Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1389-1390 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - H. V. ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Ostéographie des cétacés vivants et fossiles"
(1868—77), Weber, "Beitrag zur anatomie und
phylogenie der cetaceen" (1886), Kükenthal,
"Die wale der Arktis" (1901), och Guldberg,
"Om hvaldyrenes levevis, utbredning og fangst"
(1905).
L—e.

Hvalf, bygnk., en af kilformiga stycken
(hvalfstenar, hvalfkilar) sammansatt betäckning
öfver en gifven yta. Är denna jämförelsevis smal
i förhållande till sin längd, t ex. i en dörr-
eller fönsteröppning, mellan ett par pelare,
kolonner, pilastrar e. d., så nyttjas vanligen
benämningarna hvalfbåge, murbåge eller endast
båge, äfven hvalfring (fig. 1). Hvalfvet måste uppbäras
och stöttas af vederlag så anordnade,
att det snedt utåt riktade hvalftrycket
neutraliseras. Vederlagets öfre plan, mot hvilka
hvalfvet (bågen) omedelbart stöder sig, kallas
anfang (se d. o.; fig. 1 C). Hvalfvets hjässa är
i regel hvalfvets högsta punkt. Ett cirkel- eller
ellipsformadt hvalf skall ha en s. k. slutsten
(fig. 1 B) i hjässan, ett spetsbågshvalf en
fog. Den del af hvalfvet, som stöter närmast
intill vederlaget, kallas hvalffot; dennas
första sten kallas dyna (dynsten) l. anfangssten
(fig. 1 A). Slutsten och anfangsstenar äro
ofta på något särskildt sätt markerade genom
form eller färg. Afståndet mellan hjässa och
fot kallas hvalfben. Hvalfhöjden (pilhöjden;
fig. 1 P) kallas vinkelräta afståndet mellan
hvalfvets hjässa och en mellan anfangspunkterna
dragen linje. Afståndet mellan dessa är
hvalfvets spännvidd (fig. 1 S). Ett hvalfs
eller en hvalfbåges yttersida kallas extrados,
dess innersida (undersida) intrados. — Som
material för hvalfbyggnader nyttjas såväl
naturlig sten som tegel eller andra konstgjorda
stenar. Hvalflika betäckningar af gjutmassa
(betong o. d.) förekomma äfven, men äro ej att
anse som hvalf i egentlig mening, lika litet som
de s. k. trähvalfven, hvilka med ett helt annat
konstruktionssätt härma de egentliga hvalfvens
former. För uppförandet af ett hvalf fordras i
de flesta fall en s. k. hvalfstomme, vanligen af
trä, klädd ("skålad") med bräder (skålbräder)
så, att dess yttre hvälfning har samma profil
som det blifvande hvalfvets inre. På denna stomme
hvila under arbetet stenarna, till dess hvalfvet
erhållit nödig bärighet.

Fig. 1. Hvalfbåge.

Benämningarna på olika slag af hvalf
äro mångfaldiga, alltefter olika
indelningsgrunder. Enklast är tunnhvalfvet
(fig. 2). Det har i sin typiska gestalt formen
af en liggande half cylinder eller tunna, buren
af två parallella och lika höga vederlag. Utgör
hvälfningen mindre än en halfcirkel, uppkommer
ett stickhvalf. Dess inre
hvälfning kan vid mindre spännvidder (dörrar,
fönster, moderna bjälklagskonstruktioner) till
och med öfvergå till en rak linje: det s. k. raka
hvalfvet. Tunnhvalf kunna f. ö. vara spetsbågiga,
hästskobågiga, elliptiska o. s. v. (se
Båge). Af konstruktiva eller dekorativa skäl
afdelas ett tunnhvalf stundom genom på dess
undersida framträdande hvalfringar: stärkringar,
gördelbågar.

Fig. 2. Tunnhvalf.

Fig. 3. Tunnhvalf med kupor.

Fig. 4. Klosterhvalf.

Fig. 5. Korshvalf.

Då två tunnhvalf korsa hvarandra, uppstå
olika hvalfformer, beroende på, huruvida de
korsande hvalfven ha olika (fig. 3) eller samma
(fig. 4 o. 5) spännvidd, huruvida anfangen
eller hjässorna skola ligga på samma höjd. Kan
man påräkna ett sammanhängande vederlag längs
rummets alla väggar, kan en dylik korsning
antaga formen af s. k. klosterhvalf (se fig.
4). Som ett klosterhvalf med plattad hjässa
kan man anse det s. k. spegelhvalfvet, där
en fyrsidig takyta bäres af fyra halfverade
tunnhvalf. Kan upplag för hvälfningen beredas
endast i de fyra hörnen, antager korsningen
formen af korshvalf, äfven kalladt krysshvalf
(fig. 5), en form af rumsöfvertäckning, som
i byggnadskonstens historia spelat en mycket
viktig roll genom de utvecklingsmöjligheter,
såväl konstruktiva som estetiska, det visat
sig innebära. Vid klosterhvalfvet (fig. 4)
möta hvalfytorna hvarandra efter diagonalerna
med ingående vinklar, vid krysshvalfvet
(fig. 5) bilda de med hvarandra utgående
hörn. Är ett korshvalf uppfördt öfver
ett slutet rum, begränsas det å alla fyra
sidorna af sköldbågar; är det uppfördt öfver
fyra fristående stöd (pelare, kolonner),
begränsas det af gördelbågar. Följa, såsom
i en romansk eller gotisk katedral, flera af
fristående stöd burna hvalf efter hvarandra,
bildar hvarje afstånd från gördelbåge till
gördelbåge ett hvalf-ok (-travé). — Kupolen
l. kupolhvalfvet visar tunnhvalfvets princip
tillämpad på en cirkelrund grundplan och
kan i sin typiska form tänkas som ett ihåligt
halfklot. Dess tvärgenomskärning utgör således i
alla riktningar en halfcirkel. För uppförandet af
en kupol behöfves egentligen ingen hvalfstomme,
då stenarna i hvarje horisontalt hvarf eller
skift efter skiftets fullbordande binda hvarandra
och bilda en sammanhängande ring. Ofta lämnas
därför kupolens öfversta del, hjässan, öppen,
omgifven af en krans af särskildt huggna stenar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>