- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
1377-1378

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hutter ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äfven hade tagit kännedom om Cartesius’
analytiska geometri och under sina sista
lefnadsår med intresse studerade den då
nyss uppfunna differentialräkningen. Utom
de ofvan nämnda arbetena utgaf H. ett stort
antal skrifter, såsom Systema saturnium (1659)
och Traité de la lumière (1690, utg. på latin
1691). Efter hans handskrifter utgåfvos Opuscula
posthuma
(1703) af de Volter och Fullen;
hans samlade skrifter utgåfvos sedermera af
’s Gravesande under titel Opera varia (1724)
och Opera reliqua (1728). — H:s brefväxling med
lärda män har, under titeln Exercitationes
mathematicæ et philosophicæ,
blifvit
offentliggjord af Uylenbroek (1833). Holländska
vetenskapssocieteten började 1888 utgifvandet
af H:s Oeuvres complètes (hittills 11 bd). —
En utförlig biografi öfver H. har blifvit
utgifven af P. Harding, "Christian Huygens
in zijn leven en werken geschetst" (1868).
1. R—n B. 2. (I. F.)

Huygens’ okular [hö’jchens]. Se Kikare.

illustration placeholder

Huygens’ princip [hö’jchens], fys., en af
Chr. Huygens (se d. o.) framställd sats om
vågrörelsers utbredning, som fått mycket stor
användning särskildt inom optiken. I sin bok
"Traité de la lumière" (1690) förfäktade Huygens
teorien om ljusets böljenatur och införde i
optiska betraktelser begreppet vågyta såsom
primärt i förhållande till ljusstrålar. Den
svängningsrörelse, som vid ett visst ögonblick
utgår från en lysande punkt, har vid en senare
tidpunkt hunnit utbreda sig till en yta,
vågytan, som omsluter ljuskällan, och denna
vågyta förstoras mer och mer därigenom, att
svängningarna öfvergå till allt aflägsnare delar
af mediet. Ifall detta är isotropiskt (se d. o.),
bli vågytorna sfärer med den lysande punkten till
centrum. För att ur denna teori förklara ljusets
(i verkligheten endast approximativt) rätliniga
utbredning uppställde Huygens den principen,
att hvarje punkt på en vågyta kan i sin ordning
anses som utgångspunkt för nya elementära
vågor, men att dessa åstadkomma en märkbar
ljuseffekt endast i de punkter, där de i stort
antal likriktade träffa samman, d. v. s. blott
på sin gemensamma tangeringsyta (enveloppe),
som sålunda
blir den verkliga nya vågytan. Vidstående figur
förtydligar detta. O är en lysande punkt och
S0 en därifrån utgången våg, som just nått fram
till skärmen K. Punkterna l, 2, 3 ... på S0 (vi
betrakta endast den del af vågytan, som tränger
genom hålet i skärmen) behandlas enl. Huygens’
princip som emissionscentra för nya vågor, hvilka
efter ytterligare en tid t hunnit sprida sig till
sfärer l, 2, 3 ..., alla med radien = ct, om c är
ljushastigheten. Den nya vågytan, enveloppen till
dessa sfärer, utgöres af den sfäriska kalotten
S1, som ligger på afståndet ct från S0. Något
senare har vågen hunnit ut till S2, som kan
konstrueras på samma sätt. — Huygens’ princip
i denna ursprungliga form kan användas till
härledning af lagarna för ljusets reflexion och
brytning (äfven dubbelbrytning), men däremot icke
dess diffraktion. Af fig. synes nämligen, att
vågytorna på andra sidan skärmen gå fram endast
i konen AOB, d. v. s. ljuset skulle fortplanta
sig absolut rätlinigt och intet ljus alls tränga
in i den geometriska skuggan, hur litet hålet
i skärmen än vore. Sedan Young (1802—04) och
Fresnel (1815) infört den hos Huygens felande
föreställningen om ljuset såsom periodiska
störningar i etern och användt denna tanke till
förklaring af ljusets interferens (se d. o.),
förbättrade Fresnel (1816) Huygens’ princip
genom att ersätta dennes något godtyckliga
antagande, att märkbar ljusverkan uppkommer
endast på enveloppen till elementarvågorna,
med principen att dessa interferera
sinsemellan. Denna Fresnel-Huygensska
princip har varit af utomordentlig betydelse
för beräkning af diffraktionsföreteelserna
(jfr Diffraktion), men den lider af
två brister: 1:o) man skulle enligt densamma
vänta, att från en vågyta sändes ljus icke
blott i riktning från ljuskällan, utan äfven
in mot denna; samma svårighet vidlåder äfven
Huygens’ princip i dess ursprungliga form (man
observere på fig. den streckade enveloppen
till de inåt gående elementarvågorna), 2:o) den
Fresnelska beräkningsmetoden ger en felaktig
svängningsfas för ljuset. Dessa svårigheter
försvinna fullkomligt vid en sträng matematisk
formulering af Huygens’ princip. En sådan gafs
först af Kirchhoff (1882), som utgick från
den differentialekvation, som ljussvängningar
i ett isotropt medium måste satisfiera.
G. I.

Huyghens [hö’jchens], Chr. Se Huygens.

Huysmann [höjs-], Rolef. Se Agricola, Rudolf.

illustration placeholder

Huysmans [yis- l. öjs-, -mã l. -mãs],
Joris Karl (dessa förnamn tog han sig;
de ursprungliga voro Charles Marie Georges),
fransk romanförfattare, f. 5 febr. 1844 i Paris,
d. där 12 maj 1907, härstammade från en gammal
holländsk målarfamilj, hvars mest berömde
medlem var Cornelius H., vardt student 1866,
egnade sig först åt juridiska studier, inträdde
sedan i inrikesministeriet, där han stannade
till 1897, då han tog afsked med pension. H. debuterade
1874 med en liten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbk/0721.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free