Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - H. V. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än de persiska orden. Detta bruk träffade dock
blott omkr. 1,000 ord; de öfriga skrefvos så,
som de lästes. Något liknande förekommer vid en
af japanskans tre skrifformer, att man nämligen
nyttjar motsvarande kinesiska ords skrifform,
men alltid utläser det på japanska. I sin
"Grammatik der huzvâreschsprache" (1856)
använde Spiegel huzvaresch som namn på det
språk (den sassanidiska dynastiens officiella
språk, hvarpå de heliga avestaböckerna
öfversattes och kommenterades), som
yngre eranister kalla pehlevi (se d. o.).
(K. V. Z.)
H. V., förkortning för lat. honeste vixit, han
var i sitt lefverne oförvitlig, och honestus vir,
en ärans man.
Hvai-ho (Wei-ho), flod i mellersta Kina,
upprinner på Hvai-jang-schan och flyter i
östlig riktning till den stora sjön Hung-tsö,
n. om Jang-tse-kiangs mynningsområde.
J. F. N.
Hvalbåt, sjöv., en båt, hvars längd varierar
mellan 8—18 m. och bredd mellan 1,5—3 m.;
den är spetsig i båda ändarna, ror väl, flyter
lätt samt är styf. Den har enkel rodd samt kan
ha antingen en mast med loggertsegel eller
flera master med guntersegel. Hvalbåtar
begagnas vid hvalfångst; äfven
lifräddningsbåtar byggas allmänt af denna typ.
R. N. (C. K. S.)
Hvaldjuren, Cete l. Cetacea, zool., en
däggdjursordning, som omfattar de största
nu lefvande djuren och som före Linnés tid
nästan allmänt räknades till fiskarna. Så
fullständig är, åtminstone till det yttre,
den anpassning till vattenlifvet, som dessa
däggdjurs kroppsbyggnad företer. Om fisken
erinrar den långsträckta, mer eller mindre
cylindriska kroppsformen med släta ytor samt den
omständigheten, att hufvudet genom saknaden af
en markerad hals ej är afsatt från bålen, att
denna senare utan gräns fortsättes i svansen,
hvilken slutar med en vågrät (ej som hos fiskarna
lodrät) fena. Oftast äro de ock försedda med
en ryggfena. Svansen (stjärten) med sin fena
är hvaldjurens förnämsta rörelseverktyg, medan
de främre, fenlika och klolösa extremiteterna
hufvudsakligen tjänstgöra som balanseringsorgan
och styre; yttre bakre extremiteter saknas hos
det utvuxna djuret, men ha däremot anträffats
hos fostret. Ehuru de som andra däggdjur andas
med lungor, således äro luftandande, dö de dock
kort tid, sedan de kommit upp på det torra,
enär de ej kunna verkställa de för andningen
erforderliga rörelserna; deras för detta ändamål
afsedda mekanism är uteslutande lämpad för lifvet
i vattnet. Hår saknas i allmänhet fullständigt
hos det utvuxna djuret, endast å läpparna och
hakan finnas hos vissa hvaldjur några få borst;
egentliga hudkörtlar saknas likaledes. Läderhuden
saknas eller är föga utvecklad utom hos
vissa tandhvalar, såsom hvitfisken och
narhvalen. Däremot finnes under huden städse ett
mer eller mindre tjockt späcklager, som dels är
ett värmeskydd, dels tjänar att minska djurets
specifika vikt. Spenarna äro två, belägna i
hudveck vid sidorna af könsöppningen. Genom
inverkan af en kraftig muskel drifves mjölken
in i ungens mun, enär ungen under vattnet ej
kan suga, utan på sin höjd med munnen omfatta
spenen. Den eller de främre näsöppningarna äro
belägna på hufvudets öfre sida, vanligen långt
från nosspetsen. Hvaldjuren simma i regel med
vågiga rörelser; först höja de hufvudet öfver
vattnet, därefter sänkes detta
och ryggen höjes; icke sällan ser man
också stjärten komma upp öfver vattenytan,
hvilket är ett tecken på, att djuret går
på djupet. Detta egendomliga rörelsesätt har
ställts i samband med respirationssättet: djuret
måste nämligen höja hufvudet öfver vattenytan
för att andas. Hos de större arterna iakttages,
att vid utandningen en vattenstråle sprutar ut ur
näsborrarna. Denna stråle är väsentligen ej något
annat än utandningsluften, som är mättad med
vattenångor, hvilka förtätas vid låg temperatur;
sker utandningen, innan näsborrarna nått upp
till vattenytan, kommer gifvetvis en kvantitet
hafsvatten att medfölja upp i luften. Andningen
sker ej med samma regelbundenhet som hos
landdäggdjuren; hvaldjuren utföra i regel
flera in- och utandningar å rad med korta
mellanrum för att därefter kunna hålla sig
under vatten 10—30 minuter utan att andas;
det har uppgifvits, att grönlandshvalen
(se nedan) kan, då den blifvit harpunerad,
tillbringa 1 1/2 timme under vatten, utan
att andas. Dessa från andra lungandande djur
afvikande företeelser förklaras, åtminstone
delvis, genom förhandenvaron af en mycket stor
blodmängd samt därigenom, att pulsådrorna i
ryggraden och hjärnan äfvensom å andra delar
af kroppen äro upplösta i ett synnerligen
rikligt nätverk, som bildar en reservoar,
hvilken förser det centrala nervsystemet med
syrehaltigt blod, under det djuret vistas
under vatten. Ifrågavarande egendomlighet
i andningssättet möjliggöres ock därigenom,
att hjärtverksamheten är mindre liflig, när
djuret dväljes på djupet, hvilket åter har till
följd en ringare syreförbrukning. Skelettets
ben utmärkas genom svampliknande struktur och
stor fettrikedom. Skallens hjärnskålsdel är
starkt förkortad och utbredd, medan ansiktsdelen
är mycket lång och framtill ofta tillspetsad.
Öfre delen af nackbenet, som är mycket stort,
sammansmälter med mellanhjässbenet och
stöter intill pannbenet, medan hjässbenen
hos tandhvalarna ej deltaga i bildandet af
hjärnskålstaket. Ansiktsbenen hos vissa hvaldjur
äro mycket starkt osymmetriska. Okbenen äro tunna
benstafvar; näsbenen, mycket små, ligga bakom de
yttre näsöppningarna; näsmusslorna äro svagt
utbildade eller rudimentära. Å ryggraden, som
utmärkes genom stor böjlighet, äro halskotorna
mycket förkortade, stundom sammanväxta till
ett stycke. Blott mellan skulderbladet och
öfverarmbenet är en rörlig ledning; de öfriga
benen i främre extremiteten äro orörligt förenade
genom bindväfnad. Oaktadt denna orörlighet i
handskelettet saknas fingermuskulaturen blott
hos en del hvaldjur. Fingrarna ha ofta flera
(stundom 12—13) fingerleder än de hos andra
däggdjur vanliga tre. Af de bakre extremiteterna
förefinnas i allmänhet rudimentära bäckenben, hos
vissa bardhvalar dessutom förkrympta lår- och
skenben, allt inbäddadt i muskulaturen. Hjärnan
är utmärkt genom rundad form och en enformig
anordning af de många vindlarna. De absolut
största hjärnorna förekomma inom denna ordning;
i förhållande till kroppen är hjärnan dock
liten. Hela luktapparaten är tillbakabildad;
äfven ögonen äro svagt utvecklade. Ytteröra
saknas. Medan tandhvalarna (se nedan) äro
försedda med ett ofta mycket betydligt antal
enkelt byggda tänder, äro bardhvalarna i fullt
utbildadt tillstånd utrustade med barder (se
d. o.) i st. f. tänder. Hos bardhvalfostret
däremot finnes i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
