under båda gestalterna) det samlande baneret
för husiterna. När den neutrale konung Wenzel
1419 dog och efterträddes af brodern, edsbrytaren
Sigismund, kom katastrofen. De bömiska ständerna
uppsade Sigismund tro och lydnad och allmän
resning begynte. Ett inbördes krig utbröt
(1420—36), som söker sin like i vildhet å ömse
sidor. Husiterna hade sitt högkvarter å det
starkt befästa berget Tabor nära Prag och
leddes af den enögde väldige Johannes Ziska,
hvilken tillfogade Sigismunds korstågshärar
det ena nederlaget fruktansvärdare än det
andra (vid Witkovberget 1420, Pancracz 1421
och Némechý 1422). Efter Ziskas död i pesten
1424 valde flertalet Prokopius den store
till hans efterträdare, och under denne
fortsattes segrarna. Från 1427 voro husiterna
den anfallande parten. Hus’ egen milda ande
hade då för länge sedan vikit, liksom husiterna
inbördes söndrats. Redan från 1427 framträdde
allt skarpare två partier. De mera aristokratiske
(bl. a. Praguniversitetet) förklarade sig
nöjda, om blott katolska kyrkan medgåfve dem
1) nattvarden under bägge gestalterna, 2)
predikan på modersmålet, 3) sträng kyrkotukt,
4) afskaffandet af prästerskapets världsliga
makt. De fingo namnet Utrakvister eller Kalixtiner
(af calix, kalk). De mera demokratiske gingo
vida längre, upptogo nästan alla Wycliffes
reformtankar, äfven hans nattvardslära, förkastade
allt, som ej stämde med Kristi lag i bibeln, och
förbunde härmed medeltidens apokalyptiska och
socialt revolutionära idéer. Dessa, Taboriterna,
delvis f. d. valdenser, voro de radikale, men
hos dem låg hela husitrörelsens kraft; med dem
trädde för första gången lekmannavärlden fram
som en själfständigt handlande religiös makt;
deras försök till en fullständig kyrklig och religiös omstörtning af det
bestående slog visserligen illa ut, men tanken
var genom dem väckt i folkmedvetandet och kunde
sedan ej dö. — Till dessa hufvudpartier kom
efter Ziskas död ett tredje, som icke ville
erkänna någon människa värdig att blifva den
store Ziskas efterträdare; det kallade sig De
faderlöse och utgjordes af de mest fanatiske.
Under inbördes kamp förenade sig dock dessa
partier en tid mot Sigismunds härar, och
slutligen tillfogade de hela det katolska
Europas samlade korshär det gräsliga nederlaget
vid Tauss 1431. Därmed var husiternas
oöfvervinnelighet erkänd. Baselkonsiliet
sökte nu på förhandlingarnas väg nå ett bättre
resultat för katolska kyrkan; 1433 medgaf det
i viss mån de fyra kalixtinska artiklarna i de
s. k. Baselkompaktaterna, och därmed återgingo
kalixtinerna till katolska kyrkan. Taboriterna,
som fortsatte striden mot kyrkan och Sigismund,
blefvo fullständigt slagna vid Böhmisch-Brod
(Lipan) 1434 och upprifna. Rester af dem bildade
underlag för bömiska bröderna (se d. o.). I
Böhmen funnos nu två kyrkor, den stora katolska
(tyskarna) och den utrakvistiska statskyrkan
(tjecherna). Försöken att få den senare att
helt återgå till den romerska katolicismen
strandade på dess ledare Rokyczana, sedan 1435
biskop i Prag, en utmärkt och mycket betydande
man, som nu räddade den husitiska rörelsens
egenart. Förgäfves sökte påfvarna, sedan de
segrat öfver Baselkonsiliet, med hjälp af bömiska
furstar och nya korståg kufva utrakvisterna;
slutligen nödgades konung Vladislav II, ehuru
själf ifrig katolik, på landtdagen i Kuttenberg
1485 ånyo bekräfta den utrakvistiska kyrkans
särställning i Böhmen. Först under 1500-talets
reformationskamp upplöstes denna och därmed
den husitiska rörelsen i antingen lutheraner,
bömiska bröder eller katoliker. — Jfr J. Loserth,
"Beiträge zur geschichte der hussit. bewegung"
(5 bd, 1877—95), och W. Tomek, "Joh. Zizka" (1882).
Hj. H—t.
Husitkrigen. Se Husiter.
Huskarl. Se Adel, sp. 146, och Hird.
Huskarlahvot (isl. huskarlahvǫt, huskarlars
eggelse, krigarmaning). Se Bjarkamål.
Huskatten l. Tamkatten, Felis domestica, zool.,
hör till kattsläktet inom fam. kattartade djur
och däggdjursordningen rofdjur. Öronen sakna
hårpensel, svansen afsmalnar mot spetsen och
har där kortare hårbetäckning. Näsbenen sträcka
sig längre tillbaka mellan pannbenen än öfverkäksbenen.
Men både dessa och andra märken,
som skulle skilja huskatten från vildkatten,
äro långt ifrån konstanta. Förvildade tamkattor
förete vanligen i kroppens storlek och gröfre
byggnad, uti svansens yfviga hårbeklädnad
och uti färgteckningen en märkbar öfvergång
till vildkatten. Detta vinner sin förklaring
därigenom, att huskatten härstammar från en
vild kattart, som i olika lokalformer har en
vidsträckt utbredning i Afrika, Europa och en
del af Asien. Som under pålbyggnadsperioden i
Schweiz, där den europeiska vildkatten då var
allmän, ej lefvat något tämdt kattdjur lika litet
som i Danmark vid tiden för kjökkenmöddingarnas
bildande, samt i Italien ej ens vid början af vår
tidräkning några tama kattor tyckas ha blifvit
hållna, så antages numera ganska allmänt, att
ej den europeiska vildkatten (åtminstone ej i
främsta rummet), utan den i Afrika förekommande
(Felis caligata l. maniculata) gifvit upphof
till vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
