Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1393-1394 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvalf ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

så, att trycklinjen skär marklinjen innanför den
yttre tredjedelen af pelarens bredd. Fig. 14
visar schematiskt detta förhållande. På högra
sidan om porten är muren så bred, att trycklinjen
skär marklinjen innanför x; på vänstra sidan har
en påmurning måst göras för att ge trycklinjen
en mera vertikal riktning. Resultanten c af
påmurningens tyngd, b, (= vertikaltryck) och
hvalftrycket, a, skär marklinjen innanför y. Man
kan ock neutralisera ett hvalfs snedtryck genom
att, såsom fig. 15 visar, anordna ett lika stort
snedtryck i motsatt riktning. Slutligen
kunna ock hvalfspänningarna upptagas af ankarjärn.
Ännu en försvårande omständighet är förknippad med de
flesta hvalfkonstruktioner. För att utföra (slå)
ett hvalf fordras nämligen i allmänhet en
provisorisk ställning, en hvalfstomme, som måste
konstrueras så stark, att den förmår uppbära
större delen af hvalfvet, intilldess slutstenen
kommit på sin plats och, om murbruk användts
mellan hvalfstenarna, intill dess detta hårdnat.

Fig. 14. Schematisk framställning af hvalftryck.

Fig. 15. Snedtryck neutraliserade med andra snedtryck. A sträfbåge, B sträfpelare.

Historik. Från äldsta tider har man sökt
utfinna medel och möjligheter att hvälfva
utan hvalfstomme eller med inskränkande af de
provisoriska ställningarna till det minsta
möjliga. I all synnerhet framträda dessa
sträfvanden i skogfattiga länder. I Egypten,
Assyrien, Kaldéen och Persien finner man så godt
som uteslutande sådana hvalfkonstruktioner,
som kunna utföras utan träställningar:
i första rummet kupoler med hög elliptisk
eller spetsbågformig genomskärning, vidare
tunnhvalf bildade på sätt fig. 16 visar af en
serie lutande, på hvarandra hvilande ringar af
spetsbågig eller elliptisk form. Vid utförandet
hindrades hvalfstenarna att glida ner genom
brukets adhesion på samma sätt som ännu i dag
sker vid murandet af en stigande trappkupa. Såsom fig. 17
visar, sökte man alltid, så långt sig göra lät,
minska hvalfvets spännvidd genom utkragning af
bågens nedre parti. Dylika hvalf har man funnit i
Egypten, t. ex. öfver magasinen i Ramesseum och i
många grafvar vid Memfis; i Assyrien vid Korsabad
i Sargons palats; i Persien vid Firouz-Abad. En
relief från Sanheribs palats i Ninive visar en
stad med byggnaderna i allmänhet täckta med
kupoler. Hvalfbågar af mindre djup, såsom
öfver öppningar i murar o. d., måste dock slås
på hvalfstomme; denna utföres lättast efter
halfcirkelslag; därför äro ock dylika bågar
oftast halfcirkelformiga med en indragning
(se fig. 18) vid anfangen, som lämnade upplag
för hvalfstommen. Det är denna anordning, som,
stundom utkragad, i Österlandet ger anledning
till hästskobågen och hos romarna till
segmentbågen (se fig. 19—21). De utan stomme
slagna hvalfven fordrade särskildt formade
hvalftegel; på stomme slagna hvalf äro utförda
med tegel af vanligt format.

Fig. 16. Assyriskt tunnhvalf med spetsbågiga ringar.

Fig. 17. Egyptisk-assyriskt tunnhvalf, slaget utan stomme.

Fig. 18. Assyrisk hvalfbåge, slagen på stomme.

Fig. 19—21. Hästskobågar och segmentbåge.

Af brist på trävirke och för byggnadsändamål
lämpligt naturligt stenmaterial voro
Mesopotamiens folk hänvisade till att uppföra
sina gigantiska kungapalats, stadsmurar och
tempel af tegel och utföra hvalfkonstruktioner
af samma material. Egypter och greker, som
till sitt förfogande egde utomordentligt goda
granit-, sandstens- och marmorarter, ha envist
undvikit att i sina monumentalbyggnader
införa "sprängämnet" hvalf. Såväl de
egyptiska som de grekiska templen äro typiska
arkitrav-byggnader. Någon märkligare insats
i hvalfbyggnadskonstens historia är därför
ej heller att anteckna, förrän de romerske
arkitekterna framemot kejsartiden, sedan man
genom beröringen med de asiatiska folken lärt
sig förstå användningen af brändt tegel och
murbruk, började utveckla en hvalfbyggnadskonst,
som i sin fulländning gaf dem möjlighet att med
jämförelsevis enkla ställningar öfverhvälfva,
äfven efter våra förhållanden, kolossala
spännvidder. Själfva hvalf-formerna äro de
enklaste: tunnhvalf, krysshvalf och kupoler,
alla halfcirkelformade; men konstruktionen
är originell. Liksom de bärande murarna äro
äfven hvälfningarna utförda af gjutmassa mellan
ett system af tegelbågar. Dessa senare måste
naturligtvis slås på hvalfstommar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>